Frukosten berikad med äggviteämnen

Jag har bestämt mig för att inte vara fet. Jag har bestämt mig att framkalla självbilden i verkligheten. Det är därför jag förjat träna (boxning) och det är därför jag lagt mig själv i äggvita. Nej till kolhydrater med andra ord.

Stekt långa på Edsbacka Wärdshus

Så här ser följdaktligen min frukost ut, eller snarare KAN min frukost se ut. Ägg och alspånsrökt fett sidfläsk. Till lunch en stor bit långa med mycket brynt smör, ingen potatis. Middag - en grillad 350 grams entrecote och däremellan en och annan nöt och massor med vatten. Så här ska det pågå en vecka till innan jag kan unna mig en macka på grovmald säd eller gröt av detsamma - råris på basmati eller någon annan lågkolhydrat. Hoppas komma i tomtedräkten till jul vilket betyder tio kilo off.

Fredag kan jag gå ut svinhårt på träningen.

Visst ja, glömde en stor portion med hallon och vispad grädde före läggdags!

Blått gör det mesta synligt

Blå kongo var populär ett tag på matbordet, inte särskilt länge, även om det är en gammal sort. Färgen är ganska irriterande på tallriken, sjukt lila- inte ens estmerad av barnen. Smaken och konsistensen på Blå Kongo är inte heller särskilt angenäm. Lustifikationer på bordet blir sällan lyckade, men vill man kan man snegla till potatisens ursprungsland Peru där potatis dyker upp i de mest lustifika färgkombinationer.

Under senhösten gick jag i skymning och fotograferade i landet och förstod senare i photoshop mystiken med den blå timmen - den som fick Linnés indiankrasse att spraka och skrika.

Det är från denna höstens skymningsvandring som bilden ovan är tagen. Bilderna med det blå härunder tog jag häromdagen i hastigheten med mobilen från bilen. Det är syntetiskt blått och lika synligt, samma våglänk känns det som bara mer elektriskt intensivt.

Det är kommunens parkmästare, Sven Håkansson, som "tänkt till" och prytt en gammal ek med en snårskog av elledningar och lampor som ger det här intensivt blå skenet.

Det där kan man tänka vad man vill om - själv tycker jag det är en ganska trevlig och annorlunda entré till kommunens största kommersiella centrum, en blå punkt man inte kan missa.



Tyvärr har den blå punkten blivit en källa till en tudelning av invånarna - några, som jag själv, är mil uppskattande - andra är vansinnigt arga.

Det slumpar sig nämligen inte bättre än att kommunens skrytsammaste "hög" ligger precis dikt an den gamla lysande eken och med hög menas "viktigaste fornlämning".

"Gravskändning" skanderas det - men hallå graven är kanske 1500 år gammal och det som sker nu av blåsken är en liten "krattning på ytan". Se det istället så här att varje år som parkmästaren tänder den blå eklampan blir den stora högen, den som fått tillnamnet Kungs, synlig. Det blåa markerar platsen bättre än någonsin. Förr markerades den på sitt sätt med vägar eller stigar, knutpunkter, stenmarkeringar - synligt då eftersom det bröt landskapet.

Man kan ana högen alldeles direkt till vänster om det blå ljuset

Idag går vägar och markeringar kors och tvärs kring Kungshögen som hade en grannhög som låg precis där järnvägen idag går fram - den grävdes ut och togs bort i samband med järnvägsbygget - innehållet, några pärlor och brända skelettdelar ligger i en låda på länsmuseet i Stockholm, helt nedsläckt, utan uppskattning, utan att bli sett, utan en minsta lilla lampa som gör fornlämningen synlig.

Vårt samtidssätt att markera en plats måste vara ett betydligt starkare incitament - bättre än det blå ljuset kan man inte tänka sig - dessutom är våglängden på ljuset sådant att det inte lyser upp, bara markerar, egentligen väldigt snyggt.

Läs mer om "Kung Agnes Hög" här

Sent skördade betor, rovor, selleri och palsternacka

I söndags, mellan frostfröjderna, lyckades jag få tid över till skörd. Först purjolöken som nu ligger strimlad och förpackad i vakum i frysen. Sedan vitbetor, gulbetor, som vi naturligtvis levt av hela hösten och även under sommaren som gallringsbeta.

Fick också upp all sellerirot och all palsternacka



Nu ligger de i hinkar på balkongen och idag gick något av dem åt. Märker vilken god idé det är att inte ha för bråttom med skörden - nu rekomenderar jag naturligtvis inte att vara så senfärdig som jag själv, det är lerigt, kallt och djävligt - men sötman man uppnår de där sista veckorna är rasande påtaglig.

Körde ett bleck med vitbeta, palsternacka, sellerirot, gulbeta och något rovor idag till hastigt grillade lammkotletter och rejält med saltat vitlökssmör - inte illa! Rötterna såg inte roliga ut; intorkade, skrynkliga, brynta, men vilken smak - hela sommaren, hela hösten låg där uti Nu ser vi fram emot fler rotsaksmiddagar under vintern och garanterat biodynamiskt odlat.

Glömde sätta vitlök!
Glömde så palsternackor!

Nu har jag svartrötterna kvar att ta innan kylan sätter in på allvar. Förra året "räddade" jag dem undan permafrosten genom att gräva fram dem den 28 november.

Året innan julskördade jag i snön den 21 december. En ganska annorlunda bild av köksträdgården jämfört med den här som jag brukar titta på titt som tätt för att minnas sommaren.

Laab moo på broskben

Det är klart att vi har skrivit om Laab tidigare och den som är en flitig läsare av bloggen förstår att vi har en viss fäbless för detta anrättande. Som den här tillexempel på fisk och som den här på fläskfärs i sällskap av sockerkorv och sathaa (stora underbara trädbönor med mycket karaktäristik smak). Laab på höns gillar vi också liksom laab på kokt kycklinglever.

En riktigt god laab lagas, som ikväll, på broskben. Dela dem i små stycken och confitera dem i ankfett (det där är inte thai, men det blir djävligt gott för att tala klartext), tillsätt lite korianderfrö när broskbenen tagits upp så att köttet knappt hänger med. Dela en näve väl sköljd och avrunnen mynta och blanda med fläsket om det så är i form av broskben eller stekt färs, fiskrester, kokt hönslever eller höns. Smaka av med limejuice, torkade chilifrukter, fint skivad vitlök, hackad eller strimlad rödlök, smaka av med fisksås för sältans skull, purjolök är inte nödvändigt, men av förklarliga skäl använder vi det idag.

Det här är fredagsmat när den är som bäst - för den del i familjen, som inte går på så lågt glykemiskt index som jag själv åts det kaoniew till och jag fick en riktig thaiomelett på massor av ägg.

Purjofrossa när frosten bryter på

Kanske då en koppling till bilden nedan till höger

Just i ögonblicket när frosten ger sig till känna, då brukar jag skörda det sista av purjon i landet. Den har likt ett vin fått mogna i pina den sista tiden och fått karakär i smaken.

Igår satte jag mig att rensa och skära. Nu ligger den vackad i frysen för vintern att ta fram till omeletter, soppor, grytor och såser kanske till och med gratänger. Friterad blir den kanon att strö över vissa anrättningar för distinkt smak och knaprighet.

Man riktigt ser hur sommarens och höstens vitaminer sprungit in i den välsmakande purjon att delas med av under vintern.

Nu ligger vitbetor i två stora hinkar och väntar på mig för ansning och inkokning - blanchar bara lätt en stor del, skär i kvarter, vackar och fryser till grytor - vitbetor har ju den fördelen att den har rödbetans smak, men inte färgar ner hela anrättningar och alltså passar i grytor där smaken eftersträvas.

Kungskrabban lyx i Sverige - Gatumat i Norge

Tabberaset som krabbfiskare i iskallt hav i Nordligaste Norge

Det är lite märkligt, men samtidigt högst förståeligt.

I Sverige kostar ben från den norska kongekrabben ibland upp mot 700 kronor kilot och det är fantastiskt god mat, bättre än hummer tycker en del.

Nu är det bara så att krabban en längre tid varit på vandring inte bara från Ryssland och över Bærends hav utan nu också ner runt den nordliga västra kusten. I sin vandringsväg äter den allt och förstör bottnarna.

Miljörörelsen, och för den skull också fiskerena, protesterar. Miljörörelsen talar om en ekologisk katastrof - krabborna tar andra arters ställe och de sliter sönder nät och trålar för fisket. Stadsmakten gör intet anser man.



Bästa protesten är efter ett sant franskt mönster där man som exempel tippar osålda närodlade tomater utanför Elyseepalatset när bönderna inte är nöjda med makthavarnas politik. Idag lämpades 2000 spindelkrabbor utanför fiskeriddepartementet i Oslo. (Enligt SvD)

Dumpa priset och fiska av helvete så att fler får smak för delikatessen. Tidigare har krabbfisket varit omgärdat av kvoter och säsongsfiske - så var det fortfarande när jag själv var på krabbfiske i nordligaste Norge för en del år sedan. Det vore en idé att släppa allt och se till att framväxten hejdades.

Läs mer om mitt fiskafänge här

Vit fakejul med amerikansk tomte i Sollentuna Centrum

Sollentuna Cenrum alldeles nyss

Ärligt talat - man undrar vad fan den där ljusgestalten har där att göra för den traditionella sollentunatomten är plirig, spinkig och en smula småelak. Dessutom solkigt grå i både syn och kläder, vadmal till byxor och bankad bomull i väst och skjorta. Det här belätet i sollentuna centrum är inte en sollentunatomte!

Sollentunatomten skulle nämligen aldrig dyka upp i kommersiella högborgar med snobbattityd.

Det gör emellertid den amerikanska kopian - när de gamla myterna och berättelserna kommer till USA blir de uppblåsta, förvandskade, förställda och förbyggda missfoster - sedan några år tillbaka även i Sverige.

Är den så mycket mer intagande?

Knappast!

Är den så mycket mer lockande för barn?

Ja, kanske för att vi tagit till oss en glitterkultur - men då handlar det om något helt annat än tomten - en slags ny mystik och spänning.

Tomten som nu i glitterkemi och bomullssnö ståtar, med en samling nickande vad-vet-jag, mitt i Sollentuna Centrum lockar ingen till nyfikenhet på mystik och och vårt förflutna. Här finns inget av den stalldoft eller de kalldragiga stugor och torp som är så utmärkande för tomtens tid. Ingen fattigdom märks, inget elände. Av brödhög och doppa, lutfisk och dricke och alla saltmat finns inte ett spår till vår nya sminkade jul. För 100 år sedan DÅ tog man hjälp av tomten som drömobjekt. Denna vätte tjänade som skydd åt gården samtidigt som man mötte honom med respekt - se så respektlöst han förevisas idag och inte ens en gång sig lik.

Tomten ska vara skräpig, raspig, knarrande, en smula hotfull - först då blir han lockande. Inte vara en glänsande guddom som sitter på en tron med paket som en mammon ösande ur glittriga ymnighetshorn.

Vad jag vill göra - förvisso som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, men ändå - är att bjuda till en traditionell julmarknad på Hersby Hembygdsgård istället den femte december mellan kl 12 och 15.

Där bygger vi en "riktig krubba" i tomtens hemvist, stallet - med hö och halm och dunkelt ljus - där kokas glögg för servering, bakas pepparkakor och lussekatter, säljs hemgjorda karameller och mjöl från vår egen kvarn (perfekt till julbrödet!). Välkomna bort från syntetjulen för att känna doften av riktig tradition:

Form; Stefan Tapio