Björnskitar överallt och det luktar surt i trakten

Från jägarföbundets björnspillningsinventering i år för Gävleborgs län

Vi håller ju till en del i det där trakterna, ganska ofta, länge och mycket.

Augusti för två år sedan gick jag ut för att slå en sjua (man kan nämligen göra så vid skogstorpet). Stod där i godan ro och hörde att något prasslade i de täta snåren alldeles intill. Så brakade det till och i mörkret, klockan var vid pass ett om natten, men utebelysningen tänd, såg jag bara ändan av en bjässe som tog till flykten och jag studsade i ett jättehopp in på verandan.

Tidiga om morgonen ringde en granne och sa med andan i halsen "jag vill bara att du ska veta att det är björn i byn". Jo tack, vi har redan råkats, svarade jag.

Benrangel och foster i formalin

 Det var med stora ögon jag varje morgon gick i korridoren i skolan och kollade in hyllorna som sträckte sig från golv till tak, kabinett av sådant som kittlade fantasin, uppstoppade rovfåglar, ödlor, en krympt skalle, mumiedelar. Längst upp bredvid ormar i sprit inlagda i stora glasburkar stod flera burkar med ofödda froster i olika utvecklingsstadier.

Frågade för en tid sedan var alla burkar och allt som stod på hyllorna tagit vägen. Jag vet att sådant på många håll kastats, begravts eller bränts. "Fråga vaktmästaren - jag tror allt finns kvar i något rum i källaren."

När jag studerade måleri i Norge hade vi gott om naturliga skelett i teckningssalarna. En skalle lånade jag hem för intensivstudier. Hon vilade i min bokhylla på Grefsen. Inristat i tinningen stod det hennes namn (!) och dödsdatum och att hon dränkt sig i Seine.

Just nu reportage om alla dessa kvarlevor och hur man etiskt ska kunna göra sig av med dem.

Också radion har tagit upp ämnet. Man talar om "mänskliga kvarlevor"