Det är samma märkliga minipsykos som uppstår varje år jag frösår - den att tvångstanken säger att det aldrig kommer att bli något.
Jag sätter ett frö och ser inte den prunkande trädgården framför mig utan är övertygad om att just de frön jag sätter är genetiskt felkonstruerade och att de aldrig kommer att gro.
Jag tror det är min överdrivna respekt för spirandets magi som gör sig gällande. Det är otroliga i att det pyttelilla föet kommer att utvecklas till en stor rova, en kålrot, en svartrot, en majsplanta (turkiskt vete enl. Linné på 1700 talet)
Känslan, för det är mer än tvångskänsla än en prykos naturligtvis, infann sig för en dryg vecka sedan när jag satte gurkfrö och pumpa. Idag är det redan plantor mens jag var övertygad om att det aldrig skulle bli något.
Idag sådde jag vitbeta och polkabeta på friland.Jag sådde också rovor och kålrot.
Så är det den 17e maj idag och den dagen är viktig för mig. Jag bodde i Oslo under mer än halva 70 talet och firade 17 e maj på traditionellt sätt med mina norska väner. Aldrig sas det att jag var svensk utan jag blev omedelbart, från första stund upptagen i gemenskapen - för det är det som det är, en ohyggligt stark gemenskap med mötet mellan människor som ett kitt, nya möten, gamla möten sammanbundet av folkmusiken, nationaldräkter, kungen, eggedosis och fest och framförallt våren.
