söndag 13 november 2011

Dilemma med Doreen - världens drag på Internationella festen i Turebergskyrkan



Lördag - internationell fest i Turebergskyrkan. Doreen Månsson var dragplåstret och berättade om "Olika barn som leker bäst" ackompanjerad av Christopher Dominique med band och kyrkans egna körerna mini- och juniorgospel tillsammans med en gospelbarnkör från Skogås, allt dirigerat av Karin Runow.

Det är ett alldeles utmärkt drag i den här musiken. Egentligen borde jag vara grundligt trött på låtarna. Alma, som sjunger i minigospel, har haft dem på sin repertoar ganska länge nu och eftersom de är så nynnvänliga så fastnar de även hos mig. Kom på mig att sitta i en halvtimme på "spinningcykeln" hemma och för varje in och utandning sjunga "Olika barn"..

Texterna är angelägna och starka, Dominiques tonsättning av dem gör att de fastnar som tejp.

När de framförts i TV på söndagskvällar i "Dilemman med Doreen" (tillhör några av de mest tittade inslagen i TV just nu), tre minuter intensivt, har de illustrerats med rörliga bilder med barn från Sollentuna och i miljöer i hembygden, inte sällan från Malmvägen där Doreen Månsson själv var bosatt i flera år.



Nu har hon sammanställt sina låtar med talat ord. Hon själv understryker att försöka se likheter snarare än olikheter och gör det med utgångspunkt från den egna erfarenheten, uppvuxen mångkulturellt i Uppsala. Umeå, Zambia och Nigeria. Hon kan ta på det egna utanförskapet, på missförstådda koder och spelet med och mot de andra..."de där". Hon har tagit på rädslan, både sin egen och de som betittat henne.

Övertygelsen om att kärleken är rädslans motsats drev henne i TV serien "Välkomna nästan allihopa" där hon till och med bad om hjälp från en högre makt för att mötet med en av landets ledande nazister skulle ända upp i förståelse, hennes förståelse för honom och hans förståelse för henne.

På den vackra grå betongväggen i kyrkan visades klipp från intervjun som slutade i en kram och därför blev så att den kröp under skinnet.

Jag känner Doreen bortanför TV kamerorna. Första gången vi träffades var för en väldigt massa år sedan då hon drev ett projekt för unga tjejer på Malmvägen, ett asylum för dem som inte fick plats hemma. Jag intervjuade henne för ett långt inslag i Radio Ellen.

Igår blev jag överraskad för det var en helt annan Doreen än den som brukar låna min gräsklippare. Hon berörde i ett starkt självupplevt dilemma. Man kan fråga varför jag satt och blev så eftertänktsam och rörande berörd?



Utanförskapet i mitt eget kanske och det faktum att jag är en del av mina mångkulturella barn som är så starkt uppblandade av mig själv och asiatiska riktningar att man inte kan bestämma om det är Svensk, Kines, Thai, Lao, Burmes eller Vad?.

Mina barn, som är stolta över sitt ursprung och sin mormors mor som var helkines, mamma Rodjana som själv säger att hon är Thai och morfar som inte vill säga var hans släkt kommer från. Stolta över att bläddra i min släktkrönika och läsa om min anfader ur Clan Colquhoun från Scotland och som hade valspråket "Si Je Puis" (Om jag kan, som fortfarande är gällande för the Clan). De är stolta över att bo här, de är till och med stolta över hembygdsföreningen och Hersby Hembygdsgård, de är stolta över sina skolor och sina innebandylag i Rotebro. De är stolta över farmor och farfar och släkten i Sverige. De kallas andra generationens invandrare. Det heter i pappren att de är av utländsk härkomst.

-Man undrar när de blir svenskar, födda här, uppvuxna här, delar de flesta av våra värderingar som ingår i en konvenans. Invandrare - när har de vandrat färdigt?

Fars Dag - undrar varför egentligen

Eftersom det här blogginlägget inte har några bilder som anknyter till ämnet måste varje bild iställt få en förklaring, som den här på Hummergubben Lager. Vardagsmat på en söndag (kryptiskt, inte sant?)

Fars Dag!
I mina öron har det alltid låtit som att det är fars egen tur att ta hand om barnen. På min tid var det så att papporna knappast var närvarande. Det hade alltså inte varit så förvånande om statsmakten beordrat fäderna att ta denna farsdag, som alltså kan läsas sammanskrivet såväl som särskrivet, Fars dag och med i mina ögon ungefär samma betydelse.

Hemma hos oss, i mitt barndomshem, har vi aldrig firat vare sig fars eller mors dag. Då fanns det ju inte heller fritids eller dagis där barnen motiveras att göra allehanda grejer till sina pappor till fars dag.

Det är har därför präglat också mig att inte fira dessa dagar, lika lite som vi firar namnsdag eller ställer till med hysteriska uppvaktningar när någon i familjen fyller år.

Morgonens uppvaknande var solitärt, mörkt och trångt. Dagen inleddes kvart över åtta med en innebandymatch i Upplands Väsby som Alma förlorade med 2-0.

Vid en serie skanningar av bilder hittade jag den här som jag fick betrakta länge. Det slog mig hur lagerska släkten har ett säreget drag kring munnen som går igen och igen och igen som här hos farsan Ingemar och min lilla Lovisa. Bilden är tagen för elva år sedan. På onsdag fyller farsan 90, aktningsvärt!

Hemma är vi tragiskt vintertrötta och orkar knappt företa oss något annat än att ha en riktig jullunch med risgrynsgröt med kanel, julskinka och Zeunerts julmust som jag upptäckte 2008 och som är den största julglädjen jämteBorns och förvisso några fel ur svagdryckessortimentet,

Griljerade skinkan igår morse och gjorde så här:

Stött vetesur,
en äggula,
en msk slottsenap,
lite salt,
en tsk potatismjöl,

blanda och pensla på skinkan i flera lager. Observera hur massan stannar kvar på skinkan, även på sidorna - det är potatismjölets verk, en erfarenhet jag tog till mig av Christer Lingström och ur hans julkök en dag för tio år sedan när vi jobbade med lutfisk.

Nu i denna stund går färden till Sollentuna Hembygdsförenings herrård i Viby - Klockan 13:00 inviger vi vårt nya bibiliotek en trappa upp. Alla andra är välkomna och tiden 13:00 behöver inte passas. Jag vill mena att det finns kaffe och musik på plats och fram till 15 kommer Herrgården att visas för folk och företag som vill använda den som konferens eller festlokal.