När vi kom hit första dagen så gick jag ner i trädgården och tittade på den där bron som går alldeles bredvid oss över Loingfloden, den jag berättade att Carl Larsson stod på och friade till Karin Bergöö för 141 år sedan. Bron som har ett släktskap med Pont Neuf i Paris. Bron som varenda en som varit här på ett eller annat sätt förhållit sig till och tecknat, målat eller berättat om, konstnärer och författare som satt Grez som lite livsavgörande.
Den där första dagen gick jag in i ateljén och så gjorde jag bron för att det skulle vara gjort - jag hade faktiskt annat i huvudet som surrade som som jag ville syssla med.
Jobbat med en bildserie som jag ville veta hur den skulle utvecklas och om den var möjlig, förutsättningarna var så bra i den här franska ateljén.
Men jag behöver de där pauserna när jag inte behöver stå där och tänka. Den mångtecknade bron finns ju där och jag har ju den fulla friheten att göra min egen tolkning, min egen idé eller som jag brukar tänka - bara gör den som en slags idévila.
Den där sista, jag sa så redan efter den första skissen av bron att det skulle vara den enda och den sista tog tag i mig. Från att vara automatiserat till att bli en resa, en uppgift, ett slags måste.
Så var det och så fick det bli, franskt papper från Fontainebleau och pastell 50 x 63 cm.