söndag 3 juni 2018

Peter Dahl på Sven Harrys, drabbad av jag vet inte vad!


-->



Peter Dahl och jag vid ett så pass sent tillfälle att
Peters hälsa förhindrar honom att komma till klubben

I morse när jag slog upp kulturdelen på DN sidan tre möttes jag av en målning av Peter Dahl appropos hans utställning på Sven Harrys konstmuseum.
Det hände något. Det är sällan det sker, men jag greps av sådan rörelse att jag var tvungen att ställa mig upp och gå ut på balkongen en stund och andas. Kan väl kanske skyllas på en målarabstistens. Har inte haft en plats för detta slags egna uttrycket på ett långt tag. Men det var nog djupare en så, bilden tog tag i mina rötter, mitt inre och jag förflyttades till en skapandeprocess som är ofattlig och svårbeskriven och med en så stark längtan att tårar bröt fram och känslorna fick tog ett strupgrepp. Det var det som hände.


”August, sa jag. Ska vi åka in till stan trots hettan.”
Min lille Pagge är ju sådan att han mycket hellre åker till stan med mig än till en strand och lägger sig.
”Ja, absolut, sa han”


Eftersom han är långsammast i världen och eftertänksammast i universum missade vi tre pendeltåg innan vi kom iväg.
Peter bygger världar och det gör August också. Där skedde ett möte för August, men ”jag gillar inte alla de där krigsmiljöerna han bygger”. August studerade material och analyserade byggnaders förhållande i storlek till människor och spårtrafik. Lade allt inom sig och bär med sig hem. Målningarna så, jo det är ett målarliv som kanske inte är helt okomplicerat, en ständig strävan att få det där mellan ramen att gå ihop, att fungera på yta och djup, till innehåll och vidare utanför.
Jag har inte haft det där nära förhållandet till Peters bilder men självfallet varit djup imponerad av hans djärvhet och att vara sann.


Så var det då den där bilden som var så stark i DN, ”Min farmors hus”, så laddad i färg och ljus, så stark i sin reducering, så måleriskt vackert, sådan längtan och så mycket tårar. Där hängde den direkt in till höger och levande drabbades jag inte av den så starkt som i morse i DN, men ändå.
Vi träffades i stort sett varje torsdag på KK från 1982 och framåt och åt då middag, lyssnade på föreläsning, diskuterade och spekulerade. Ibland grälade vi så det stod härliga till aldrig dock så att vi inte kunde se varandra i ögonen dagen efter.

Här var det svalt och skönt, längst ner i källaren på Sven Harrys, August tog sig en
svalkande liggstund på en sval skinnbänk.
Jag vill nog säga att den som är det minsta intresserad av den svenska konsthistorien borde slå vägen till Sven Harrys för ytterligare berikning. Den tiden, den bilden, det modet som krävts kommer nog aldrig åter, i alla fall inte då och vete fan nu heller.

Pasta som stapelvara, enklaste vardagsmaten.



Pasta är så ohälsosamt, sägs det. Men det slår mig att vi står för en värld av pasta. Skrev om Lasagne i min bok ”Järnspisar Hackekorv och Tabberaset” där jag berättar om hur Maestro Martinino, den som krediterats för samtliga recept i Bartolomeo Platinas ”De Honesta voluptate” (Den ärbara vällusten och god hälsa utkommen 1474.) och där han nämner pasta som en väsentlig råvara.
Cajsa Warg lagade makaroner under mitten av 1700-talet och kokade dem i köttsoppa. Hon kryddar sedan anrättningen med salt och muskot. Och Hagdahl förordar makaroner med parmesan precis som Boccaccio skriver i Decamarone: ”..korvarna som var förbundna med vinet från Bengodi och bergen av riven parmesan”.


På 1350-talet var lasagne /betydelse, litet kokkärl från Lasanum/ så populärt att det växte fram en hel rad med lagnerier i alla byar. Och var det inte Marco Polo som förde med sig dessa alla pastor från sina resor i östanled och fick de förankrade i sin egen värld?
Tillbaka till Hagdahl som förordar de macaroni som är tunna som halmstrå före de tjockare och vermiceller nämns i svenska kokböcker från lång tid tillbaka. Allt detta så långt tillbaka att man lätt kan inlemma pasta tillhörande det svenska köket, den svenska smaken, den svenska traditionen. Faktiskt mer tillhörande svenskheten än julbordet som så som det ser ut idag inte har mer än dryga hundra år på nacken.

Ha alltid fläsk hemma, rimmat salt stekfläsk. Bra även att ta till i sallader som alternativ till pasta.

Alltså kan jag inte låta bli att titt som tätt laga till olika pastarätter, stuva makaroner, koka vermiceller kort som fan och kyla för att använda i en köttsallad av överblivor från änden av entrecoten. Krämiga pastarätter med rå äggula och fläsk, kryddade med svartpeppar och stekflott och/eller grädde. Inte sällan gör jag ett par hundra små små frikadeller att lägga i en hög med smörvänd pasta eller i en thailändsk syrlig soppa med risnudlar.
Jo, det är nog så, pasta till vardags tillhör mina favoriter och inte sällan med en köttsås värd namnet eller helt enkelt med en kryddig tomatsås som vegisalternativ.


August som elvaåring. Kalas igår.




Den här fina killen fyllde år i veckan. Aktningsvärd ålder då man börjar prata om ”då, när jag var liten” och tiden befinner sig odefinierbart långt undan. Har man fyllt elva så har man.
Igår, lördag, hade vi familjekalas med syskon och syskonbarn och förmånssyskonbarn och deras föräldrar. Jättetårta och extremt nybakade Kristinabullar.
Nu ligger förmånsungarna inne med sina föräldrar i vårt sovrum och sover och jag har precis fått undan i köket.




Men den här killen, nyblivne elvaåringen är bara en höjdare av sitt helt egna slag. Vi firade hans födelsedag med det han gillar bäst till frukost, men som han bara får årsdagar; Fattiga riddare och fruktsallad.


Eftersom vi har körrep på kvällen (Nicolai Kammarkör som förresten ger sommarkonsert i Storkyrkan på måndag klockan 19) så blev det snabbpizza till middag. Det här med kör ligger också August nära. I torsdags sjöng han med Sollentuna Gosskör i Edsbergskyrkan på deras avslutningskonsert och med en del av det program de framförde vid konserter i Nice tidigare under våren.
Världens finaste August!