torsdag 30 november 2006

Lagers tabberas i Radio

Lyssna i morgon FREDAG - om nya boken "Döden i skogen"
Vetandets värld vandrar runt med mig på en avrättningsplats.
Sveriges Radio P1 kl 12:10 repris 23:40

Simply the bäst!


Jag har länkat till Austin Bush här bredvid i högerspalten.
Det gör jag för att han är så förförisk bra och bilderna, som jag hamnade på för en tid sedan, är enkla mästerverk.
Det är sådana där matbilder man eftertraktar så hett nu när fotografer och kockar hellre inbillar sig att de gör konst av konsten(maten) istället för att förklara hur den är och då blir resultatet mer att likna vid närbilder av endokrina körtlar från någon obduktionsskål än läckra maträtter. Hurra då för Austin Bush.
Och historien är egentligen bättre än att jag bara en dag fastnade i hans blog och läste och tittade på allt.
Jag gick nämligen vidare till hans hemsida där det förutom underbara bilder fanns ett CV. Under ”språk” såg jag att han både skriver, pratar och läser thai flytande och så stod det att han hanterar svenska något så när.
Vad är det här för något?
Varför? undrar man.
Jo, för att han var utbytesstudent i Sverige under 90-talet och då i Rudbecksskolan !!!
Mitt kontor ligger på gångavstånd från den gymnasieskolan i Sollentuna. Min son går tredje ring där nu.
Alltså – jag sätter mig att skriva till Austin. Av artighet skriver jag simultant på svenska och engelska och får svar på en i det närmaste perfekt svenska.
Nu hoppas jag att vi träffas i Bangkok nästa vecka.

Skräms nu inte av den måttligt roande matlagningen i dagens inlägg från Austin.
När man bara ögnar möts man av tillagning av kobra och ormhuvudsfisk (jag äter själv inte sådant ens i Thailand sedan jag smakade för ”hundra år sedan”), inte heller mudfish som simmar i en lervälling för att må bra och inte heller de syrade sötvattenkrabborna som jag inbillar mig har fått ligga ute i solen alldeles för länge. Det är mat från Isaan, det stora gränsområdet mot Mekong och Laos – ett annars underbart smakrike med örter och frukter och smakkombinationer som är heta, rena och älskliga.

I matjobbet i dagens blog (som públicerats i engelskspråkiga The Nation) har han gästskribenten Hal Lipper och de sätter sig ner och äter alla märkliga och underbara rätter på bland annat Look Tung restaurang. Look Tung är också namnet på den folkliga ”Thaitoppsmusik” som jag alltid har i bilen. Gärna då med ”svenske” Jonas Andersson som kom till Thailand som nioåring och blivit kvar som en av Thailands mest hyllade Look Tungsångare. Lyssna på bitar ur hans nya album "Num Tum Lao Sao Tum Thai", svåröversatt titel, men kan tolkas som en flirt mellan en ung Thaikille och Laotisk flicka och så följer de med varandra och så slutar det som alltid i Look Tung musik med kärlek, lycklig, eller ännu hellre olycklig.
Nej dagens blog handlar om David Thompson på Nahm (Halkin Hotel i London) som är den enda stjärnkocken som har thaiköket som inspirationskälla i sin egen matlagning.
Med risk för att Ni inte kommer tillbaka hit utan fastnar hos Austin så vågar jag ändå uppmana till att go Real Thai!

Det drar ihop sig


Julgranen får stå där bäst den vill utanför kontorsfönstret och blinka i snålblåsten och fuktkylan.
Jag kommer att gå på marknaderna, smaka, lukta, äta, 32° idag. Älskar värmen och behöver den.
En del jobb förstås, men all tid i världen även för att fira kungens födelsedag den femte december och göra det i Bangkok, på plats vid palatset.

Ananasen kyler. Långt ifrån i smak den vi får färsk från Elfenbenskusten till butiken i Sverige, omogen, hård, lite läskigt bitter. ”Red Spanish”, ”Queen” och ”Abacaxi”.
Den jag köper på marknaden i Thailand är en "Smooth Cayenne". Kommer egentligen från Venezuela via Franska Guyana och Kew Garden där engelsmännen kultiverade den och skickade vidare till Jamaica, Australien, Indien, Malaysia, Sri Lanka och Thailand. Den absolut förnämsta bland ananaser. Så känslig i smak att den måste ätas samma dag den plockas. Se där, förklaringen till att vi inte får den i butiken i vinterlandet. Det var därför DelMonte köpte det hundraåriga thailändska fruktföretaget SAICO. Enda möjligheten att låta omvärlden smaka på den thailändska ananasen är att burka den. DelMonte konserverar idag 35 procent av hela världsproduktionen.
Färsk har "Smooth Cayenne" en frisk syrlighet bakom sötman som gör den osliskig, bara uppfriskande. Saften är klar och ren.

”Sa-pa-rod nung look, krap”, en ananas tack!
Jag får den skuren i bitar i en plastpåse. 15 TBH
Det finns de som inte gillar frukt i maten. I thaimat är ananasen (”Ananas comosus”), sötman.
Den skördas före gryning - jag tänker på alla dessa med nakna fötter som går och skär ananasen innan det blivit ljust. Så får jag höra att det går en kobra/100 kvadrat ananasfält, myt eller sanning, vad vet jag.
Så kommer det att se ut snart - på söndag.

onsdag 29 november 2006

Kokbokspris


Det är är ju några veckor sedan, men jag hade ingen blog då Måltidsakademien utnämnde "Järnspisar, hackekorv och tabberas" till årets bästa historiska måltidslitteratur.

Festligheterna startade med prisutdelning i Grythyttans vackra kyrka där Carl Jan Granqvist är kyrkvärd.
Alla vinnare - hela listan - HÄR! där det framgår att "Järnspisar, hackekorv och tabberas" nominerades tillsammans med fem andra kokböcker till årets bästa alla kategorier.

"Man dör inte av döden"


Det finns saker man inte kan låta bli att föra vidare - speciellt som ämnet är så aktuellt för mig!

Fulaste granen (2)


Tittade ut från mitt skrivarfönster och vinkade till stjärngubben i toppen på granen. Här uppifrån ser den inte så pjåkig ut. Men den är ju inte som barndomens vackra offentliga julgranar som invigdes av kommunens ordförande eller någon kändis, Lasse Löndahl t.ex och där det var invigningstal och applåder.

Fulaste granen


Fulaste granen i landet står utanför mitt kontor som ligger i kommunhuset.
Granfulheten upprepas år efter år. Kommunens ansikte utåt.
Nu är det dags igen, nyss restes den och den är gles som ett såll, ojämn och står lite snett.
När granen står färdig på torget är det egentligen hög tid att börja med pepparkakshuset. Varje år bygger vi en stor riddarborg till första advent. För 15 år sedan var de stora barnen små och fick göra teckningar på vad de ville vi skulle bygga - det blev en borg med tinnar och torn. År efter år har den produktutvecklats. Nu är det sonen som tar över arbetet med att sitta hela natten och bränna sig på sockret. Småungarna går och lägger sig efter själva bakandet och efter en bit julskinka med senap och en lussebulle med varm mjölk - det är också tradition.
Men man lockas liksom inte när granen utanför är så fasansfullt ful. Julful!

tisdag 28 november 2006

Mjuk övergång


Det är inte det lättaste med en mjuk övergång när jag premiärbloggade igår och självklart var tvungen att låta täckelset falla från min senaste bok som jag själv för första gången fick hålla i handen - den kom precis från tryckeriet,doftande, tung, välpackad och det är en pirrande nästan förlamande känsla att öppna boksidorna och höra det lätta knaket från bindningen och se den egna kunskapen och gestaltningen som designade sidor.
Så handlar den så brutalt om döden, den död som den avlivade inte kunde påverka ens med gråt, med böner, med ånger, med självutplåning.

Hur sjutton kommer jag in på mat efter det - dilemma.
Jag tänkte ett tag att gå vägen via små fullmatade råbiffar, som små bakelser, sicklat innanlår med smått, smått, mirepoix av rödbeta, lök och fint hackad kapris, vid boksläppet, men det är för dramatiskt, bloody Mary (?) , nä jag dricker ju inte.

Det var ju det jag tänkte att jag, med vissa undantag, skulle prata mat i Lagers tabberas. Och då kan man ju fråga "varför just tabberas?" och förstå att det kommer från min förra bok "Järnspisar, Hackekorv och Tabberas". Men det har väl flera redan förstått att det är så det håller ihop.

Ett tag framöver kommer jag nog att blanda "mat och mord". Den mördande läsningen i "Dödsboken", jag kallar den själv fortfarande för arbetsnamnet, och den kunskapsmättade "Astridboken" som är arbetsnamnet för "Järnspisar..."

Nya böcker är som barn, som nyfödda bäbisar. Och en sådan till får vi snart i familjen också, alltså på riktigt, en riktig bäbis - så det blir väl barnmatstips kanhända.

Påminner mig om min äldsta tjej som är stor idag och snart 21, när hon fick sin första smakportion, av det som ges efter allt bananskrap och alla grönsakspuréer, hennes första smak av kött.
Hade precis varit ute på årets första morkullejakt och lagade små pastejer av restkött (hur nu det går till att få restkött av den lilla "scolopaxen", men så var det och pastejerna mosade jag och hon smakade och fullkomligt lyste i ögonen.
Så blir det när man bekymrar sig!

Lyssna P1 på fredag


Lagers tabberas är i radio på fredag. P1 Vetandets värld kl 12:10. Då går vi runt på en av de många avrättningsplatser som finns i Sverige och som finns kartlagda i den nya boken.
Det är klart att det här lockar - katastrofer och ond bråd död har alltid lockat oss så länge vi själva inte är utsatta.
Inslaget i Vetandets värld handlar om den historia som aldrig annars berättas och om att 40 % av alla gymnasieelever är för dödsstraffets återinförande i Sverige utan att begripa att den tiden har vi redan prövat med misslyckat resultat, att den tiden redan är förbi. Men hur ska dessa dagens dödsstraffsivrare förstå - de saknar den historiska kunskapen, de saknar sammanhangen. Därför, läs boken och lyssna på Vetandets Värld, fredag i P1 kl 12:10.
Repris 23:40.

måndag 27 november 2006

Startar med Döden


Några månader har jag gått med döden i hand och skrivit en bok om Döden i skogen, om avrättningar och avrättade i Sverige 1600-1910. Det är en svidande otäck läsning om en tid som statsmakten och kyrkan försökt låta mossan vara glömskan behjälplig. Ingenstans i våra barns skolböcker står om denna onda tid som ä en del av vårt kulturarv då tusentals människor mötte den ondaste av alla dödar - den på schavotten i gläntan i skogen och från ett blixtrande blankt yxskär från bödeln - avrättningsdöden.
Det som kom upp till ytan medan vi grävde i handlingarna var originalpapper som bödlar och domare hållt i sin hand - berättelser från människor som förvisso begått fruktansvärda brott, men som nu ödmjukt berättade om sin fasa och skräck inför det förestående. Människor som plågades genom att först få ena handen avhuggen och sedan, mitt i prästens läsning av Fader vår då han kommit till "Och förlåt oss våra skulder", fick huvudet skiljt från kroppen. Ögonvittnen berättar om dödsryckningarna, om hur tungan i det kroppslösa huvudet i dödsspasmer far ut och in i den döda munnen, om kroppen som reser sig i en vid båge samtidigt som blodet trycks ut i två strålar till fyra alnars längd, pumpande, ryckande, skrikande, gurglande.
Detta är inte historier som är påhittade, de finns där djupt inne i vår historia som inte är längre tillbaka i tid räknat än att vår pappas morfars mormor kunde varit en av dem som leddes upp och pressades ner av trästörar, hölls fast avklädd all aktning, allt människovärde och mötte döden i skogen.
Boken kommer att finnas i bokhandeln från den sista november - en del av Sverige.
Läs mer på förlagets hemsida.