Ibland hände det att vi gick till mormor och morfars kyrka,
Missionskyrkan. Det var alls inte lika stelt där, kanske ytterligare fler halelujan,
men det kunde man stå ut med...och inga bannor i predikan, inga djupa hålor man
skulle sjunka ner i, inga svavelkok att förgås och inga basstämmor som
predikade. Här var predikan medryckande och ibland nästan rolig att lyssna till
och församlingen svarade predikanten och blev till en predikör.
Det var lustfyllt med glädjemässan och lika lustfylld var lunchen hemma efter mässan. Dilamm från ett helt litet lamm som, om jag minns det rätt, hade benats ur liksom inifrån och sedan snörts ihop som ett enda stycke, en stor stek med färserade detaljer som blev över och som fått åka hetbana i ugnen hur länge som helst och spritt väldoft sedan tidig morgon med rosmarin som huvudkrydda och andra kryddor från morfars kryddland.
Borta var sorgflor och fördragna gardiner, i salen silades
solljuset genom vita långa tunna gardiner, det stod en jättelik
blomsteruppsättning på buffén och i en svart veckad porslinsvas som var helt
magnifik.
Som dessert vankades hemlagad glasstårta med spunnet socker. Mormor var en fena på att veva glass med salt för att få upp kylan i glassmaskinen och det spunna sockret vevade hon fram liksom magiskt i luften med en visp och mellan två blompinnar hon lagt mellan två stolsryggar. Golvet under hade hon täckt med gamla stort uppslagna Norrköpings tidningar.
Utanför, i söderläge mot väggen stod två spaljerade
persikoträd och var påsken sent på våren var en av begivenheterna att titta på
persikoblommorna. Kunde lägga ihop två och två och redan se framför mig de
persikor morfar brukade bjuda på till sensommaren; duniga, rödgula, söta och saftiga.
Till kvällsmat innan vi skulle åka hem till vårt vankades
det våfflor. Förstod inte riktigt hur mormor direkt efter den stora lammlunchen
kunde ställa sig att laga våfflor som hon lade upp nygräddade och frasiga på
stora ramar med hönsnät.
Glasstårtan hade knappt hunnit lägga sig på bottnen av magen
förrän våfflorna bars in med grädde och hallonsylt och kaffekannan visslade att
nu var också kaffet klart.
Det kändes som den stora befrielsen senare på kvällskvisten
efter bilresan hem till stan. Då jag fick kliva ur finkläderna och springa runt
i kallingarna för att känna friheten i att bara finnas till, ohotad av
religionens mystik, ohotad av konvenansen, utan tillsägelser att inte göra si
och inte så. Ett litet stycke frihet mellan trötthet och läggdags.
Minns de sista bilderna på påsken som flimrade förbi i sinnet innan sömnen tog över, tapetbilder från sovrummet med palmer och i varje palm satt en liten svart gosse med alldeles för röda läppar och kastade kokosnötter.
(ringde till Norrköpings tapetfabrik och försökte beskriva
den här tapeten som jag själv hade fått se ut 1957, men de ville inte kännas
vid att någonsin ha producerat en sådan tapet, tapetrevisionister m.a.o. någon som kännr igen tapeten? Hör av er hit.)