söndag 3 januari 2016

Sällan skådad lyx till restmat. Lapskojs på Valles rådjur


Jo det blev en bit över av grytsteken häromdagen, en snärt som antingen kunde kallskäras till smörgåsmat, skäras i tunna skivor och värmas med såsen eller, rivas till den smartaste huvudresträtten, lapskojs.

Alltså bara tanken på att göra lapskojs på resterna av Bengt Valentinssons skjuta råbock är ju närmaste absurd, men fy fanken vad gott det blev. Vi hade steken på nyårsafon, brynt och grytstekt med enbär och grädde och brunost. Möraste rådjuret hittills, någonsin och så smakrikt gott.

Smaka förresten på ordet, Lapskojs. Ni alla femtiotalister, känner ni doften och smaken från skolans matsal och de spritiga rödbetorna till, lite salt kött, ganska blekt potatismos. Jag tillhör dem som tyckte lapskojs var skitgott och eftersom inte alla tyckte likadant fanns det alltid kvar för backning.

Men även lapskojs ska göras med precision. Det är inget som bara blir till.
Köttet ska rivas fint, alla hinnor och fettklumpar och eventuella senor ska sorteras bort. Hälften av potatisen ska ugnsbakas och hälften ska kokas. Några morötter i spadet är perfekt. Sedan pressas morötter och potatis genom en fin potatispress och rörs smidigt med potatiskokvatten och mörk oxbuljong med lite svampsoja i (användes självfallet inte förr). Rejält med smörklickar monteras i och så rörs det rivna köttet ner och blandning värms försiktigt. Servera med milt inlagda rödbetor.

Det äldsta receptet på lapskojs jag hittat är från 1917 i en liten kokbok av Olga Ahl under rubriken "Överlevor". Rätten är naturligtvis äldre än så då den finns belagd från England från början av 1700-talet som Lobscouse och linande rätter med liknande namn hittar vi över hela Europa. En annan favorit är den lapskojsbesläktade "brandaden", den med potatis, vitlök och fisk.

Påmindes om åkerns många uttryck när första riktiga snön kom igår

Åkern precis utanför vårt hus. Samma åker, olika tid.