fredag 28 december 2012

Farsan och en utsökt Calvados


Han sa det i julas, farsgubben som sitter på ett hem för sin glömska, att "Calvados minns man".
En annan smak ur julen som han inte fick tillfredställd under det kollektiva avdelningsjulbordet på julafton var riktig kalvsylta med röda inlagda betor.

"Kan Du greja det", frågade han

-Calvados och kalvsylta, vilken kombo?

"Den är alldeles förbannat bra", svarade han.

fredag 21 december 2012

Självgott i gastronomin namn - bland framgångar och publishingpris



Hämtade diplomet igår på Lilla Nygatan 21. Nyss är nyheten för övrigt släppt om den nya puben (älgen). Kände att det var verkligt, att ytterligare en av mina böcker nått framgång bland folk som begriper.

Vackrare diplom den här gången, med silverfoliering och ett trångt gyllene snitt som format.


Plockade fram mitt tidigare diplom, i självgodhetens namn åker de båda nu upp på väggen. Tre mat och måltidsböcker - två nomineringar till årets bästa och förstapris i respektive klass. Kanske det är det här jag ska ägna mig åt?

Har inte hämtat min lilla statyett för Svenska Publishingpriset än. Borde gjort det för länge sedan. Två gånger har jag varit indirekt vinnare genom essäer i Svenska Turistföreningens årsbok och en gång vinnare med ett större deltagande.

Godmorgon mitt herrskap här kommer en klassisk stjärngossegosse


Den trettonde hölls det lilla luciatåget på Montessoridagiset alldeles där vi bor och där August håller låda dagligen. Det är hans andra Lucia där och det sker aldrig hipp som happ utan är en välregisserad klassisk luciaföreställning...alltså så där med planerat innehåll och ungar som börjar sjunga när de ska, inte flamsar runt och är klädda stilenligt för luciatåg.

August hade en diktrad att läsa om den "andra advent och andra ljuset som är tänt". Följdaktligen fick han också gå fram och tända ett ljus jämte alla andra i åldersgruppen i tur och ordning.

Så har jag kommit i den åldern att jag lätt kan reflektera över mina egna barnsliga plågsamheter påmind av de egna barnens utsatthet.

Övertygas att August tycker det här är skitroligt. Att han utsätter sig för uppvisningen för att han själv vill, att han till och med tycker det är lustigt att ingå i konvenansen. Det tyckte nog aldrig jag själv. Jag tror mest jag ingick i sådana här upptåg för att tillfredsställa andras vilja. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Det var aldrig lustfyllt och skitroligt alla dessa utklädningsevenemang, alla dessa utantilläsningsuppgifter - det blev bara yta, en smula smärtsamt och ångestladdat, något att göra för att man blev tillsagd att göra det och man gjorde det lydigt....aldrig för ens eget nöje utan blott för överhetens och om de ens brydde sig.

Stod han där och jag kände igen mig själv. Läste sin diktrad. Strök eld på stickan och tände ett ljus som omedelbart slocknade. Slängde ett ögonkast mot mig och log, strök eld på en ny sticka och och tände ljuset på nytt. Han gör det här för att det är roligt och han visade senare stolt upp både pepparkakor och lussebullar han, jämte kompisarna bakat och mens vi fikade surrade luften av alla föräldrarnas barnaprat (alltså prat om barn) och planer för jul med resmål och julmat...själv kör jag taxi julafton...kan man få en kopp kaffe? Tack!







söndag 16 december 2012

Räksallad för söndagen


"Vi vill ha något lätt utan en massa kolhydrater"
Så skallade ropen bland ungarna hemma i eftermiddags. "Räksallad", lät det som och så fick det bli:

Ett Ingrid Marie skuret i mycket små kuber.
En halv grön gurka i samma skurna storlek som äpplet
15 små minitomater skurna rätt över
1/2 liter pillade räkor
1 litet isbergssalladshuvud
Tre mycket fint hackade vitlöksklyftor

Två hårdkokta ägg per person, delade på längden.
Lägg äggen i kastrull. Häll över kallt vatten så att det täcker. Koka upp till andra stora kokbubblan, täck med lock och stäng av plattan. Låt stå i exakt tio minuter. Häll av vatten, spola kallt och skala.

Majjo på en äggula

Lägg gulan i vispskål. Rör i en kapsyl sockerrörsvinäger, en tsk hemrullad kanonsenap, en nypa salt. Rör droppvis med smaklös olja (raps) och vispa hårdare och hårdare tills luftig majonäs.

Lägg upp äggen på tallrik. Blanda salladen i en skål och lägg upp gediget. Skeda över toppigt med majonäs.

Min kanonkula med gula senapsfrön. När krossade till grovt pulver tillsätts
en gnutta socker, en lika stor gnutta salt, en liten kapsyl
med sockerrörsvinäger, vatten. Låt svälla till smetigt. Senap på riktigt.

lördag 15 december 2012

Årets julkort till alla våra vänner


ingen julmat tack och lov, däremot en slags thailändsk risotto

August och jag byggde snölykta vid brevlådan, hur kul som helst!!!

Congee, en slags thailändsk risotto, rostad lök, chili och
vaktelägg är tillsammans med viltöksstekt fläsk dagens ingredienser
Ska man göra "blött ris" i Thailand används med fördel broken jasmin rice. Jag har skrivit om det så många gånger här att det är nästan löjligt, Kao Tom och Congee (som har en mer grötrisig konsistens). Det vi gjorde idag , och lade till vaktelägg, är nog närmast att betrakta som congee.
Med ingefära hade vi kanske kommit närmare det juliga yttre där snön yr och där vi nyss var ute och byggde en snölykta. (Det har jag dock aldrig bloggat om tidigare)

Snölyktan som den blev till slut

söndag 9 december 2012

Förväntansfull inför årets första julbord de luxe


Så står det faktiskt att man mot ett litet tillägg får ta av de "lyxigare" rätterna. Vad dessa är har jag bara fått en liten aning om och bestämt att det bland annat är ostron.

Alltså, om en och en halv timme sätter vi oss ner och begår julbordet på Edsbacka Wärdshus. Utvalda vänner, Ewa, Janne och Gittan, så nu vet ni det också.

Så säger vän av ordning att ett julbord inte alls kan kompletteras med lyxigare rätter och då säger jag att det kan det viss det. För några år sedan åt jag ett "julbord" hos Frantzén Lindeberg, inte alls med klassiker som sill, skinka och sylta utan där allt var späckat med tryffel - hur elegant och klassiskt som helst om man understryker att så är fallet för ett julbords karaktär är just sådant att det följer tiden. Förvånansvärt annars och sorgligt för den som begår det eftersom det inte finns något original att gå efter. Skulle möjligtvis vara brödet och lite rikligare med sod att doppa det i...och så lutfisken förstås denna ständige följeslagare, men i original på Gädda (källa biskop Brask) och serverad med gröna ärter (potatisen var inte uppfunnen ännu vid den tiden och borde inte vara heller vad gäller julbord ens till sillen). Frosseriet är inte gammalt, inte mer än sisådär 100 år.

Ständigt under utveckling alltså och om bara en timme och 20 minuter kan vi jämföra årets mot förra årets och alla andra års julbord

söndag 2 december 2012

Sven-Gunnar Svensson är död


Han ringde mig en dag. Hur han fått tag i mitt nummer vet jag inte. Hade väl börjat skriva en del om mat i olika tidningar. Våra vägar hade aldrig korsats.
-Vad vet Du om lutfisk, frågade han.
Innan jag hunnit svara så svarade han själv och jag hörde direkt att han var östgöte: "Förmodligen ingenting"
-En del, svarade jag och föll honom in i dialekten av född och ohejdad vana.
Dagarna därpå gjorde vi vår första resa tillsammans, denna vår första gick till Skärhamns frys på Tjörn, vi skulle se årets första lutfisk och det var fortfarande varmt i luften när vi senare på dagen åt lutfisklunch på hotel Nordevik.

Just kväll nåddes jag av att Sven-Gunnar avlidit. Jag känner en stor sorg. Eller om det kanske ändå är tacksamhet. Den mannen lärde mig stora delar av vad jag kan, eller inspirerade mig till att lära mig.

Under resor ut över den gastronomiska kartan introducerades  jag till och presenterades för världskockar, producenter, forskare och till de där små ställena som tar en livstid att hitta. Ett litet ställe utanför Bordeaux, långt bortom ära och redlighet där han själv en gång ätit kött med en sås på druvor. Och jag återvände dit med honom och han bjöd på druvsåsen till köttet.

Sven-Gunnar var en frände i sin uppväxt i Norrköping. Jämgammal med mina föräldrar uppvuxen i samma trapphus som en av morsans kompisar (både morsan och kompisen också borta idag). Sven-Gunnar drog sig till minnes och sa:"Hon den där Ulla, var inte hon djävligt snygg egentligen?" Så skrattade han så axlarna guppade med.

Förta gången jag besökte honom i kontoret en halv trappa ner på Karlavägen alldeles uppe vid Karlaplan slogs jag av alla "komposter" överallt och en bjäbbande Hugo som spratt upp när jag öppnade dörren. Hugo var en av hans franska bulldoggar.
-Sätt Dig inte där, i den fåtöljen har Hugo sin smörgås.
Det är ju en ovanlig uppmaning till folk som kommer på besök första gången. Men bakom den tillsynes stora oredan rådde en perfekt närvaro och koll och Sven-Gunnar kunde fiska upp exakt det han var ute efter. Han hade råkontroll.

Den där gången vi var på Skärhamns frys satte vi oss på återresan på flyget och doftade som fiskargubbar. Lutfiskdoft går inte att vädra ur yllekavajer. Vi stank fullkomligt.
Det var den första gången, första resan som jag begick ett stort misstag. Jg frågade nämligen hur gammal Sven-Gunnar kunde tänkas vara och hans ögon glödde och han snäste av mig reptilsnabbt: "Det ska du skita i fullkomligt". Jag frågade aldrig mer. Och ärligt talat sket jag i det fullkomligt också.

Jag tror inte det finns någon inom det gastronomiska Sverige som nummer ett: Gjort så mycket för att påskynda utvecklingen i landet. Nummer två, så placerat Sverige på kartan som ett ledande gastronomiskt land. Nummer tre, marknadsfört inte bara svenska matlagare utan också svenska råvaruproducenter och samtidigt förstått att de hör ihop. Nummer fyra, förstått att hans frankofiliska intresse varit till stor gagn för gastronomisverige. Nummer fem så självutlämnande delat med sig av alla sina kunskaper.

Nu vet jag att alla anekdoter kring Sven-Gunnar som person kommer att berättas. Det är sällan man får minnas en människa med ett så solklart leende och jag vet att han själv uppskattade allt som berättades kring hans person och hans sätt att vara. Det gör sorgen till ett leende. Men Sven-Gunnar, vem ska jag ringa nu?

Vila i frid min vän

lördag 1 december 2012

Fisk och pommes - finns inte på riktigt varhelst, men hemma hos oss



Alltså, när jag bodde i London under några år för forskning och studier var mina passioner dels den engelska husmanskosten i studentmatsalen och dels de indiska sena middagarna på Kahns.

En annan passion var att stå ute i gråvädret och köa för en riktig fish and chips serverad i en strut av The Guardian och dränkt i rikligt med maltvinäger.



Ibland slår det mig att man ganska enkelt kan förflytta sig till den där smaken, bara att det inte slår mig så ofta, men gjorde så häromdagen när vi fått tag på torsk till extrapris hos den alldeles utmärkta fiskaffären på Konsum vid gamla OBS i Rotebro.

Njutningsfullt!

En hyllning till ljuset, himlen. alla minnen, alla borta och alla närvarande och bara för att


Det händer allt som oftast att vi går ut och skickar iväg en eldballong till skyn. Ibland när det är stilla och mörkt ser vi hur den försvinner rakt upp och in bland molnen. Annars seglar den iväg rejält och slutar som en liten osynlig prick i fjärran.


Bestämt oss att hädanefter klistra fast små meddelanden skrivna på rispapper med vacker pictur att mottas av någon vi inte vet - som en slags ljusets flaskpost, julkort till dem som inte vet att de ska få det.

Torsk med kapris och brynt smör


Egentligen en av många favoriter. Åt den med stort välbehag vid en minnesrik middag på  hotel Nordevik i Skärhamn för många år sedan dagen innan deras stora lutfiskservering.
Torsken ska gå hastigt på het värme i pannan, men inte bli riktigt färdig - eftervärmen i fisken lagar den färdigt på tallrik och dessutom ökas värmen med det brynta smöret som hälls över. När smöret är nötigt hälls rejält med ordentligt avrunnen kapris i. Det poppar och far, fräser och stänker. Ös sedan smör och kapris rejält över fisken och servera. Undvik potatis och andra tramsiga tillbehör på tallriken. Servera hellre en liten grönsallat vid sidan om.