Hit kom jag efter matchen och liksom fick känslan av igenkännande
Och man kände nästan igen doften. Papperbruk, industri, slamret, järn mot järn från spårvagnarnas hjul när de tar kurvorna - och där i hörnet låg visst en mjölkaffär, eller är det efter konstruktion?.
Vi gick till bilen som vi parkerat en bit ner på stan från idrottsparken räknat. Södra promenaden och ner parallellgatan S:t Persgatan och bort mot Louis de Geers kongresscentrum. Så plötsligt, halvvägs, stod jag på min födelsegata. Jag bara tittade upp och tyckte att jag kände igen ett hörn, och där var den, Källvindsgatan. Det är 55 år sedan vi flyttade därifrån och sunt räknat borde jag ha föga minnebilder därifrån om jag inte blivit påmind genom gamla smalfilmer i färg som farsan påpassligt tagit. Det är väl där jag skymtar mjölkaffären och den finns naturligtvis inte kvar. Inte ens huset vi bodde i finns kvar. Det är ett annat hus där nu, men gatan och namnet. Källvindsgatan - finns kvar och jag kommer ihåg backen ner mot industrilandskapet, men inte att den var så brant. Det brukar vara tvärtom, att det man minns som liten är betydligt mindre brant när man blir vuxen.
Det är nya hus nu på det gamla stället
Spelar det här någon roll då?
Jo det gör det, men egentligen bara för mig själv, min egen historia, att den finns där och namnen stämmer, ett slags ramverk som är intressant.
Jag tittar på hitta.se och ser andra adresser jag bott på i Norrköping. Precis innan brorsan föddes flyttade vi till Holmstagatan 22 B. Huset är ommålat ser jag och jag tyckte det var betydligt fler hus runt i kring, men tydligen inte. Jag cyklade tvåhjuling runt huset och där bakom var backen brant och det gick i ett huj ner mot garagen.
Hoilmstagatan 22 B, Bild: Hitta.se
Sedan blev vi lite av nybyggare i Smedby. Märkligt, nu är det nästan sammanbyggd stad med Söderköping...nåja, men nästan. Och vi bodde i radhus och jag kommer ihåg alla som bodde i huset. Vi på 17, Schills på 15, Eliassons på 13, Kratz på elvan och Danielssons på nian. Jag tror, eller snarare vet, men jag har nog hoppat över någon för vete katten om inte Danielssons bodde på sjuan och jag vet att ingen bor kvar där efter 50 år - det hade varit unikt i så fall.
Långängsgatan 17 i Smedby. Bild: Hitta.se
Det är lustigt att vår August som är tre är lika gammal nu som jag var när jag flyttad första gången och att han kommer att ha samma vaga minnesbilder, möjligen förstärkta av nya medier, som jag har från Källvindsgatan och att vi nu flyttar till ett radhus, lite olikt, men ändå likt och att hans minne stärks och klarnar och att han kanske kommer att känna till vilka som bodde där i varje ingång och efter 50 år.
söndag 24 oktober 2010
IFK Norrköping - sista matchen i ettan - Allsvenskan, här kommer dom!
NEJ - jag är inte idrottsintresserad.
Trots det fick jag oupphörligen ur mig en långtradare i Dagens Arbete - en serie om idrottens fysiska fakta som gick under flera år - jag tror den hette "sportfakta" eller något sånt. En artikelserie om allt mellan spjut till truppgymnastik ur ett biomekaniskt perspektiv (eg. hur sport är möjligt över huvud). Serien avslutades med en efterlyst artikel, och det här ska uttalas på dalmål: "Hur hårt ska man pumpa en fotboll?"
Några i bekantskapskretsen tycker väl med vetskapen om min brist på idrottsintresse att det är något konstigt att jag sätter mig i bilen och åker hela vägen till Norrköping för att se på en, dessutom, obetydlig match i superettan. Men si, det har lite mer än så.
Jag är född i Norrköping S:t Olai församling - det står som en ständig påminnelse i passet. En människa som flyttas på i tidig ålder rycks liksom upp med minnen innan man skapat dem fullständigt - jag hyste länge en slags avund gentemot till exempel gotlänningar som kunde säga att de var gotlänningar av sjunde generation och att de bott på samma plats sedan födseln.
Nu hör det till saken att sådana mäniskor som jag utvecklar ett inre landskap att hålla sig till, ett landskap och en härkomst att alltid vara hemma i. Så har det varit för mig. Att sedan barnsben sedan tillägna ett fotbollslag en liten uppmärksamhet blir bara en liten förgrening eller påminnelse.
Med åren har jag försökt tvinga mig till att göra sådant folk gör bara för att se hur det känns, kalla det gärna att fogas, bli foglig, bli normal.
Igår var jag på IFK Norrköping sista match i superettan (heter det så?) och mor GIF Sundsvall. Rasande fin underhålning, totalt fokus, läcker fotboll och 1-1. Förvisso blev inte Norrköping seriesegrare (missade på målskillnad med ett mål), men är klara för allsvenskan.
Alltså, det läskiga är nu att jag börjar gilla att gå på fotboll - alltså jag har överraskat mig själv och med hjälp av muskler att göra sådant andra gör och våga tycka att det faktiskt är ganska kul. Att gå rätt mot rädslor och fördomar.
Nu lades midsommarstången i vinteride - när Hersby Hembygdsgård vinterstädades
Man ser det där året som snurrar runt. Nyss var det midsommar och midsommarstången prydd med älggräs, rosiga pioner och björk. Igår revs stången för vinteride på hållare bakom långa längan och för att ge plats åt Sollentuna Hembygdsförenings julgran som ska stå på plats ljusbrydd till julmarknaden den femte december.
De där städdagarna på hembygdsgården är viktiga dagar och de som ställer upp och jobbar utgör en stomme i föreningen - människor som vågar ta ansvar.
Den döda stången i oktober 2010...
...och alldeles nyss var det stångbindning på Hersby Hembygdsgård
Nä, jag tror inte det är någon självuppoffring i ideellt arbete, man gör det för sin egen skull, tillfredställelsen av att vara till, göra något utanför sig själv, stärka sig själv, njuta av att ingå i ett sammanhang. Man liksom betalar tillbaka åt sig själv. Så känner vi det hemma hos oss.
Rodjana lagade en höstsoppa att serveras i Rotsundastugans kök till alla som var med. En soppa med rotsaker, rikligt med fett ugnsbakat sidfläsk, linser och baserad på fiskbuljong - ett thailändskt trick för god smak - hönsbuljong blir för starkt och kalvbuljong alldeles för starkt, fiskbuljong bara smak. Hemma hos oss kokar vi alltid kyckling i fiskbuljong
De där städdagarna på hembygdsgården är viktiga dagar och de som ställer upp och jobbar utgör en stomme i föreningen - människor som vågar ta ansvar.
Den döda stången i oktober 2010...
...och alldeles nyss var det stångbindning på Hersby Hembygdsgård
Nä, jag tror inte det är någon självuppoffring i ideellt arbete, man gör det för sin egen skull, tillfredställelsen av att vara till, göra något utanför sig själv, stärka sig själv, njuta av att ingå i ett sammanhang. Man liksom betalar tillbaka åt sig själv. Så känner vi det hemma hos oss.
Rodjana lagade en höstsoppa att serveras i Rotsundastugans kök till alla som var med. En soppa med rotsaker, rikligt med fett ugnsbakat sidfläsk, linser och baserad på fiskbuljong - ett thailändskt trick för god smak - hönsbuljong blir för starkt och kalvbuljong alldeles för starkt, fiskbuljong bara smak. Hemma hos oss kokar vi alltid kyckling i fiskbuljong
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)