fredag 29 juni 2018

En balansakt, en lägesrapport



Så illa var det i tisdags. Gick helt enkelt inte att gå.
Här på väg hem från Danderyds medicinakut

 Alltså vi var i Grekland, på Kreta. Fantastiskt. Hade hyrt ett litet ställe långt från fest och glam och inte en barnpool i närheten, men tio meter från stranden.
På flygplatsen före transfern till hotellet kom en reseledare fram till oss och konstaterade att vi, Jag och K verkligen var jag och K och så meddelar hon att de ville uppgradera oss till familjehotell med pool och all inclusive.

Vid Medelhavet

Längtans böcker i bagaget. Läste ”Siste grisen” av Horace Engdahl på vägen ner i flyget. Var väl sisådär, men gick att läsa. Bernt Hermeles ”Kommer de oss så skjuter jag oss” är skrämmande ligga i brygga i solstolen att läsa. En av de viktigaste just nu och fruktansvärt många nära anknytningspunkter till nuet i historiskt bakgrundsperspektiv. Läs den före valet!
Hade också med mig en vetenskapsjournalistisk rapport från de nya utgrävningarna i Uppsala. Usel! Egentolkningar och konstiga hänvisningar till mytologin och ”kanske och möjligtvis” staplade på varandra sida upp och sida ner följt av fria fantasier utifrån ett perspektiv som ligger över 1000 år efter händelserna inträffade.

Ibland längtar man hem till en wienerkorvslunch...

Ja ja skit i det. Maten fantastisk, medelhavet skitigt, poolen underbar och solen stekte 35 grader minst.

...eller sill och potatis

Hemma i söndags, kände ingenting av annalkande. Måndagen slutade märkligt på eftermiddagen, gungig, yr. Tisdags morgon kunde jag inte gå. Ambulans till DS. Otroligt bemötande och snabb. Undersöktes av alla specialister som fanns att tillgå och konstaterades efter några timmar att lida av ett virus på balansnerven. Omskakad men nöjd över att det INTE var hjärnhinneinflammation eller stroke. Fick löfte om att det här skulle vända om några dagar. Sängläge beordades i tre dagar eller så länge yrseln/obalansen var så kraftig att jag inte kunde gå.

Gladys och Consuelo på sommarfesten igår kväll

Hemgång med chockdoser av kortison. Tyvärr reagerar kroppen med att höja sockret ordentligt så efter fem års uppehåll var det dags att få hem insulinsprutor med korttidsverkande insulin att ta efter ett schema beroende på hur högt siockret ligger.
Gått finfint, konstigt att det där med insulinet sitter i ett handlag jag inte glömmer. Håller bra nivåer och i morgon är sista dagen för 50 mg kortison sedan nedtrappning i fem dagar. Och det har hjälpt. Nu går jag förvisso som en fylltratt, men går och så pass att vi lyckades ta oss till Gladys del Pilars fantastiska trädgårdsfest

Bröderna Rongedal

Eftersom det släpptes där för förbeställningar till höstens utgivning (september) så kan jag väl säga det här också. Jag har skrivit en biografi över Gladys som människa och artist, en gripandehistoria som en mycket modig Gladys berättat. (Bokförlaget Mormor 2018)

Nu på nattkröken känner jag liksom att det där livet kommer åter så sakteliga, men jag vet också att det tar tid att bli stabil igen. Min läkare sa tre veckor till ett år. Just nu känns det som att veckan blir bra.
Gonatt.

Men, hallå förresten. Håll utkik efter boken.

torsdag 28 juni 2018

Vestibularisneurit - virusinflammerad balansnerv- rena helvetet




Jag ligger ner. Alldeles stilla.
I tisdags morse försökte jag resa mig. 
Allt snurrade. Kunde inte gå. 
Balansen helt satt ur spel.

Ambulanstransport till Danderyd. 
Direkt under läkarbehandling, neurolog, medicinare, öronspecialist.
Ganska snabbt konstaterades vestibularisneurit, det vill säga en virusinfektion på balansnerven.
Hemgång med chockbehandling av kortison. Idag, tredje dagen i fast sängläge med kärleksfullt omhändertagande av K känns det bättre, mycket bättre. Sjösjukan ger med sig, men vägen till dass är ändå en prövning.

I morgon ska jag enligt läkarvetenskapen börja göra vardagliga grejer, men inte köra bil. Allt annat går bra. Till och med så att jag ska framkalla yrsel för att lära kroppen vad det är (eller nåt sånt).

Det här är något som alla kan drabbas av och insjukningsförloppet är snabbt. Från att springa, lyfta, bära och sitta och vara trevlig till sängliggande med oförmåga att resa sig. Det sker på bara några timmar.

Min erfarenhet av tisdagen är att svensk sjukvård fungerar. Att ligga först på en akut, med mängder av svåra fall som körs in i ett aldrig sinande tempo och med sköterskor och uskare och läkare som metodiskt jobbar sig genom högen av krankhet där många svävar mellan liv och död är imponerande. Jag blev efter ganska snar stund förd till medicinakuten. Och märkligt nog läkaromhändertagen hart när ögonblickligen. Förmodligen för att utesluta hjärnhinneinflammation eller stroke i lillhjärnan (struttiga och yrsliga gången). Sedan dröjde det en god stund, några timmar, det kom in folk med akuta problem. Undersköterskor som jobbade häcken av sig, hela tiden med ett leende och med tid för var och en. Läkare som team och ställde bland annat min diagnos och som kostade på sig att skriva ett långt brev med förhållningsorder inför hemkomsten.
Jag är så imponerad och tacksam.

Var precis uppe och gick en stund, från sängen till balkongen i andra änden av lägenheten. Sådär fyllkajeaktigt gick jag inte ens under min värsta supartid för över 25 år sedan.

Pratade precis med min husläkare Anna på Attundahälsan, också en vårdarklippa. Fick råd om hur jag ska bete mig för att snabbast komma ur skiten. ”Börja göra vardagliga grejer i morgon”.

Ser framåt, visare idag än igår.

söndag 24 juni 2018

Bara ett antal timmar bort, solnedgång och dallrig jello


Det finns anledning att återkomma till Kreta senare både bildligt och bokstavligt.
Anledning att berätta om Small Planet Air och om resebolaget, om hotellet, om maten och om människorna.
Uttröttad efter resan, landat idag. Hettan sitter kvar av solen, 35+, det har vi tagit med oss hem tillsammans med dallret från ständiga desserten, Jello!


onsdag 13 juni 2018

Skolavslutningens yra höns



I början av 80-talet gjorde jag en hel del jobb för Sveriges Radio Gotland. Bland mycket, mycket, annat ett längre inslag om att ta semesterbilder. Efterforskningar gav vid handen att det varje sommar togs en bild varannan sekund dygnet runt på Ön. 
Det var på den analoga tiden det. Undrar hur det är nu? 

Mitt reportage handlade om hur man uppfattar bilderna som tas, hur man avskärmar sig verkligheten genom att se den genom kameralinsen. Jmfr alla papprar som, genom en lins, ser sina barn förlösas. Hur förändras upplevelsen? Mamman får känslan av irl, inte pappan. Och alla dessa minnen som sattes på en papperslapp i fyrfärg i stället för att minnas i ”hövvet”.

Nu, nästan 40 år senare, är det fysiska minnet inkorporerat med de digitala minnena i datorer och telefoner.

Det slog mig idag hur lite omvärlden existerar för dessa digitalmänniskor (jo, jag vet, jag är en av dem, men i alla fall inte med tunnelseende). 

Var på en skolavslutning och eleverna satt lugnt och stilla, lyssnade på körer som sjöng hellre än bra och på rektorns tal medan deras föräldrar, springa runt som yra höns helt utan respekt för vare sig barn eller andra mer vakna vuxna. De ringde i mobilerna och de svarade högt och ljudligt. Några reste sig ibland och gick ut för en nypa luft, byttes platser och pratades med varandra. När sedan det hände något på scenen reste de sig helt ogenerat upp i bänkraden till skrammel och sträckte upp sina mobiler att föreviga. De stressade så för att verkligen hinna med och förstörde inte bara sin egen känsla/upplevelse av att vara närvarande utan också alla andras. En timmes avslutning blev en fullständigt föräldrakatastrof med folk fullständigt befriade från hyfs, takt och ton.