fredag 6 mars 2020

Drabbad av dans. Tre av världens främsta koreografer

Det är så mycket smärta i den här uppsättningen. Gestaltsmärta. Smärta med leenden och med ohygglig graciositet. Utmanande och vågad koreografi sådan som går direkt in och skapar andra bilder, andra landskap helt utanför.
Jiri Kyliáns meditativa ”aldrig början och aldrig slut” utan att vara upprepning, ”Wings of Wax”. Utmattande vackert med fyra par, en av världen bästa koreografer, och med dansare som förstått det gränsöverskridande.

Vi var alltså på Operan igår, på den ganska korta föreställningen med tre av världens främsta koreografer, Jiri Kylián som sgt och sedan Mats Ek och Ohad Naharin. De två sistnämndas verk kom efter paus och hade inkorporerats med varandra, begåvad mix.

Tänk att man så direkt urskiljer Eks formspråk sedan Cullbergsbaletten som jag fick förmånen att se ett antal gånger i olika uppsättningar. Daria Ivanova dansade (premiärdansare på Stockholmsoperan sedan tre år) och uttryckte det där typiska för Ek, den klassiska baletten med ”trasdockan”, diskrepansen bli inte så lustig som många tycks mena utan snarare ett starkt formspråk med motstånd och en så stark spänning att det är på gränsen till att brista. Som jag inledde, så mycket smärta i uttrycket.

Naharin som vävdes in i Eks eller tvärt om var något helt annat. En gruppdynamik i upplösning med upprepande rörelser, aldrig stilla, fullt tryck från första till sista danssteget, en helt fantastisk blandning mellan det helt gracila till vildsint improvisation som förmodligen bara såg ut att vara det men som säkert var koreograferat in i minsta detalj.

Jag har med mig alla ögonblick, alla bilder, alla associationer, alla rytmväxlingar. Det är fan att jag inte satsade på dans som uttryck och smärta som följd!

Fallen suddig ängel


Den framträder aldrig helt klart som keruberna på altartavlan, den där ängeln jag haft med mig sedan 1975 då jag mötte den på en kyrkogård i Oslo på en gravvård i regn direkt innan vi gick in i kyrkan för att spela in musiken till en morgonandakt på Norsk radio och Mass for three voices (har inspelningen kvar och den låter jävligt bra).

I alla fall följde den där ängeln i tanken och det har blivit massor av olika varianter, bland annat en jättelik som jag ställde i en lada på Gotland, en diptyk som sedan bara försvann. Änglar kommer och går och är suddiga i konturen, utvaskade i regn eller dimmiga av tårar - då dyker de upp ganska ansiktslösa, men närvarande.

Nu ni, nu är det korvfestival igen



Idag invigs korvfestivalen på Münchenbryggeriet. Det ser vi fram mot. Allrahelst August som hänger på.
"Jag hoppas verkligen att Grynkorvsakademien är där, grynkorven förra gången var en höjdare".
Det är sååå roligt med en tolvåring som axlat mina smakideal som omfattar allt från historiska folkliga rätter till fine dining, från paltbröd till ostron, från grynkorv till hummer.
Själv hoppas jag på att fler korvhantverkare är på plats den här gången. Producenter av isterband till exempel eller hackekorv.


Sen är det ju alltid trevligt med sådana här sammankomster, det finns alltid folk man känner på plats och som man inte sett på ett tag.
Så här skrev jag om korvfestivalen förra året.