Christa Pikes dödsstraff som gick åt helvete jämte allt annat statligt mord

 Det finns inga som helst vetenskapliga bevis för att dödsstraff förhindrar andra från att begå brott. I själva verket föder dödsstraffen vårt behov av hämnd och vedergällning. Öga för öga och tand för tand står det på tre ställen i Moseböckerna. Gandhi sa vid något tillfälle apropå detta att om vi ska följa dessa bibelcitat så kommer snart alla att vara blinda och sakna tänder.

I Sverige insåg vi dödsstraffet som verkningslöst redan i början av förra seklet och vi avskaffade straffet i fredstid genom ett riksdagsbeslut 1921 efter sista avrättningen 1910. I Regeringsformens andra kapitel §4 står det sedan 1975 att "Dödsstraff får ej förekomma" ens i krigstid. USA och Japan är de enda av demokratiska länder i världen som fortfarande har döden på straffskalan.

Ser nu på rapporter från USA hur ledande politiker dividerar om den fruktansvärt misslyckade avrättningen av Christa Pike som nu ligger svårt skadad, men fortfarande vid liv på Vanderbilt University Medical Center i Tennessee, enligt specialister förmodligen med hjärnskador efter det tortyrliknande avrättningsförsöket där bödlarna sju gånger stack henne i armen för att hitta en ven att spruta in en avlivande dos pentobarbital i hennes kropp. Efter första dosen ropade hon med hög röst att armen kändes som att den skulle sprängas och om det verkligen skulle vara så. Bödlarna sprutade då in en ytterligare avlivande dos, men Christa Pikes hjärta fortsatte att slå och hon andades med rossliga andetag.  Avlivningen avbröts och ambulans tillkallades.

Biull Lee är guvernör i Tennessee och han har stoppat alla vidare avrättningar från och med nu och vidare året ut i väntan på utredning om vad som gått fel. Han hade makten att  benåda Christa Pike som suttit i dödskorridor i över 30 år efter ett bestialiskt mord på en jämnårig kamrat.

Efter det som hänt ropar nu motståndare till dödsstraffet  och hävdar att staten har brutit mot det åttonde tillägget som ska skydda amerikanska medborgare mot särkilt grymma och tortyrliknande straff.

Fallet med Christa Pike är inte ovanligt i USA. Från 1890 fram till idag räknas 3.15 procent av alla avrättningar kan räknas som "misslyckade" eller ofullständiga". det motsvarar 276 människor som utsatts för omåttligt lidande.

Tidigare har några stora läkemedelsföretag som tidigare levererat avlivande giftblandningar till slut vägrat dessa leveranser då de ansågs oetiska att användas vid dödsstraff. Pentiobarbital har även tidigare visat sig "ställa till problem". I vissa stater har man därför börjat använda sig av nitrogen hypoxia, det vill säga kvävning med kvävgas med svår ångest och ett utdraget lidande som följd.

I min bok "Utanför normen" (bokförlaget Mormor) har jag med ett kapitel om gasningen av Caryl Chessman, mannen som satt i dödscell 2455 i San Quentin och hur den påverkade mig som barn. Jag var i början av skolåldern och ljudade fortfarande nig genom artiklar om den vedervärdiga avrättningen som skedde också mot Chessmans nekande och han fördes flera gånger mot gaskammaren men avrättningen sköts upp om och om igen. Han satt till och med fastspänd för gasning i kammaren. En ren och skär vidrig tortyr både vad gäller väntan och avrättningen med gas.

En studie gjord av National Academy of Sciences pekar mot att så många som 4.1 procent av de som fått möta avrättningsdöden i USA har fått göra det trots att de varit oskyldiga. Det betyder att 70 människor av 1680 amerikaner som avlivats av staten varit helt utan skuld. Ännu fler har friats från dödsstraffet efter lång tid i dödscell sedan det påvisats att de är oskyldigt dömda och där har DNA använts med stor framgång. Över 200 fångar har släppts efter långvarig väntan i sina dödsceller.

Inte för att det råder något tvivel om Christa Pikes skuld, men till vilken nytta ska hon tagas av taga av staten. Förvirringen har alltid förfört tillskyndarna av dödsstraff precis som förvirringen gjorde med oss svenskar under lång historisk tid och under kyrkans och prästernas ok. 

Uppfattningen har varit att ett helt folk skulle förklaras skyldigt guds straff om inte våldsverkaren avrättades. Kvar i detta märkliga gränsland mellan tro, skuld och straff, mellan öga för öga och tand för tand, befinner sig fortfarande människor på den amerikanska kontinenten. Jag upprepar alltså att ingen stat kan ta sig rätten att avsluta liv. Tyvärr och märkligt hör vi nu under senare år hur borgerligheten basunera ut att det är dags att se mer till  brottsoffren och att dessa som en slags hämnd och tillfredställelse ska sonas genom att ge buset längre straff i fängelse och att det ska hindra andra från att begå brott. Ni som fortfarande ropar på hämnd och upprättelse kan ju ta er tid att läsa min bok "Döden i skogen" (Ersatz) som är en kartläggning över dödsstraffets historia i Sverige, offentliga avrättningar och delinkventernas egna berättelser.

Är det jag som är "Gubben i stugan"?

 

För 30 år sedan gjorde Nina Hedenius en dokumentär om skogsarbetaren Ragnar Fredriksson som fick heta "Gubben i stugan." 

Ragnar bor i en stuga som byggdes av hans egen farfars far Karl Ludvig Jansson som kom att gifta sig med Dan Anderssons faster Kristina som Dan Andersson diktade om i "Vaggsång vid Kestina." Torpnamnet är därför Kestina. Han bor i stugan "Kestina", vackert!

Stugan med Ragnar ligger i Grangärde finnmark i Ludvika med postadress Grängesberg.

Det är en fantastisk dokumentär, en tyst berättelse utan onödig ord, bilder som berättar så mycket mer. Det här är långsamhet när den är som bäst, eftertanke och långsamhet. Vi tittade på den för några veckor sedan och vi blev helt tagna.

Utan vidare igenkänning fick jag igenkänning alldeles nyss när jag stekte blodpudding och rörde lingon. Allt på vår stora Skoglund och Olsson. I stort sett så väljer vi att laga det mesta av alla mat på vedspisen och dessutom skapar den så mycket värme att den är torpets värmekälla. Varmvattnet ur vedspisen är perfekt för diskning. Just när jag langade in lite ved, tände på, skar upp maten, stekte och sedan tappade varmvattnet gick tankarna till Gubben i stugan. Klicka på länkarna för att läsa mer och se filmen.

Här är en blogglänk för den som vill läsa mer 

Här är en länk för dig som vill se dokumentären på SVT

Så här ska det se ut, ja ja någon säger "bacon" och jag säger att 

gubben i stugan hade inget bacon hemma för stunden

Bland pannkaksbruch, bältros, trasiga grejer, körsbärsmackor och kanapéer

 Jag har en lite låda i min dator där jag lägger bilder för stunden. Inte sällan blir den överfylld, men fungerar som ett korttidsminne. Inte för att jag har problem med minnet (än) men det är lysande som idélåda för bloggeriet och varför kan man fråga. Varför envisas jag med att blogga fortfarande? Första inlägget gjorde jag 2006  den 27 november. Det blir 7219 dagar eller nästan 20 år som jag skrivit. Anledningen är att det fungerar som en ventil för skrivklådan. Emellanåt skriver jag böcker som bekant och första inlägget handlar just om en bok som precis givits ut. Det året skrev jag två mastodontböcker och jag tänkte väl att ett bloggengagemang skulle göra dessa kända. Delade den andra boken dagen efter. Märkte också att de pauser mellan måleriet och bokskrivandet som ett kort avbrott för bloggeriet gav fick mig att rensa bort tankar och spån som väcktes under allt annat arbete. Och så har dt fortsatt, när man hyvlar blir det spån. Tar upp dessa och synar dem, vänder och vrider på dem och ser att de säger mig något. kanske också då intressant för andra att ta del av. Därför bloggar jag vidare.

Vad ligger då i lådan med bilder för stunden just nu?  Jo en räcka bilder på Kanapéer som August gjorde till minnesstunden i lördags över vännen Anders Lindström som tragiskt gick bort på försommaren.

Här ligger också en bild på potatis, men det är en bild från i höstas då vi tog upp lådvis med potatis, räckte hela vintern. Den här bilden får också illustrera vår färskpotatis som vi tog upp för tre veckor sedan. Höstade fyra stånd som vuxit upp från kvarglömda potatisar från förra hösten. Fyra stånd gav 20 kilo!

Det finaste är frukostarna i Hovra. När dt bara är K och jag själv. att vakna upp till kaffe och pannkaksdoft. Nere i köket är det dukat med matpannkakor och efterrättspankisar. Man är liksom lite bortskämd.

Och som vi klängde i de stora körsbärsträden för att rädda undan bären från trastarna. Vi märker varje år när körsbären är skördemogna för då kraxar trastarna omkring och då är det bråttom att ta fram stegar och rädda det som räddas kan. Belöningen är sylten på mackan och saften att dricka. Jag är så beroende av körsbär.

När vi var i vårt sommarboende ringde telefonen. Tvättmaskinen läcker! Väl hemma konstaterade jag att rörmokeri kanske inte är min bästa sida även om den är hyfsad. Här sprutade vatten när man satte på maskinen. Vitvaruspecialist tillkallades som konstaterade att det inte bara var från ett håll vattnet läckte utan från flera. snabbt tog vi beslut på en ny tvättmaskin. Levereras om två veckor, klart slut.

Nä det var inte bara från den här packningen vattnet sprutade

utan också genom ett hål i bälgen. En över tio år gammal maskin fick skrotas

En annan dryg utgift utsattes jag för i veckan som var. Min hjärnas överskottsenergi tar jag ut i bettet. Jag har med åren utvecklat ett jäkla bett vilket naturligtvis inte är bra för tänderna. Därför utrustades jag med en bettskena för många år sedan och fick en ny efter några ingrepp hos tandläkaren i våras (drog ut min sista visdomstand och korrigerade några lagningar).

Kommer osökt in på ett reportage jag gjorde för en massa år sedan om olika konsistenser på mat inom åldringsvården. det var på ett fint ombonad äldreboende, ett änkehem och det var under hösten på en äppelfestival. där lagades äpplena i sju olika konsistenser så att alla boende skulle kunna njuta av skörden. Plötsligt kom en dam sladdande in där jag satt med några andra åldringar. Hon greppade ett vackert äpple och tog sig en rejäl tugga. "Det är inte så illa som det ser ut" sa hon och rättade till rullstolen. "Jag är 103 och det är mina egna tänder" sa hon.

Bettskena

I alla fall så kom vi hem och där låg den utspridd över mattan i vardagsrummet, bettskenan, fullständigt massakrerad. Jag hade lagt den på vardagsrumsbordet (tror jag, eller tappat den på golvet). Tänkte att den hade självsprängt sig, 3850 spänn. Assar, vår Cockerblandning så moloken ut och gick undan. Där var boven.

Jag skickade bilden till min tandläkare på studs och skrev att hon nu kanske förstod vilken kraftfull käft jag har. Hon fick sig ett gott skratt, svarade att hon fortfarande hade 3D-mallen kvar och kan beställa en ny efter en liten undersökning samtidigt som hon skulle undersöka försäkringar och garantier för att kanske få ner kostnaden.

Nu slumpar det sig inte sämre än att jag drabbats av bältros med blåsor och därmed kanske inte ska sätta mig i en steril tandläkarstol. Så har fått skjuta på tandläkartiden tills jag frisknat till. 

Allt tar sin tid och de rester som finns kvar i burken bilder för stunden är tömd sånär som på anteckningar för nästa eller pågående bokprojekt, mer om det senare.

 

Det sura livet här hemma

 

För en massa år sedan medverkade jag i tidningen Allt om Mat och skrev en artikel om surkål, syrat bröd och syrad gurka. Vill minnas att något liknande också levererades till Meny i P1, men är inte säker.

I alla fall så var dt här från en matresa till det nyligen befriade Estland och reportaget fick rubriken "Det sura livet i Tallin." Ett reportage späckat med fakta om hur ett surt liv ger förbättringar i en människas liv. Allrahelst i magen där själen bor.

Jag handlar ekologisk syrad kål på Livs i stan. Nu senast en surkål kryddad med enbär och kummin. 

En skiva bröd med en hel hög av denna friska surkål är som en käftsmäll om morgonen, tillsammans med en annan käftsmäll, espressokaffe som är nymalet av riktiga utvalda bönor från Skoklosters kafferosteri.

Ge livet lite mening på morgonkvisten, det gör jag.

Himmelsvid skillnad mellan fotbollsspelare och körsångare trots att de är lika många och hälsoperspektivet i stort sett lika.

 

Sollentuna Kammarkör

På en middag nyligen slängde jag ur mig att det är nästan lika många människor som sjunger i kör dagligen som aktivt spelar fotboll i det här landet.

Kollade med Svenska Fotbollsförbundet egna statistik som säger att 600000 spelare är registrerade och aktiva årligen.

Statistiken hos Sveriges Körförbund visar att det finns 540000 körsångare som är aktiva årligen. Det betyder att sex procent av befolkningen sjunger i kör och körsång är den i särklass största kulturaktiviteten i landet!

Omräknat till fotbolls- och köraktivitet per dag är  1644 aktiva fotbollsspelare som är igång  och 1479 körsångare. Så kan man egentligen inte räkna utan bara ren statistik fördelad på alla årets dagar oavsett säsong.

Årligen får idrottsrörelsen två miljarder i statligt stöd där fotbollen tar lejonparten. Det statliga stödet till körer går via kulturrådet till organisationer  som Sveriges Körförbund eller som projektbidrag. Körerna får förlita sig på bidrag från studieförbunden som i sig har fått kraftiga nedskärningar.

Kommunalt stöd till fotbollen ges som aktivitetsstöd indirekt stöd som att hyra ut planer och hallar till reducerade priser (föreningstaxa).

Körer får kommunalt stöd i form av små bidrag som engångsbelopp för att arrangera konserter. Har inte en kör  en kyrka eller ett studieförbund att repetera hos får de själva betala marknadsmässiga hyror för lokal.

Det är stora skillnader mellan infrastrukturkostnader jämfört fotbollsspelare och körsångare.

En anläggning för fotboll kostar en kommun mellan tio och 30 miljoner samt miljonbelopp för underhåll och skötsel per år.

För körer byggs sällan eller aldrig lokaler anpassade för repetitioner och konserter. Här är svenska kyrkan den främsta scenfinansiären. Körer får repetera där för att till exempel medverka vid andakter och mässor, vara knutna till kyrkan som kyrkokör eller som fristående kör. 

I min kommun Sollentuna går fem procent ur den totala budgeten till Kultur och fritid. Av dessa fem procent går 1.5 procent till kulturlivet och resten till idrott.

Idrotten i Sollentuna är högprioriterad och kulturlivet lågprioriterat och bland de lägsta anslagen per invånare i länet. Reglerna för bidrag för att täcka kostnaderna för en körkonsert är att kommunen kan ge 25 procent.

Sammanfattningsvis så för landet i stort finns det lika många körsångare som fotbollsspelare. Skillnaden i statligt och kommunalt stöd mellan dessa aktiviteter räknas i miljoner kronor till fotbollens fördel.

I kommun efter kommun i hela landet är det idrotten som får lejonparten av det som budgeterats till "Kultur och Fritid." Körsångare får hålla till godo med små bidrag till större projekt. Lokaler för körsång är ytterst sällsynt.

Om jag vill sparka boll i min hemkommun Sollentuna finns stora anläggningar värda mångmiljonbelopp. Sjunger jag i kör får jag anpassa mig till Svenska Kyrkans krav. Generellt prioriterar Sollentuna kommun idrottsanläggningar framför kulturscener i budgeten.

Visingsö - mina historiska kapuchinerärtor korsbefruktade sig förra året med Bergfäldts.

Mina Visingsö

Det är klart att jag vill ha Visingsö kvar som kulturärtor i min trädgård. 

Men en Bergfäldts jättesockerärt dök förra året upp i Visingsös närhet och sen var det kört. 

Har odlat dessa ärtor i åtta år, dock inte gemensamt tidigare. Det blir ju inte oätliga ärtor, men inte Originalvisingsö. I år sådde jag ärtor från frön odlade för fyra år sedan som är garanterat rena, alltså inte korsbefruktade. 

Förra årets korspolinerade ärtor där några ärtskidor är gröna

Nu kör jag en vända i år med bara fröodling. Dessa ärtor som nu är odlade på samma plats i sju år har nu anpassat sig till min jord i Hovra, klimatet och på så sätt blivit en kapuchinerärt Hovra. 

Jag har gjort allt för att bevara mina Visingsö med mörklila baljor och gjort det genom ett klassiskt urvalsarbete sedan debaclet med Bergfäldt allt för att få en Hovraärt. 

Det blålila i Visingsö är recessivt och gröna i Berfäldt är dominant. Jag är skitnoga med att odla ur kulturarvsperspektiv.

Varför använda frön som är fyra år gamla i år? Jo för att korsbefruktningen skedde förra året och dessa ärtor kommer inte i jord utan har ätits upp. 

Det här är en vansinnigt trevlig sysselsättning och jag jobbar med flera kulturarvssorter på samma sätt. I år med bondbönor och gurka utöver Visingsö. 

Vackrast i änget är ett gräs som inte hör hit

Det kom hit på outgrundliga vägar under 1800-talet. Jag visade en bild i mitt förra blogginlägg med bildtexten "Vackrast i änget"

Men alltså det är ju inte en ängsväxt i ängsväxtgänget, men håll med om att detta Kanariegräs är snyggt. Phalaris canariensis växer allmänt i Afrika och så, vilket namnet anger, på Kanarieöarna. Så ovanligt är det inte att träffa på gräset. Det kom alltså hit till Sverige under 1800-talet och räknas inte som invasiv. 

Hur har det här gräset då hamnat här i Hälsingland och i vårt arbete med att skapa ett blomstrande änge i stället för en gräsmatteöken som mötte oss när vi flyttade in för åtta år sedan?

I alla växtböcker och i alla sajter om gräs står det att Kanariegräs säkrast är att hitta på avfallsplatser. Kanariegräsfrö är nämligen nästan alltid med när man handlar frön till burfåglar och det är så den sprids när rester kastas i soporna.

För något år sedan handlade jag en stor påse med ängsväxter, tror det är i den påsen det följt med fågelfrö och några av dessa har varit kanariegräs.

Hursomhelst, jag gillar ju gröna blommor och kanariegräsets fröax är ju att likna vid en grön blomma.

Ätlig? Alltså fåglarna är nog nöjda. Slår jag på gräset i min referenslitteratur så hittar jag både gröt och puddingar lagade med kanariegräsmjöl som huvudråvara. Detta enda ax jag hittade räcker dock inte långt i den branschen.