Men alltså vilken bra idé, skafferiutmaning!

Som odlare och samlare och allmänt nördigt knäpp så blir "visthusbodarna" (dvs skafferi, kyl och frys) smockfyllda av sådant jag tänkt spara i det längsta, varför vet jag inte, kanske för att jag vill dra ut på odlingsåret i det längste, ha den goda smaken kvar, rädd för att det ska ta slut, en snålhet som bedrar vishet.. Sålunda ligger där vitbetor, kålhuvuden, röd spetskål, pumpa, capuchinerärtor Visingsö, lokförarens sockerärter, vaxbönor. You Name it. 

I skafferiet tornar burkar upp sig med surkål, tonfisk, makrill, tomatsås, krossade tomater, gul lök, vitlök och mängder av olika slags pasta och nudlar, olika slags ris och åtskilliga flaskor med såser typ tre olika sojor, ostronsås,  chillisås, ketchup, Tabasco och några vars namn jag inte ens kan uttala än mindre stava till. Här finns en hel räcka med syror, från riktig 12% ättika till finaste vinägrarna och längst in, längst bak staplar av snabbnudlar. 

I kallförrådet har vi några påsar potatis från odlingen och det värsta av allt, frysen på landet är också smockfylld av kalvkött och grönsaker, olika korvar, alltså av den slags varan köper jag på mig fortare än en gris hinner blinka, isterband av olika slags mest, men gärna andra småskaligt hemgjorda. 

Nu ser vi fram mot att stånka egen korv. August hade önskas sig en korvspruta till jul och självklart blev det så. Men inte än. Måste först upp till Hälsingland där jag har Kristoffer Franzéns utmärkta korvbok. Lite minns jag själv från gris och rådjurskorvarna jag stoppade och rökte under min tid på Gotland, men nu ska det bli korvar med stor variation och hög smak, moderna gamla korvar.

Gulbeta, röd toppkål, morötter, ärtor och en helt makalös sås, 

allt signerat August Lager.

Lyssnade på Meny i veckan, ett långt inslag om religionen i maten. Intressant och givande.

Där hörde jag om skafferiutmaningen. Att under två månader (eller om det var en) bara äta av sådant man har kvar hemma i skrymslen och vrår...och det har vi ju om du orkat läsa ända hit!?

Budgeten ska vara 250 kronor i veckan för allt det nödvändigaste av komplement.

Snart har det gått första veckan och vi har klarat oss på att handla två liter mjölk och ett paket smör (räcker ganska länge). 

Det är helt knäppt att ha så mycket mat sparad. Längst in i frysen fanns en renfile och renfärs...alltså, vi kommer att klara den här utmaningen helt okej tills vi kommer upp och börjar äta av frysen i Hälsingland. Och allt annat än nöd kommer det att gå på oss. När odlingsåret börjar på nytt kommer det att vara tomt och vi glada och mätta.

Det är kul att säga till August att laga middag av det han hittar i skåpen.

Häromdagen blev det en basta med ärtor, friterad torskfilé och syrad lök med dill

och citron, helt jävla magiskt gott.

 

Lite av varje men mest kaffe, Helene Schjerfbeck och jag själv framför sålt verk.

Jag står gärna över både födelsedagar och julaftnar när det gäller att motta gåvor, men mina barn är alltför traditionella - hur kan det blivit så. Å andra sidan uppskattar jag deras ambitioner för de väljer sådant till mig som jag verkligen inte visste att jag behövde. Som den här fantastiska DeLongin, en espressobryggare av rang. Förstår inte hur jag klarat mig tidigare med bara en presskaffe, kokkaffekanna och en mockabryggare. Nu tar jag en 100% robusta från Indien till morgon, en mjukt och nästan chokladig Arabica till lunch och gärna en efter lunchen. Klockan tre är det dags för nästa och så en efter maten och en Robusta precis före läggdags (jag sover gott på kaffe!!!) Och jag är så evig tacksam för den här apparaten att det förstår ni inte. Maler bönor från när och fjärran, handlar kaffe av specialrosterier som pratar kaffe som om vore det kärlek och det är det. Att mellan de där kaffestunderna ta en presskanna köpemalet är också en vana.

En annan vana är att åka till Åmells. Den här gången för att se fantastiska utställningen Mod att måla, med kvinnliga konstnärer, en bra början på utställningsåret med målningar aldrig tidigare sedda. Jo det är bild som Helene Schjerbeck gjort, men blir liksom lite generad över enkelheten och styrkan.

Häromkvällen var vi bjudna till middag hos Lisa, numera inte bara en vän utan också n kund på Cupido där jag visade ett 50-tal bilder i höstas. Nu hänger den där så elegant och vi ackompanjerades av hängningen med perfekta pilgrimsmusslor följt av lika perfekt röding. En så angenäm kväll på Kvarnholmen med massor av konstprat, matprat, släktprat, historia och om gemensamma vänner och bekanta. Åh jag är så nöjd med den där målningen. 

 

Jag fick mina två ostar på ostfestivalen, den ena förmodligen för sista gången!

 Jäklar så många människor, och jäklar så hårt golv. Fotbad hemma - nej förresten kroppsbad med skum. Alltså dessa mässor tar kål på mig, å andra sidan får jag lätt ihop uppsatta antalet steg per dag.

Igår, fredag, invigdes ostfestivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Åk dit. Öppet idag och i morgon. 

Farmhouse. 10 års lagring från Kalmar mejeri 440:- kilot

Det är några år sedan jag öppnade min första Farmhouse från Kalmar mejeri och det blev en sådan där hahaupplevelse. Den hade då lagrats i sju år. En svensk ost som kunde mäta sig bland det bästa av ostar, inte "gudarnas ost" precis, men en ost som håller högt ställda förväntningar och med ett exakt mått där lagring är osten behjälplig. Nötighet, syra, sötma och så den där kittlande åldern som spritter på tungan. 

Den lades för lagring när August var åtta år, en liten parvel, nu smakar han på åttaårsålderns mognad när han är 18. Sedan har jag följt osten som till nu över 120 månaders lagring.Lustigt för den här osten var skit i början, totalt misslyckad säger man idag på Arla för Kalmar mejeri är ett Arlamejeri. En ost av en framsynt ostmästare, Ola Lindblad för Farmhouse blev bara bättre och bättre. Frågan är nu om den inte börjar vika ner sig? Jo lite, men inte mycket, Det finns åtta nio jul kvar. Inga nya har ystats. Den har tappat lite av "stinget," syran ger sig på bekostnad av en tilltagande mesostsötma, men fortfarande genialisk i smak. För tre år sedan kunde man ändå skiva den, men nu faller dn sönder i smulor, lite som att den självdör, har givit upp, men alltså, spring till ostfestivalen och greja hem ett halvkilo, det är den fortfarande värd, sedan får man väl ha tråkigt tills man hittar en ny favorithårdost.

Bredsjö blå

Ja ni känner igen den, nja förresten, kanske inte osten, men bönderna som gör den. 

Häromdagen satt de i TV4 morgonsoffa som nya huvudpersoner i en ny bondeserie som bara har med kärlek till jorden och hantverket att göra, Sara och Carl Johan Staffare Granqvist. Serien sänds i TV3 och på Viasat. 

Den där kärleken till jorden, till gården, till djuren mötte jag i Saras pappa, Lars Göran, när jag skrev tidningar och annat åt Christer Lingström på Edsbacka krog för länge sedan. 

Det var Christer som fick upp mina ögon för Bredsjö Blå, en  blåmögelost av fårmjölk, alltså en svensk Roquefort som skickar en till fantastiska höjder med det intensiva och kittlande djupet. Jäklar i min lilla låda - jag minns den första smaktuggan än idag och sedan dess har jag haft förmånen att smacka i mig åtskilliga Bredsjö Blå.

Igår på ostmässan stod de där troget med sina utmärkta Bredsjöprodukter.

Det är alltså Saras pappa som startade osttillverkningen 1987 av mjölk från ostfriesiska får. Sara träffade Carl Jans son och de blev ett par och tog över verksamheten 2022. Carl Johans morfar var Jan Mårtensson, diplomaten och deckarförfatttaren. Han gick bort för några veckor sedan näsan 93 år gammal. Lite märkligt att jag satt nere i Grex sur Loing hela januari förra året, åt goda ostar med bröd från Benoït, byns bagare, och sträckläste Häxan av Jan Mårtensson, en deckare som utspelar sig på Hotel Chevillon och byn och där jag kunde referera till den märklige krögaren och varje plats, varje gata, varje bro och korsning och dessutom se karaktärerna som vandrade runt i hotellet om än att de i hans roman var fiktiva. 

Bjärefågel på FFCR-mässan, kärt återseende

I slutet av 90-talet  blev det ett glädjehopp bland alla kycklingälskare i landet. Äntligen skulle kycklingproduktionen förändras till det bättre. Då lanserades majskycklingen! lite kraftigare lite mer smak, lite bättre djurhållning. Idag är Bjärefågel synonymt med majskyckling.

Jag jobbade med en del skrivna produkter hos Rikard och Bobo Nilsson vid den den tiden på Gategat Gastronomi och Logi i Torekov. De behövde knappt gå nästgårds för att hämta fågel. Och det var då jag träffade PO första gången mest för att skriva om honom och majskycklingarna.

Alltsedan dess har vi träffats då och då, mest på matmässor och det är alltid lika trevligt för jag får rapporter genom åren hur företaget utvecklats. Nu senast med försäljning av styckdetaljer till Asien och sousvidetillagat. Ganska imponerande!

Nu ska vi testa deras kycklingfond som ska vara ett mirakel att dricka.

 

Peter Mattei i Järna konserthus. 80 minuters smärtsam njutning i Franz Schuberts Winterreise

En tom scen sånär på flygeln, absolut tystnad. Fullsatt. Biljetter för bara lite över 300 spänn (för en världsstjärna!) Spänningen är olidlig.

För några år sedan satt jag hemma och spanade på SVT. Såg hur Peter Mattei äntrade en scen tillsammans med en pianist. Tänkte att det här kan kanske bli intressant. Så tog han ton i Winterreisens första stycke "Gute Nacht" i d-moll. Shitpommfritt jag blev fast. 

Nu var det dags igen, Vinterresan för andra gången komplett i 24 delar och nu ffg med ny pianist, den otrolige Daniel Heide.

Satt på andra radens parkett, mitt i, nästan som man hade ögonkontakt med Mattei. Och som han sjöng. Var i stort sett orörlig i 80 minuter, helt uppsugen av hans magnifika tonbildning över hela registret, hur fan bär han sig åt? och med ett inte bara sångligt utan också kroppsligt uttryck.

Fortfarande idag, två dagar senare klingar Winterreise och Peter Mattei/Danien Heide kvar i huvudet och kanske ens egen röst fått sig en läxa. Antingen som en stor inspiration eller som nertryckt i skorna. Där stod han, en hjälte som förmedlade stor njutning.

 

Intensivt och ett ständigt babblande, frenetiskt och fantastiskt summariskt, nästan som helt släppa taget och låta tyglarna gå.

Volumniös och helt underbar

Vi ser en rent makalös picassoutställning där alla gränser är som utsuddade, där handen får röra sig fritt som en direktkoppling till en babblande och berättande hjärna, där allt är tillåtet, men ändå håller sig inom det fantastiska måleriets alla regler och lagar. De sista årens Picasso, genialiska bilder i en rasande fart, flera hundra grafiska blad, hans etsningar är knas med sammanfattningar och figurer, reflektioner av bildelement man känner igen från 30-talet, men blir liksom lika besatt som konstnären bara genom att vandra i galleriet och insupa allt som hänger där.

Är det bra då? Det är klart att det är bra! Så inihelvete bra. Inte för att det är bättre än tidigare, målningarna slår inga rekord som när han var ung, men det är en process, en linje framåt.

Vi gav föreställningen några immar idag till en kostnad av två biobiljetter, fatta så bra det är på MM nu och till den 5 april.

 

Det är klart att det är besatthet och inget att skämmas för

Det är inte tu tal om det och besattheten smittar. Som att beta av ett kålhuvud blad för blad och analysera varje blad ett i sänder, som boksidorna i Bea Uuusmas Augustprisprisade bok Vitön. Besatthet som smittar över till läsandet. Besattheten som smittar över i tanken och där varje boksidesslut är en cliffhanger och varje ny boksida är en överraskning. Sådan spänning.

Och den går fort att läsa. Trots trötthet och bara en timme på kvällen i sängen (den är tung både fysiskt och psykiskt) så blev det pärm till pärm över två kvällar.

Jag gillar besatthetens mekanik, inte bara hennes besatthet att forska på Andréexpeditionen utan också att skriva en bok om forskningen och just det där är spännande, själva upplägget, tankekartan innan, hur göra att material åtkomligt för någon annan än henne själv.

Sitter med ett bokprojekt just nu, ännu i sin linda, men tankekartorna växer som bubblor och sidospår med frågor om hur en intressant läsning ska fungera, hur få läsaren att ens vända blad. Det är knepet som Bea Uusma kan utöver forskningen. Att presentera sitt material i boksidor och förmedla även sin egen frustration, så jävla bra. Nu bubblar jag själv vidare i mina tankekartor och försöker skapa ett något eget!