söndag 31 maj 2020

Spiken inne i trädet



Någon gång för länge sedan stod jag med en offentlig utsmyckning på Gotland (Melonen i Visby) och högg en fontän i kalksten.  Hela tiden tänkte jag på vad Björne Selder sa en gång om våndan att hitta en rostig spik mitt inne i stenen man högg till en skulptur - den där känslan.

Idag när jag stod och trilskades med en vresig sälg att hugga i småbitar hände det! En rostig spik.




Mitt inne i den säkert 25 centimeter tjocka stammen i den bit jag klöv, där satt den en spik på tvärs mot årsringarna.

Hur kom den dit?

Ja det är inte världens mest moderna spik och inte heller en handsmidd. Kanske inspikad någon gång på 50-talet för att hålla en torklina, vad vet jag, och sedan har den fått vara kvar och blivit täckt av bark och ved vartefter stammen vuxit och åren gått.

Klyver vidare för nya upptäckter.

torsdag 28 maj 2020

Konsekvensens helvete efter respiratorvård, köket konkurshotat.

Etsning Staffan Tilander

”Liggsåren på ryggen varar, jag har stora ärr i pannan och när jag vaknade upp visste jag ingenting. Det är några veckor sedan. Kunde inte prata, allt i kroppen var tilltygat, händerna vill fortfarande inte lyda och jag har förlorat känseln på framsidan av låren".

"Intuberad många dagar, men bara sämre och sämre. Lagd i respirator i tio dagar nedsövd.
Sakta, sakta uppvak för att så småningom landa i konsekvensens helvete. Ett företag inom restaurang som bara stillnad, givit upp. Igår blev 24 anställda uppsagda. Företaget är ett moras. Återbuden lämnas in, flera om dagen. Återstår några fester i sommar som han får greja själv även om det är svårt med rörligheten. Han säger att han kan klara firman till oktober, men känner att konkursen rycker närmare. Förödande Covid-19”.

(Från ett en och en halv timmes samtal med en vän över telefon igår)

måndag 25 maj 2020

Sexköp nyss på TV, gjorde radio från Thailand om sex för 25 år sedan


Sitter och tittat på SVT ett program som heter ”Mötet” och som behandlar prostitution. Det är ganska talande hur sexköpare tänker.
För många herrans år sedan gjorde jag några reportage i Thailand för SR. Jag gick på bordell och intervjuade kvinnorna och jag gick till barer och intervjuade svenska män.
Träffade en reseledare för en stor svensk resebyrå och han berättade hur han självfallet gav svenskarna råd nom prostitutionen vilken understryker det faktum att flertalet ensamma män som åkte (vid den tiden) till Thailand hade som syfte med resan att knulla så mycket det bara gick. Reskassan ”he he det är överlag så billigt att reskassan knappast tar slut, som att äta en billig middag helt enkelt”, svarade reseledaren.
Satte mig ner i en bar (svenskägd) som hade barflickor (dvs prostituerade) som serverade och dansade och underhöll gästerna. En ung norrländsk kille, nåja i 35-årsåldern, kom och satte sig bredvid mig. Jag intervjuade honom om tjejerna och hans förhållande till Thailand.
”Det är paradiset här. Jag köper ut en av de snyggaste tjejerna för några hundra TBH (då några tjugor), sen tar jag med henne till hotellrummet för antingen a short stay eller long stay, (kort knull eller hela natten).
-Har du svårt med tjejer hemma?
”Nehej inte har jag det inte, men thailändskorna är liksom mindre och mjukare på nåt sätt.”
-Hurdå menar du?
”Ja liksom dom är mjukare på nåt sätt, inte så grälsjuka”.
-Så tjejerna hemma är grälsjuka som du menar?”
”Jaaa, det är mer följsamt med thailändskor och de är mer förstående?”
-Så du pratar med dem, kan du thai?
”Nä int pratar jag thai inte, nä inte köper jag ut dem ur baren för att prata, nä he he det går ju inte”
-Hur menar du då?
”Jo de är mer lätthanterliga sörru”.

fredag 22 maj 2020

Staplandets filosofi. Ved för vintern


Det har funnits en tid när jag tänkt att vedstapling är meditativ sysselsättning, en tid när jag staplade ensam kubik efter kubik och hur jag än staplade kom jag inte ur den envisa tankens ensamhet. 
Varför gör jag det här?
Det där med att stapla ved för ingenting.


Det är klart att jag gjorde det för min egen skull. Egentligen kanske jag höll tristessen stången helt enkelt.
Och jag staplade konstfulla travar och ibland gjorde jag efter konstens alla regler och bara hivade in veden i vedboden att torka i ett plockepinn.



Idag finns en ambition för gemensamma ansträngningar och då är det själva fan om vi inte skulle ge oss på ett gigantiskt stapeluppdrag, K är en mästare på att stapla, jag har huggit, krossat, maskinklyvt och kört fram. Snart återstår bara en kubikmeter av granveden och sedan lika mycket av björken och hittills har vi kommit knappt halvvägs, men snart är det klart!


Har en rejäl hög med sågad sälg att krossa. Kommer inte att hinnas med i den här vändan. Åker nog själv upp en helg och ger järnet. Före midsommar ska veden vara antingen i vedboden eller täckt som denna gigantiska vedstapel vi nu formar.

Det blir vackert och vi är två. Känns bra!

söndag 17 maj 2020

17 maj, tänker på de döda


Gratulerer med dagen! Grundlagsdagen i Norge, den 17 maj.

Det är länge sedan nu, så långt tillbaka som på 70 talet som jag bodde fyra år i Oslo, helt fantastiskt utvecklande år.

Minns i alla fall tre 17-maj, var jag var, vad jag gjorde, men inte hur jag kom hem om natten, vilket kan skyllas på överintag av "femoför", røvin og eggedosis med cognac.

En av mina äldsta och bästa vänner i Norge, Bjarte Ulfsein, tappade jag kontakten med för en del år sedan. Försökt upprepade gånger ringa honom de senaste året. Hittade tillbaka till honom i förra veckan, då som en dödsannons. Han hade dött den 26 mars förra året.
Idag gick jag till norska "hitta graven" och han ligger på Vestre Gravlund i Oslo.

Passade på att söka på mina gamla lärare, Kåre Jonsborg född 1912. Han dog redan 1977 och då var jag fortsatt kvar i Norge, men av någon anledning har jag förträngt hans bortgång. Han vilar på Grefsens kyrkogård.
Jonsborg var otroligt duktig i materialkunskap men lite sedd över axeln. Det märkte min andra lärare Egil Weiglin som vid en kaffepaus röt i och sa "Dere ska inte vara slemme mot Jonsborg, tänk på att faren brukte han till häst när han var liten!"
Egil var född 1917 och dog 1997. Han var en av de motståndsmän som först tågade in i Oslo vid befrielsen från nazisterna. Han vilar på Gamle Aker kyrkogård.

onsdag 13 maj 2020

För fyra år sedan glömdes mellanrummet bort, nu blommar häggen i egen majestät


Ja det är fyra år sedan, men tror det också var sak samma förra året, att den viktiga tiden mellan hägg och syrén glömdes bort. Hur ska man då uttrycka sig tidsbestämt?
Ordningen tycks återställd, Hon oss blommar häggen i snögloppen och syrénen bara knoppas. Nu är tiden mellan hägg och syrén värd att ta vara på.



Själv försår jag lite långsammare grejer och sådant som är köldtåligt. Bönor, gurka och squash förgror jag först den 25 maj. Annat sår jag direkt i landet som morötter, palsternacka, rödbetor gulbetor cirkelbetor etc

torsdag 7 maj 2020

Alkoholen Listig, Falsk och Stark. Ytterligare ett dödsbud nådde mig, så onödig död.

För 25 år sedan gick jag till ett AA möte som var speciellt för det var då jag förstod att det där inte är så lätt. Jag hade sprungit på AA-möten i tre år vid den tiden, ibland tre gånger om dagen för att mota alkojäveln i grind.

Den här gången skulle jag bli tolftestegare:
”När vi som en följd av dessa steg själva hade haft ett andligt uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.”

Jag hade alltså lyckats övertyga en kompis som låg risigt till att följa med till den lilla AA-gruppen i utmarken där jag befann mig. Han var svårövertalad på samma vis som jag själv en gång varit svårövertalad.

”Tänk om jag känner igen någon…pinsamt” (Det gör du säkert för det är folk här som vill bort från alkoholen och behöver hjälp, människor som vilka som helst)

”Men jag tänker inte säga nåt” (Du kan sitta tyst som en mussla och bara lyssna, det är helt okej)

”Jag förstår inte hur de där alkoholisterna ska kunna hjälpa mig, jag har ju liksom lite bättre förspänt än de flesta både vad gäller intellekt, arv och miljö” (Du är inte märkvärdigare än någon annan som dricker och det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vem du är eller vad du gör. Du är välkommen av en enda anledning att du vill sluta med brännvinet)

”Jag tänker stärka mig med lite gin innan, kan du köra”. (Du får stärka dig med vad fan du vill, men du går dit av en enda anledning att du vill sluta dricka)

Han dök upp i en stor vargskinnspäls. Han som inte ville vara synlig, som bara ville glida in och betitta spektaklet med alla trasiga människor som höll sig nyktra och i hans värld därmed begick våld på sig själva.
Det han mötte var en grupp fokuserade, lugna, övertygade och kreativa människor som ogenerat delade med sig av AA:s första steg:
” Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen och hade förlorat kontrollen över våra liv”

Svindlande sanningar delades utan att någon blev avbruten om hur dessa kloka nyktra kommit fram till insikter om fullkomliga kontrollförluster, hur de skadat sina medmänniskor, partners, barn och föräldrar genom sitt drickande. 
Några berättade om vägen till nykterhet, samma alkoholism olika vägar, gemensamma erfarenheter. Luften tätnade av sanningar. Min vän blev överraskad och han lyssnade, det såg jag när jag sneglade åt hans håll. Efter en och en halv timme var mötet slut och vi gick ut i snögloppet igen för att åka hem. Där under gatlyktans sken och lätt snöfall muttrade han någonstans innanför den väldiga vargskinnspälsen som han sa hade tillhört Anders Zorn en gång:

”Men det här var bra, jag trodde inte alkisar av den här kalibern tänkte så mycket, jag är överraskad, men du erkänn att den intellektuella nivån inte är så påtaglig”. (Du är ju där hela tiden att du är lite förmer än alla andra. Det är du inte, du är en lika jävla mycket alkoholist som alla där inne. Undantaget är du som egentligen inte vill sluta för det är din enda trygghet, allt annat har ju bara rasat omkring dig, brännvinet är din enda tröst. Det här har ingenting med intelligens eller intellekt av göra, det har bara med alkoholen att göra.)

Han muttrade. Vi körde hem.

När jag släppte av honom tackade han för hjälpen och halade upp en fet dyr cuban ur innerfickan och räckte över till mig.
(Jag tackade och sa att den skulle jag röka när han varit nykter i 100 dagar)

Om jag säger så här att efter tio år låg den feta cubanen i sin ask fortfarande orökt i en låda hemma. För femton år sedan öppnade jag cigarrasken och där var bara tobaksdamm efter en vittrad dyr cigarr. 
Det var så talande. Vi umgicks inte så mycket efter det där AA-mötet. Han visste hela tiden var jag fanns om han skulle behöva hjälp. Han ringde aldrig. Hörde genom åren hur hans egen nedmontering fortsatt likt cigarren i min låda. Idag läste jag dödsannonsen över honom. Han blev 71 år. Frid!