Dessa Graaler blev som en självspegling

 Jag har inte smakat starkt på idag 12 224 dagar eller 33 år fem månader och 21 dagar. "Smakat starkt", så sa man förr om folk som var nykterister. "Han har inte smakat starkt på länge eller "han smakar inte starkt" (eller hon också för den skull).

Jag har alltså inte tagit några sinnesförvillande droger alls sedan den dagen i februari. Det har gjort mig gott, det har fått mig att överleva. Egentligen inget märkvärdigt men den som läser och vill ha det jag har idag kan gärna slå mig en signal eller messa så kan jag berätta.

För fyra år sedan tog jag ett snapsglas, flera snapsglas ur hyllan. ställde upp dem för ett stilleben. Det blev flera. Hade fått tillklippta bitar i järnplåt efter beställning hos plåtslagaren i Färila. Så började jag måla av dem, dessa snapsglas som blivit så nyttjade i så många år att jag inte såg ens en återvändo bara ett mörkt svart hål, en avgrund. Litervis med brännvin hade passerat dem till mig. Lögn säger några som var med mig den tiden. Du drack brännvin ur grogglas utan virke, ren sprit!

Jag fick ett förhållande till stillebenen jag målade, fyra fem stycken under lång tid och med eftertanke. Jag målade en del av mig själv, en del av mina erfarenheter, min smärta, min ångest. Jag gjorde upp med mig själv i ett slags terapeutisk bearbetning. Den här lilla målningen var inte med på utställningen i höstas. Tog bara med en och den blev såld omedelbart.

Kallar dem för Graal, förstås för helighetens skull. Bägaren som ingen har hittat, bägaren från sista måltiden.  Genom att måla av min egen graal tappade den i betydelse en smula.

Tänkte krusbärskräm, men valde att koka till marmelad istället

För sex år sedan köpte jag en krusbärsbuske  och planerade mellan två rikavkastande röda vinbär. Den trivdes väl sisådär kan man säga. Växte knappt något och gav inga bär att skryta med.

Några år senare så gjorde jag en avläggare och placerade en stor sten över. Redan året efter kunde jag skilja avläggaren från moderplantan och sätta ut den i en rabatt jag tänkte ha bara för krusbär. Upprepade i tre år och vilken succé. De nya krusbärsbuskarna hade i år ffg massor av krusbär.

Plockade av 750 gram, snoppade och tvättade och la i en kastrull med en ytterst lite skvätt vatten och 400 gram socker. Kokade upp till 108 grader och den marmeladen blev oöverträffad. 

Tålamod över sex år!

Nu när potatisen blommar kan jag inte låta bli att tänka på Marie Antoinette och monsiur Parmentier

 

Kolla länken här: https://tabberaset.blogspot.com/2009/07/potatisblom.html

Rabarber

Rabarber, tidig vår. Idag växer vår rabarber över alla breddar

Rabarbervinäger, se nedan för enkelt recept

De växer så det knakar. I fjor fick jag hämta en planta som vuxit i Hovra sedan urminnes tid. Det är min femte i raden och den enda jag vet vad det är. Artbestämma parasollerna är marit.

Någon viskade tidigt i mitt öra att rabarbern måste vara skördad före midsommar. En rabarberkunnig här om året viskade i mitt andra öra att rabarber kan man njuta av tills hösten får den att rämna. Jag kör på den senaste viskningen och med gott resultat. Plötsligt kan vi ha rabarberpaj och rabarbersylt när som under sommaren och förra veckan satt jag en andra omgång rabarbersaft, in allas 14 liter. Ligger nu nerfryst i praktiska fyrkantiga och därmed stapelbara frysflaskor från Clas Olson. Frysning för att jag inte behöver ha så mycket socker som krävs om den ska hålla sig i källaren på flaska utan att mögla/jäsa. Gamla bondrecept är så sockerstinna att det inte finns maken, värre än cocacola!

Helt utan socker är dock min rabarbervinäger (ska göra hallonvinäger snart också efter samma mått och standard.)

250 centiliter vitvinsvinäger får koka up och sedan hälls den över 250 gram fint slantade röda rabarberstjälkar i en bunke. Låt stå i minst tolv timmar, gärna 24, sila från och njut i de flesta sammanhang där vinäger tarvas.

Lite smått och gott och sådant som ligger för omedelbar hantering.

 

Vi åkte runt Dalarna och besökte Anders Ståhl i Leksand. Efter frukostering på Wilmars i Los hade vi inte liksom tid att äta under hela dagen så på hemväg vid tre passerade vi Alfta, men hittade inget näringsställe som passade oss, men mellan Alfta och Edsbyn mitt ute i tjottaheiti dök plötsligt upp skyltar med Schwedens bästa Schnitzel i stort stil. 

Tvärnit - detta udda i skogen måste undersökas och en Schnitzel sitter ju alltid rätt. Sagt och gjort. Skålsjögården fick besök och vi laddade med deras grönsaksbuffé som var två olika sorters finskuren kålsallad och gott som tusan. K valde höga och timjanstinna pannbiffar och jag vågade mig på en schnitzel med brunsås?!?!? en så kallad Skogshuggarscnitzel. Inte den bästa schnitzel jag ätit men hyfsad och jag blev proppmätt och Ks pannbiffar var helt lysande.

Tyckte skogshuggarmat var passande mitt ute i skogen i det bastant byggda timmerrestaurangen med lackerade stockar och natur och djurbilder på väggarna signerade Hilding Mickelsson!

Hemma noterade jag blåklockorna mot norrväggen, 

snygga kontraster i färg.

På bordet i veckan: Janssons bröd I Ljusdal och 

sotarrökt fläsk från Björks i Färila

Gör det, fejka strömming och gör av med squashen. Rimma, panera och stek

Rökt renstek från Björks, pålägg som säger till

Så här på sommaren håller vi maten enkel, äter lite när vi är hungriga, typ thaistyle. Men idag åker woken fram med muurikkan. det blir stekta nudlar med räkor och kyckling i grön curry och så får vi besök.

Allt är förberett.

Älskar mat med hetta, indisk dalsoppa till exempel. Förra veckan en

rejäl sats som räckte flera dagar att ha som liten het förrätt

Ett litet blogginlägg över sådana bilder som legat kvar och skvalpat och över veckan som varit.

Visning av huset så vi höll oss borta (man gör så!) En 40-milatur med bilen till Hälla Leksand och Anders Ståhl.

Han är en urstyv tecknare och tillhör även den lilla rest som kallar sig friluftsmålare. Våra vägar korsades för ett och ett halvt år sedan och vi gick till Konstnärshuset och käkade lunch och pratade. Visste inte så mycket mer om honom, Anders Ståhl, än att han målade som det ser ut och att han släpar staffli och färger med sig vart än han går och befinner sig, nästan som ett tvång. Vårt samtal handlade om att se och vi konstaterade att vi såg olika och det är fullt möjligt och tillåtet. Han ser möjligheter i stort sett i varje glänta, varje gathörn och gärna med ett historiskt perspektiv som talar till honom genom skönhet, genom perspektiv eller genom färg. Jag ältar samma sak om och om igen tills jag sett färdigt, men vi ser kunde vi konstatera om än att vårt seende och arbete skiljer sig - vi har alltså sett olika. Och jag tjatar ständigt om mitt sett att se, inte som det ser ut utan som det är.

Friluftsmålare börjar och slutar med sin målning utomhus, gör färdigt bilden, det är vad man kallar för plein-air. Jag föredrar ateljén från början till slut bara med en skiss utomhus, en föreställning och resultatet måste inte alls motsvara det jag en gång sett, noterat, tänkt. Anders Ståhl är mer direkt i sitt förhållningssätt och avbildar i sitt undersökande, förmodligen är vi båda undrande inför om det är möjligt. 

Vårt gemensamma är också Grez sur Loing med intilliggande området som samlat konstnärer både förr och nu. Grez och Barbizon och intilliggande orter som befolkades av friluftsmålarna nära Paris, Bourrin Marlotte, Fontainbleau, Nemours och som av andra blev utflyktsmål bara för att sedan krypa in i ateljén och av inspiration kreera storverk.

Jag har haft förmånen att bo på hotel Chevillon i två månader, första gången som stipendiat i september 2023 och andra gången januari förra året (kallt som fan, men varmt inombords)

Anders målning från bron med solstick. (Bild från Anders Ståhls Fb-sida

Anders har återkommit betydligt fler gånger, ofta landat kortare tid men hunnit bygga ett socialt närverk. Blir väl så när man syns på byn dagligen med staffli och målarlåda. Jag dyker in i ateljén tidigt om morgonen och kommer knappt ut annat än för korta promenader över bron och sedan in igen fram till läggdags vid 23-tiden, så byggs inga relationer.

Nyligen drev han ett projekt i samarbete med Stiftelsen Grez sur Loing och samlade dryga tiotalet friluftsmålare i två veckor för att utforska byn och befolka den exakt så som den befolkades av svenska konstnärer i slutet av 1800-talet. Helt jävla spejsad tanke, samtidigt hur seriöst och bra som helst.

Min målning från samma plats (Hämtad från Goranlagerart på instagram

Igår drog jag och K iväg till Leksand. På Fb hade Anders annonserat att ateljén, ett fantastiskt fint inrett missionshus i en av Leksands många byar, Hälla. Sagt och gjort, lämnade Hovra vid 10-tiden med frukost på Wilmars i Los och sedan rakt mot Leksand genom skog skog skog, så ogenomträngligt att en friluftsmålare fått fnatt och bara haft 30 olika nyanser av grönt i målarlådan. Här och var ändå våldsamma öppningar efter kalhuggning. Känns som våldtäkt, å andra sidan är även den kompakta gröna muren av träd som kantade vägens sidor också ett slags våld med tallar i räta rader och granar som trängs i samma riktning. En skogens trädgård.

Fint möte med Anders och så roligt att se hans grejer från Grez live, målningar från friluftsmålarprojektet nyligen och målningar från tider då vi växlat boende på Chevillon Aldrig varit där tillsammans, men den tiden är jag övertygad om att den kommer.

Känn solen steka i nackan, plocka handen full och dofta. Plötsligt är man där, i smultronlandet.

 

Det räcker med att säga: 

"Känn solens hetta i nackan. Den dammiga grusvägen. De röda smultronen som lyser i solen och så handen med smultron upp till näsan, dofta". 

Det spelar ingen roll var man befinner sig, på jobbet, på flyget, på tåget, på landet, i TV-soffan. Smultrondoften och sommaren minns alla som varit med om den. Även om handen är tom där i soffan så framkallar hjärnan doften och därefter minnena, man minns alla smultron man plockat, kanske satt på strå. Man minns med vilka smultronen plockades och den lena gräddmjölken som omslöt dem och smaken när tungan krossade bären mot gommen, sötman och sommarkärleken.

Vi har ett smultronland, eller fler. Jag har alltid haft en fäbless för smultron. Under kolonilottsåren odlade jag så mycket smultron att jag plockade och kunde koka smultronsylt att ha på gröten till barnen när de var små och det räckte hela vintern, sommaren på burk.

Alltså, smultronen har blivit en utgångspunkt när jag försökt beskriva alla de där olika slags minnena som framkallas av smak och doft och textur. Inte bara doften som sådan utan konsistensen, munnen är ju så taktil. Ett njutningsorgan för upplevelser och för minnen. Jag kan sitta och föreställa mig det jag smakat och känna konsistensen och smaken och doften och platsen, Maten blir en resa och det är alldeles fantastiskt.

Här är allt jag kan om smultron. Varning långläsning