Gun Kessle. För en timme sedan kom boken, överraskande både för att den kom och för innehållet.

Hon fanns ju alltid där, hos mig som en fascinerad Jan Myrdalläsare, men alltid i hans ytterkant. Alls inte så. Borde varit klokare och det blev tydligare nu för en timme sedan då boken  "En monografi, Gun Kessle, Ett resande konstnärsliv" (Jan Myrdalsällskapet) dunkade ner i brevlådan helt oförhappandes.

Bläddrade genast och allt det där om att stå i skymundan kom på skam. Bilderna lika viktiga som texterna. varför har jag inte sett det så. Är det så att Jan bredde ut sig så hos mig att jag inte ens noterat, eller för att jag på något märkligt sett underskattat hennes bilder?

När de nu kommer insatta i olika sammanhang, som serier från resor, ur dokument, och bilder bara för att, slår de nästan omkull mig. Många bara hastigt skissade, andra nogsamt tecknade, målningar med stora sammanhållna färgfält som helhet och tydlighet, rytmiska rapporter och respektfulla reportage. Det är liksom det här som är vitsen med konstnärliga bilder, de säger så mycket mer än att bara beskriva det som syns. Gun Kessles målningar går under ytan och beskriver skeenden och avslöjar hur verkligheten är snarare än hur den ser ut. (gud vad jag har tjatat om det här!) det blir enkla, sammanfattande teckningar, linoleumsnitt, akvareller och akrylmålningar med direkta anslag,

Bokomslagets självporträtt från debututställningen 1953 på Gallerie Æstetica på Grev Turegatan i Stockholm är magnifikt i färgen och formen och ett skickligt tidsdokument. Det är målat under samma tid hon var gift med Torsten Renqvist och jag kan tänka mig de måleridiskussioner som ägde rum i kretsen av dessa två konstnärer. (en fluga på väggen hade varit bra att vara).

Det där eviga kratsandet med pennan mot papper, nästan som minnesanteckningar; en man som drar en kärra i kina, en beduin, en afgan framför en moské, albaner, kvinnor som skrattar. det är så jäkla lätt att bli betagen av alla dessa samlade bilder som bara fått enkla rubriker som serien med fem linoliumsnitt från en Indisk By. Intagande om arbete, människor och trakt. så är det!

Boken är utgiven som en andra utgåva i Jan Myrdalssällskapets skriftserie varav den första om "Poeten Jan Myrdal" kom förra året. Redaktörer är Benny Larsson, Anders Mård och Luka Nikolic.

Stor igenkänning av miljöer, av människor, av tiden, av livsödet och kämpandet. Ett stycke utmärkt berättad kvinnohistoria

 Ericssons bokhandel i Ljusdal, en riktig bokhandel där samtal uppstår och där personalen är beläst. Mest imponerande är hur bokhandeln lockar unga läsare till hyllorna och med personal som ledsagare. Måtte denna bokhandel bestå!

Fick med mig två böcker, båda en slags feel-good. Emma Hambergs senaste och så Elin Peters debutroman "Ett litet recept på polkagrisar" om Anna-Britt Agnsäter.

Kastade mig genast över Elins verk, för det är det, ett riktigt verk. 

Slående intressant och berättat i den för romanformen så ovanligt rappa  tonen och med korta meningar, journalistik! Uppdelad i faser av ett liv där vardagen bara nämns som ett knäpp med fingrarna och så är man där. Världskrigen, hierarkierna, kupongerna, Hitler, bilmärket, mansdominansen, kläderna, nationalismen...en mening, kanske två och man begriper, får hela känslan till sig, miljön, tankarna, utgångspunkterna. Löjligt enkelt verktyg och det fungerar.

Jag blir kär i alla tidsåldrar, alla skeenden. Jag blir kär i strävandena och målmedvetenheten och jag blir starkt rörd av händelserna så på pricken beskrivna att man får en klump i halsen emellanåt eller blir så full i skratt att man ligger där och stör sängkamraten med kluckande skratt. 

En text över 475 sidor som ger Anna-Britt Agnsäter den rättmätiga plats i Matsverige hon länge förtjänat, hon lyfts fram som den viktiga kämpe hon var och då inte bara för måttsatsens införande, inte heller för stektermometern, inte ens för "Vår Kokbok" utan för den envishet och pedagogik hon använde för att få ut sina tankar om bättre kosthushåll i hemmen, bättra mat, bättre hjälpmedel, bättre tillagningar, smakrikare rätter och med rätt näringsinnehåll. Hon har påverkat generationer av män och kvinnor i köken och "Vår Kokbok" som grädde på moset har sålts i över tre miljoner exemplar.

Elin Peters "Ett litet recept på polkagrisar" fick mig att lära känna Anna-Britt Agnsäter ännu bättre, en människa som jag tyvärr aldrig fick möta i levande livet. Jag lärde också känna hennes krets av  generationskamrater som befolkade hennes värld både kända och okända. 

Vilken jäkla bra bok, saknar den redan.

Oj blir firad igen och nu med Augusts skaldjurslasagne. Festmat hemma med tre av barnen.

 

Men vi ses ju så sällan så här samlat, jag Kicki och mina tre minsta (19, 24 och 26) Då får vi passa på lägligt när farsan blivit ett år äldre. Det var ju alldeles nyss, den 20e som jag fyllde och blev firad uppe i Hovra, August hemma i Sollentuna och stod i för ett pizzagig och tjejerna festade något så kapitalt i hettans Paris i en vecka.

Så landar vi hemma och det är så jäkla kul. Kul att höra Lovisa berättar om de trauman jag framkallat som förälder. 

"Vi fick aldrig titta på tecknade amerikanska TV-program."

Men alltså, sedan rinner det utantillcitat ur munnen på henne, från alla slags Astridlindgrenproduktioner som gjorts jämte nynnande på i stort sett all musik ur filmerna.

"Och när vi körde ner med bilen till Hälsingborg och farmor och farfar var det P1 hela vägen."

Äsch jag tycker jag lyckats lite i alla fall.

Att de överhuvud sätter sig ner med farsan tycker jag är fint och att vi kan skratta åt mina konstigheter och att Lovisa tar sig tid och kommer hem några veckor från New York, det är liksom stort. Och August som ställer sig vid spisen vid lunch och kokar skaldjursfond och gör en massa finurligheter vid spisen som sedan bara rullar i munnen är genialiskt, en födelsedagsmiddag som man minns. Så empatiska Alma som flyttat hem till oss för att ställa om och börja plugga, men som senaste tiden farit mellan Stockholm - Bergen,  Stockholm - Bangkok, Stockholm - Australien och kom hem igår efter en vecka med syrran i Paris. Älskar att sitta där med alla dessa olika karaktärer, ändå så lika varandra. Tänk som det kan bli, egna gestalter som inte fick se amerikanska barnprogram och bara lyssna på P1 (det där sista är inte riktigt sant.)

Så ett fång rosor, inga paket MEN en valfri resa med Kicki och med tillägget att resmålet väljer ni själva. 

Blir rörd och tacksam över barnen.

Tack Alla för en fenomenal uppvaktning på min ojämna årsdag. Här en liten resumé i midsommarljus

Klockan 05:00 21 juni 2026

Folk frågar mig om min ålder. Jag säger att jag är 74 på mitt trettiofjärde. I tänket är jag just 34, eller kanske lite mer. Jag önskar så att jag just då 1986 haft perspektivet, kunskapen och erfarenheten i kombination med de kroppsliga gåvor dittills erövrade. Känner hur det börjar bli knackigt med det sistnämnda, erkänner det inte. 

Dukning

Min födelsedagsafton, den 19e sammanföll i år med midsommaraftonen. Sånt är lite kul. Ljuset, festligheterna, traditionen på tallriken. Äsch, vem bryr sig egentligen om sådant. För idag 33 år, fyra månader och nio dagar sedan gav jag upp alkoholen, den som så många botar baksmällan av idag och igår, den som ställer till det så förbannat under just de här dagarna. den svenska brännvinstraditionen hyllas som oftast just vid midsommar (och till kräftorna). Jag hade inte överlevt utan den nykterhet jag fick hjälp att uppnå. Det vilar liksom något vackert i att vara utan alla sinnesförvirrande droger. Midsommarhelgen blir vackrare utan alkohol (Som att gå över från svartvit TV till färgTV!!!)

Två tallrikar med midsommarkvällsvickning

Vårt sängkammarfönster, Midsommaraftonen 2026 klockan 00:15

Min älskade K kom med uppvaktning 

på sängkanten vid niotiden

Tidigt i ljuset, i gryningen, sitter jag på verandan med en italienskbryggd kopp kaffe och lyssnar. Gransångare, bergfink, trädgårdssångare, blåmes, grönsiska, gärdssmyg, svartvit flug, svarthätta, ringduva och större hackspett. En sådan symfoni och det är i övrigt alldeles stilla med dagg i gräset efter ett mullrande åskväder. Ska bli en varm dag. 

Rosenbordet för uppvaktningskaffe

Öppnade ett paket från K. Vackert monterad inslagning i finaste papper och med ett snöre som doftar tjära. Däri en fickskissbok med utbytbara sidor och med omslag i mjukt skinn, så vacker och så nyttig. Den utmaningen och uppmaningen jag behövt. 

Låg kvar länge och läste. Åskväder på ingång. Assar orolig, alltid orolig när åskväder är på ingång. Vet att det blir en lång natt med en darrande och orolig hund.

I köket dukat för kafferep. Kakor och K bakade min absoluta bakelsefavorit, hemgjord Budapest. En bakelse som skapades av konditorn Ingvar Strid 1969 (det är ju alldeles nyss egentligen). Han var verksam i Vetlanda och bakelsen har alls inget med Budapest att göra annat än till namnet. Att K så galant "slängt ihop" min favorit den tidiga morgonen 20 juni är en bragd och en kärleksförklaring som jag så gärna tar emot. Vilken hyllning! Och så teater, biljetter till "Kärleksbrev" på Soppteatern i höst.

Så blev det kafferep på födelsedagen och vår alltiallo och vän, Rolf, kom tillsammans med min faster Karin, båda tvillingar jämte mig i den astrologiska kalendern och nyss fyllda 84. Hembakade kakor, Budapest, kaffe och pioner. Så sjöng mina barn i telefonen när de väl vaknat efter midsommarnattsäventyr hemma i stan. Två av dem är på väg till Paris i denna stund. Vi strålar samman i Stockholm nästa vecka.

Nu om morgonen vill jag rikta ett varmt tack till alla som gjort sig besväret att gratulera mig över mail, Messenger, Meddelanden, över telefon och över Fb och Instagram. Stor kärlek till Kristina vars vurm för födelsedagar överträffar min egen och som gjorde dagen vacker för mig.

Vaknade tidigt idag och gick i daggvått gräs och tiden liksom stannar en stund. Tack!

David Hockney är död, en ikon, en inspiration.

 

Jag gillade självfallet inte allt. Men när jag kom in på Tate och såg en hel svit av hans Paper Pulps Pool målningar blev jag såld.

Alltså, lite mer än ett decennium efter Hockney studerade där, jobbade jag i samma ateljé på Royal College of Art, Exhibition rd i London...

...eller om det var så att han hade ateljén över mig. Det gick en spiraltrappa upp dit i alla fall. 

Dagens Ekos hemsida idag

Hursomhelst hade vi en vaktis som hade halva huvudet bortopererat. Han kom till London från Italien som tävlingscyklist och jag har inte lagt hans namn på minnet.  För att få stanna kvar i konungariket måste han ta ett jobb och han valde att jobba på Battersea power building. En stor och väldigt hög byggnad. Efter en tid jobbade han på toppen...och ramlade ner, fritt fall en jävla massa meter. Splash (en titel på Hockneys paper pulps dock ej i samband med det stora fallet). Det var då han förlorade stora delar av huvudet. Den här i övrigt alldeles utmärkte vaktmästare tog kurvorna när han gick som en tävlingscyklist, liksom på snedden. Han berättade om när Hockney gick på RCA:

"Jag minns mest när han slutade, när han var klar, när han gick ut från RCA. Då bad han mig rensa ur ateljén och slänga allt, gamla målningar, små skisser, bilder han inte ville ha kvar, stora skisser, färgburkar, allt. Jag gjorde det, jag kastade allt."

Sedan sa han stolt att han fått fem pund för besväret!!!!!!!

Jag tror inte han heller lever längre. Men han kunde ha dött som mångmiljonär om han inte varit en fempundsedel och David Hockney så trogen.

Så kom jag in i lokalen på Tate och var direkt såld av vad jag såg. Hans stora målningar på pappersmassa. Jättemålningar på Swimmingpools och ett Splash" när någon kastat sig i och gjort "bomben". 

Rena målningar i starka oblandade färger och jag slogs av enkelheten och det där starka uttrycket, framkallat av enkla medel. Jag var så jäkla imponerad och förbannad då 1978 att det liksom kröp i kroppen, tittade på bilderna och det sa bara tjong i mig. Senast jag var i London köpte jag en bok med målningar och teckningar som Hockney gjort på sina taxar!

Under min tid på Falu konstgrafiska verkstad (nyligen räddad efter nedläggningshot. Gör som jag, stöd verkstaden med pengar, se bild nedan) några år senare återknöt jag till Hockneys bilder på Tate och gjorde några grafiska blad utifrån tankarna på Paper pulps and pools. 

Mina arbeten blev "Palms and Pools" Stora ganska hastigt hopkomna torrnålar. Gjort några provtryck bara för att ha. Skulle jag göra en upplaga skulle jag behöva förjärna plåtarna, det hade jag inte råd med då, men jag har ju plåtarna kvar förstås. Ligger där som en tung kopparhög invirad i makulatur som en ständig påminnelse om den store Hockney som jag aldrig träffade person till person, men som jag vid några tillfällen såg på håll på olika tillställningar, vernissage och i det engelska konstlivet. Fan borde stigit fram.

Nu är han död, David Hockney 88 år gammal. 

-------------------

TILLÄGG

15 juni 2026

Nu överöses mina sociala media med minnestexter över David Hockney, det är fantastisk läsning och stora hyllningar. Då påminns jag av en annan ikon i kulturlivet, Yujja Wang, som för inte alls länge sedan gav en konsert till bilder av David Hockney. Titta och njut: https://www.arte.tv/en/videos/124390-000-A/yuja-wang-x-david-hockney/?t=995

Sist jag var i London var självfallet ett besök på Foyles oundvikligt, en av de bästa bokhandlarna i England och gigantisk. Där kom jag över David Hockneys skissbok på taxar (!). En helt ljuvlig bok. Och den går att beställa på nätet.

Ska jag ägna mig åt blomster? Jag gör det vare sig ni vill eller inte. Från trädgården - att bruka! Viktigt ORD!

 

Bruka, ett så användbart och lyckligt ord.

Här är de vackra synonymerna som blivit så viktiga i mitt liv: 

Begagna, använda, nyttja, odla, bearbeta, ha för vana, ha för sed, pläga, utöva, idka, kultivera...

Jag säger själv att jag är ordet och bilden. Låter kanske lite övermaga, men så är det. Jag är "Bruka." Ordet omfamnar mig och är mitt jag. 

Alltid frågar jag mig "är det möjligt" eller "om jag kan" eller som på franska i Skottland (?) "Si je puis" som står på skölden som valspråk hos Clan Colquhoun till den släkt jag tillhör genom släkten Gahn och släkten Arnberg. 

Anna Helena Gahn föddes 1697 den 30 september. Hon var gift med organisten i Thorsåker och tillhörde i rakt nedstigande led de två bröderna Georg och Wolter Colquhoun som "överfördes till Sverige"  1572 av ståthållaren Charles de Mornay. Redan där skrevs Colquhoun som "Cahun" som senare blev Gahn. Komplicerat - som all släktforskning! 

Anna Helena Gahn fick tillsammans med sin man  fem barn. Den femte flickan fick namnet Catharina Eleonora Bergstedt född 1732 Östra Silfberget. Hon gifte sig med Jonas Arnberg och fick elva barn. Därifrån härstammar min pappas mormor Agnes Arnberg född 1880 den 18 april i Domnarvet Stora Tuna.

Så håller det ihop med mina skotska anor vilket också understryks av MyHeritage som gör mig till åtta procent skotsk ( i alla fall i jämförelse med alla andra på MyHeritage)

Tartan Clan Colquhoun

Jag tar det där ad notam och lever som jag lär, en efterkonstruktion kanske, men så länge jag kan minnas har jag levt efter "om det är möjligt" och nyfikenhet på "om jag kan "Si je Puis." 

Tillbaka till det här med "Bruka" för det är ju ett så centralt begrepp i min värld med alla dess underliggande synonyma betydelser. 

Jag "Begagnar" mig av alla tillfällen som ges mig, greppar tag i och gör något som kan vara intressant. "Använder" mig ständigt av tillfällen som dyker upp, förvaltar, gör om, formar och vrider och vänder. 

På så sätt "Nyttjar" jag allt runt omkring mig i skapande. 

"Odla" kanske är den viktigaste synonymen till bruka om jag ska rangordna. Nu håller vi på att göra oss av med odlingsmarken i Hovra, Hälsingland vi odlat på sedan åtta år. Allt för att hitta nya utmaningar. Ändå kunde jag inte hålla mig utan var där och petade ner utrotningshotade frön i köksträdgården som ligger där med allt i ordning för odlingssäsongen, välgödslat och med varma bäddar. Jag odlar också mina intressen till det yttersta. 

"Bearbetar" ständigt tankar och idéer, tar till vara spån som blir när jag hyvlar, lyfter upp och värderar och arbetar vidare där idéer föder idéer. När jag gräver i jorden och doften av mylla slår mot mig kan jag tåras av odlingsrörelse. Doften av jord som är mogen för odling är rörande och väsentlig. Ett arv jag tror jag har i mitt DNA från min morfar Gustaf Hallendorff som var trädgårdsmästare. En tid efter hans frånfälle stod morsan Ewy i fönstret och grät när hon såg mig ligga på knä utanför i rabatten och rensa. Rörelserna och sättet att jobba med händerna i jorden var exakt sådana som min morfars. 

Jag "Har för vana" att vara så strikt jag kan med mitt arbetsliv, har för vana att ordna min vardag så långt jag kan. 

Att "Ha för sed" är ju en mall för att hitta ingångar timligen och stundligen, en slags karta att orientera sig efter och därför viktigt för en popcornhjärna som min som sprutar infall 24/7. 

Det ålderdomliga "Pläga"  handlar ju om repetitioner, alltså en kontinuitet, en förväntan och jag följer det jag plägar. För mig är det pauserna som jag behöver ta, glappet som är nödvändigt för att allt annat ska bli möjligt, rutinerna som är viktiga. 

Vad är det då jag "Utövar"? Cirkus? Ja ibland, även om cirkus är något jag föraktar, men det blir ofta så runt min person. Jag utövar förmodligen skaparkraft, jag utövar även i stillsamhet med stort fokus och stor koncentration, det är spännande, jag utövar nyfikenhet. När jag skriver utövar jag en handling, ibland texter som jag från början inte alls vet hur de slutar, utövandet blir en drift, en laddning, en spänning. 

Att "Idka" känns privat, det ju det jag gör som helhet. försöker vara lite hemlig om det jag egentligen gör, ingen kommer i alla fall att tro mig. 

Den mest spännande betydelsen av Bruka är "Kultivera" för det har med jord och inre utveckling att göra. Att kultivera jorden kräver en oerhörd respekt för naturen, respekt för händelserna under odlingsåret, från vinterns alla planer där inga sjukdomar, inga misslyckanden finns. Tills det att jag sår massor om något skulle hända. Jag sår kolonilottstätt. När jorden ligger svart om våren är jag övertygad om att det svarta så kommer att förbli och jag blir aldrig viss om att jag i augusti inte ens kommer in på odlingsytorna, att kultivera är också förbundet med tvivel. Osökt kommer jag då in på mig själv, att drivas av det inre kravet på kunskap, att smacka i mig så mycket att det rinner över av fakta, av litteratur, av nyheter och av poesi, av balett, opera och av konserter, av noter och sång, av textbearbetning och Ai, av ständiga uppdateringar. Att kultivera handlar om att få svindel av intryck för att kunna gå vidare och det handlar om kärlek till livet och min partner och mina närmaste fem barn och lika många barnbarn.

Återknyter till det jag skrev i början om "BRUKA": 

"Jag säger själv att jag är ordet. Låter kanske lite övermaga, men så är det. Jag är "Bruka." Ordet omfamnar mig och är mitt jag". 

Tänk att få ha en pannkaksdrottning hemma. Och själv vara en fläskkung. Och så ha en pionprinsessa.

Bortskämd när jag bara hintar om pannkakor och så blir det pannkakor. Förmånen att ha en pannkaksdrottning hemma som i över 40 år vänt pannkakor åt sina barn, sina barnbarn, mig och mina barn. Hon kan inte ens med överslagsräkning säga hur många pannkakor hon stekt i livet så långt.

I veckan blev det pannkaksmiddag av pannkakor på hälften av Selma Lagerlöfs skrädmjöl. (mjöl på skalade havrekorn) 

Pannkakorna blir bittelite matigare men framförallt frasigare och med den där lilla tonen av havre liggandes där bakom och som ger sig till känna i munhålan först sedan man svalt tuggan. Då ligger smaken av havremjöl kvar där och spelar mot det KRAV-godkända vetet. Ett jäkla fint smakrace i munnen.

Till det här då, plommonsylt kokat av plommonen i Hovra. Körsbärssylt från Turkiet av surkörsbär(!) Lattvispad grädde. MEN, för de första fyra pannkisarna med rimmat stekfläsk från Björks i Färila (köpt på Bromma Chark) Men vill ju bli råmätt, inte bara fylld.

Pricken över I:et blev två fantastiska pioner som min pannkaksdrottning kom hem med till mig, fatta att jag är bortskämd!

Blev så glad att jag i flygande fläng bytte profilbild på mina sociala media. Den här tog K på mitt vernissage i höstas på Galleri Cupido. Och nu kanske det är dags att släppa det. En ny utställning på samma galleri är satt till mars 2027. Kom ihåg det!