Rabarber

Rabarber, tidig vår. Idag växer vår rabarber över alla breddar

Rabarbervinäger, se nedan för enkelt recept

De växer så det knakar. I fjor fick jag hämta en planta som vuxit i Hovra sedan urminnes tid. Det är min femte i raden och den enda jag vet vad det är. Artbestämma parasollerna är marit.

Någon viskade tidigt i mitt öra att rabarbern måste vara skördad före midsommar. En rabarberkunnig här om året viskade i mitt andra öra att rabarber kan man njuta av tills hösten får den att rämna. Jag kör på den senaste viskningen och med gott resultat. Plötsligt kan vi ha rabarberpaj och rabarbersylt när som under sommaren och förra veckan satt jag en andra omgång rabarbersaft, in allas 14 liter. Ligger nu nerfryst i praktiska fyrkantiga och därmed stapelbara frysflaskor från Clas Olson. Frysning för att jag inte behöver ha så mycket socker som krävs om den ska hålla sig i källaren på flaska utan att mögla/jäsa. Gamla bondrecept är så sockerstinna att det inte finns maken, värre än cocacola!

Helt utan socker är dock min rabarbervinäger (ska göra hallonvinäger snart också efter samma mått och standard.)

250 centiliter vitvinsvinäger får koka up och sedan hälls den över 250 gram fint slantade röda rabarberstjälkar i en bunke. Låt stå i minst tolv timmar, gärna 24, sila från och njut i de flesta sammanhang där vinäger tarvas.

Lite smått och gott och sådant som ligger för omedelbar hantering.

 

Vi åkte runt Dalarna och besökte Anders Ståhl i Leksand. Efter frukostering på Wilmars i Los hade vi inte liksom tid att äta under hela dagen så på hemväg vid tre passerade vi Alfta, men hittade inget näringsställe som passade oss, men mellan Alfta och Edsbyn mitt ute i tjottaheiti dök plötsligt upp skyltar med Schwedens bästa Schnitzel i stort stil. 

Tvärnit - detta udda i skogen måste undersökas och en Schnitzel sitter ju alltid rätt. Sagt och gjort. Skålsjögården fick besök och vi laddade med deras grönsaksbuffé som var två olika sorters finskuren kålsallad och gott som tusan. K valde höga och timjanstinna pannbiffar och jag vågade mig på en schnitzel med brunsås?!?!? en så kallad Skogshuggarscnitzel. Inte den bästa schnitzel jag ätit men hyfsad och jag blev proppmätt och Ks pannbiffar var helt lysande.

Tyckte skogshuggarmat var passande mitt ute i skogen i det bastant byggda timmerrestaurangen med lackerade stockar och natur och djurbilder på väggarna signerade Hilding Mickelsson!

Hemma noterade jag blåklockorna mot norrväggen, 

snygga kontraster i färg.

På bordet i veckan: Janssons bröd I Ljusdal och 

sotarrökt fläsk från Björks i Färila

Gör det, fejka strömming och gör av med squashen. Rimma, panera och stek

Rökt renstek från Björks, pålägg som säger till

Så här på sommaren håller vi maten enkel, äter lite när vi är hungriga, typ thaistyle. Men idag åker woken fram med muurikkan. det blir stekta nudlar med räkor och kyckling i grön curry och så får vi besök.

Allt är förberett.

Älskar mat med hetta, indisk dalsoppa till exempel. Förra veckan en

rejäl sats som räckte flera dagar att ha som liten het förrätt

Ett litet blogginlägg över sådana bilder som legat kvar och skvalpat och över veckan som varit.

Visning av huset så vi höll oss borta (man gör så!) En 40-milatur med bilen till Hälla Leksand och Anders Ståhl.

Han är en urstyv tecknare och tillhör även den lilla rest som kallar sig friluftsmålare. Våra vägar korsades för ett och ett halvt år sedan och vi gick till Konstnärshuset och käkade lunch och pratade. Visste inte så mycket mer om honom, Anders Ståhl, än att han målade som det ser ut och att han släpar staffli och färger med sig vart än han går och befinner sig, nästan som ett tvång. Vårt samtal handlade om att se och vi konstaterade att vi såg olika och det är fullt möjligt och tillåtet. Han ser möjligheter i stort sett i varje glänta, varje gathörn och gärna med ett historiskt perspektiv som talar till honom genom skönhet, genom perspektiv eller genom färg. Jag ältar samma sak om och om igen tills jag sett färdigt, men vi ser kunde vi konstatera om än att vårt seende och arbete skiljer sig - vi har alltså sett olika. Och jag tjatar ständigt om mitt sett att se, inte som det ser ut utan som det är.

Friluftsmålare börjar och slutar med sin målning utomhus, gör färdigt bilden, det är vad man kallar för plein-air. Jag föredrar ateljén från början till slut bara med en skiss utomhus, en föreställning och resultatet måste inte alls motsvara det jag en gång sett, noterat, tänkt. Anders Ståhl är mer direkt i sitt förhållningssätt och avbildar i sitt undersökande, förmodligen är vi båda undrande inför om det är möjligt. 

Vårt gemensamma är också Grez sur Loing med intilliggande området som samlat konstnärer både förr och nu. Grez och Barbizon och intilliggande orter som befolkades av friluftsmålarna nära Paris, Bourrin Marlotte, Fontainbleau, Nemours och som av andra blev utflyktsmål bara för att sedan krypa in i ateljén och av inspiration kreera storverk.

Jag har haft förmånen att bo på hotel Chevillon i två månader, första gången som stipendiat i september 2023 och andra gången januari förra året (kallt som fan, men varmt inombords)

Anders målning från bron med solstick. (Bild från Anders Ståhls Fb-sida

Anders har återkommit betydligt fler gånger, ofta landat kortare tid men hunnit bygga ett socialt närverk. Blir väl så när man syns på byn dagligen med staffli och målarlåda. Jag dyker in i ateljén tidigt om morgonen och kommer knappt ut annat än för korta promenader över bron och sedan in igen fram till läggdags vid 23-tiden, så byggs inga relationer.

Nyligen drev han ett projekt i samarbete med Stiftelsen Grez sur Loing och samlade dryga tiotalet friluftsmålare i två veckor för att utforska byn och befolka den exakt så som den befolkades av svenska konstnärer i slutet av 1800-talet. Helt jävla spejsad tanke, samtidigt hur seriöst och bra som helst.

Min målning från samma plats (Hämtad från Goranlagerart på instagram

Igår drog jag och K iväg till Leksand. På Fb hade Anders annonserat att ateljén, ett fantastiskt fint inrett missionshus i en av Leksands många byar, Hälla. Sagt och gjort, lämnade Hovra vid 10-tiden med frukost på Wilmars i Los och sedan rakt mot Leksand genom skog skog skog, så ogenomträngligt att en friluftsmålare fått fnatt och bara haft 30 olika nyanser av grönt i målarlådan. Här och var ändå våldsamma öppningar efter kalhuggning. Känns som våldtäkt, å andra sidan är även den kompakta gröna muren av träd som kantade vägens sidor också ett slags våld med tallar i räta rader och granar som trängs i samma riktning. En skogens trädgård.

Fint möte med Anders och så roligt att se hans grejer från Grez live, målningar från friluftsmålarprojektet nyligen och målningar från tider då vi växlat boende på Chevillon Aldrig varit där tillsammans, men den tiden är jag övertygad om att den kommer.

Känn solen steka i nackan, plocka handen full och dofta. Plötsligt är man där, i smultronlandet.

 

Det räcker med att säga: 

"Känn solens hetta i nackan. Den dammiga grusvägen. De röda smultronen som lyser i solen och så handen med smultron upp till näsan, dofta". 

Det spelar ingen roll var man befinner sig, på jobbet, på flyget, på tåget, på landet, i TV-soffan. Smultrondoften och sommaren minns alla som varit med om den. Även om handen är tom där i soffan så framkallar hjärnan doften och därefter minnena, man minns alla smultron man plockat, kanske satt på strå. Man minns med vilka smultronen plockades och den lena gräddmjölken som omslöt dem och smaken när tungan krossade bären mot gommen, sötman och sommarkärleken.

Vi har ett smultronland, eller fler. Jag har alltid haft en fäbless för smultron. Under kolonilottsåren odlade jag så mycket smultron att jag plockade och kunde koka smultronsylt att ha på gröten till barnen när de var små och det räckte hela vintern, sommaren på burk.

Alltså, smultronen har blivit en utgångspunkt när jag försökt beskriva alla de där olika slags minnena som framkallas av smak och doft och textur. Inte bara doften som sådan utan konsistensen, munnen är ju så taktil. Ett njutningsorgan för upplevelser och för minnen. Jag kan sitta och föreställa mig det jag smakat och känna konsistensen och smaken och doften och platsen, Maten blir en resa och det är alldeles fantastiskt.

Här är allt jag kan om smultron. Varning långläsning

I hettan behövs både salt och syrligt, pepprigt och hett. eta vårrullar och saltig squash.

 Jag tänker så här. 

Var trivs jag som fisken i vattnet? 

Sydostasiens breddgrader. I alla fall om värmen och fuktigheten får avgöra. Lite grand som det har varit idag i Hovra. Dofterna, rörligheten, solen, och den där värmen som gör att allt stelt liksom löses upp.

Middag idag blev ett gäng pepprigt goda vårrullar, kaonieuw, och rimmade stekta bitar av squash. Självfallet med en "dip" av rostad chili, lime och fisksås. Mat som verkar inifrån och ur, som svalkar och som får kroppen att bara njuta av allt det varma runt omkring.

Det är som thailändarna brukar säga, eller visst gör de det? Att det  ska kännas i munnen att man ätit.

Vårrullarna är ett slags frysboxrens. Hittade mangold från landet som blivit lite frysskadat, trattisar från skogen bredvid, morötter, rödlök och ett gäng frusna räkor som finhackades. Med chili, fisksås, soja och ostronsås blev det här en bra fyllning tillsammans med glasnudlar.

Riset lade jag i blöt igår kväll så det blev färdigångat på en halvtimme. Blötläggning och ålder på riset har stor betydelse för koktiden.

Saltig squash påminner starkt om stekt saltströmming

Efterapar de där saltiga fiskarna som jag glömt namnet på och som är stapelföda i Thailand. Skivade squash och lade att rimma under någon timme. Sköljde och pressade ut vattnet. Dubbelpanerade och stekte i olja och smör. Jo, kroppen behöver det saltiga, inbillar jag mig.

Så här på nattakröken mår jag alldeles utmärkt och ska sova naken utan täcke med öppet myggnätsfönster, en tropisk natt.

(då behöver jag inte gå in på desserten? Fattiga riddare med vispad grädde och biskop Krooks rödavinbärsmarmelad som egentligen var en tråkig sylt från början men genomgick en suverän förvandling, tyo vatten som blev vin!.)

Fatta, det här är mat på riktigt. Stekt salt sill i löksås och gammalpotatis. Självklart serverat på hembygdsgården, men borde finnas på var mans bord av och till, mest till.

Här uppe i Hälsingland finns något som kallas Färilaveckan. EN vecka varje sommar i juli som allt är som det inte brukar, massor av folk, vimmel och mat, marknad och föreläsningar, musikevent med hemliga artister i kyrkan, tunnbrödsbakning och matservering i hembygdsgården. Det är den där veckan som sammanhållningen i en bygd känns lite extra, inte bara som en igenkännande nickning åt varandra i affären.

På Hembygdsgården serveras mat under veckan, hembygdsmat, utrotningshotade rätter, typ saftsoppa till dessert eller kräm. I onsdags serverades stekt salt sill. Ett slags minnesmat som borde få en renässans. Medelåldern var väl sisådär 70 bast, borde vara 25 för en tryggad framtid.

Men det finns hopp, bara det att rätten lyfts fram som unik, som fantastisk och inte som en relik ur det förflutna. Tänk att vår lilla kinesiska krog i Sollentuna ofta har stekt salt sill på menyn till lunch jämte annat från världens alla hörn.

I onsdags serverades sillen ugnsstekt i bleck och det är väl okej det också till stora sällskap även om den mot slutet av varje bleck mer är att räkna med som en sillgratäng (inte fy skam det heller).

När jag var barn hämtade morsan hem hel orensad saltad, fet islandssill ur handlarens tunna, rensade och fileeade på tidning och vattnade ur hjälpligt, mjölade och bröade samtidigt som hon långstekte gul lök som sedan stuvades med grädde. Den här islandssillen sitter bergfast kvar i smaklökarna och har så gjort i över 60 år. Och varje gång jag får tillfälle att äta stekt salt sill så hugger jag direkt, det är änglamat även om man sedan, på kvällen kan förgås av törst.

Som en hyllning till Norge, benlöse fugler, riktigt kaffe och en svart ängel för länge sedan

Alma skickade mess från Bergen efter andra målet, hennes pojkvän Toto gråter. Jag med!

Norge, som jag som var min dröm för länge sedan, mitt hem och ett tempo jag bara älskar. Under mina många år i Oslo blev jag Norgenationalistisk på riktigt, drack eggedosis och applåderade syttendemajtåget på Karl Johan, åt valbiff på studenten och drack mig berusad på Tostrupkjelleren, åt fantastiska middagar på Bloms och Grand hotel, åkte Kjelsåstrikken (14) hem till Grefsen. Åt lutfisk på Gamle rådus och skidade i Lillomarka, jagade ripa i fjällen och åkte fast för fortkörning i Hamar. Jag körde 90 kilometer i timmen i 80zon och fick en böteslapp där det stod: "Venligst betal till politimesteren i Hamar 400 hundre kroner eller ta to dager i fengsel." Jag ringde omedelbart upp politimesteren och sa att "Jeg tar to dager i fengsel jeg." Han gick inte på det!

Hjärtat slog hårt i natt och jag vågade knappt titta, än mindre skrika. August och jag satt uppe, naglade vid TVn och tänk den stora lättnaden när allt släppte, men först efter slutsignal. Kjempegrattis till Norge!!!

Som en hyllning lagade jag benløse fugler till middag. Alltså äktsvenska persiljejärpar exakt så som jag åt dem i kantinen på Rikshospitalet i Oslo dit vi som oftast gick till över lunchen när vi hade råd, eller till Kaffistova där man kunde få både bloklump og raspeball. Fatta att den här tiden blev kanske de mest betydelsefulla i mitt liv!

Dricker en kopp kaffe, ett sådant kaffe som ger hopp för dagen och styrka. Fått en expressobryggare av mina barn, en DeLonghi, guld värd och flitigt nyttjad timligen och stundligen.

Passar också på att titta mig runt i min egen bildbank och genom Kickis hjälp hittar jag en bild på mig själv från Oslotiden, eller i alla fall strax efter den tiden någon gång kring 1978. Jag står bredvid en teckning av en svart ängel, men det är inget sorgligt över ängeln, snarare ett ljus, en trösteängel.

Tecknade ängeln i en paus vi hade för en inspelning till Morgenandakten på NRK. Sjöng countertenor i en ensemble (som var ganska känd och vi turnerade runt en hel del utöver inspelningar) Ängeln satt på en gravsten vid Riis kirke i Oslo och under en tid sysselsatte jag mig med att göra en hel serie av den svarta trösteängeln. En av de stora änglarna hamnade hemma hos en kvinna som precis förlorat sitt barn. det var då det blev en trösteängel på riktigt, en hoppets ängel. Målade också en stor, jättestor olja av ängeln. vet att den var med på en utställning på galleri FGK i Visby. Har inte en aning om var den ängeln sedan tog vägen, men det får jag stå ut med.