Lååång läsning om Färila i allmänhet och Parkköket i synnerhet

Det är här som jag menar att det är värt att stanna

Har hittat ett nytt ställe att stanna på efter vägen. alla de där vägkrogarna med hastiga hopkok och favoriträtter, snabba kolhydrater och storkökstillagat. Man blir lite trött.

I åtta år har vi bilat kanske två gånger i månaden, våra 33.5 mil till norra Hälsingland. Hela tiden bestämmer vi oss för att hitta något hyfsat matställe, men går bet.

En tur tog vi en fantastisk omväg på några mil ner till Bergmans Fisk. 

Första gången helt lyckat och det var en vettig idé att inte hetsköra den gången utan värt att ta omvägen. Andra gången blev det en katastrof med en hovmästare som inte hade gått kursen att vara bemötande. Sedan det tillfället håller vi oss borta.  Det verkade som om de inte ville ha oss som gäster. Går inte in närmare på händelsen, men vi åkte därifrån utan att äta! och nu hörde jag att i kärnkraftshetsens namn ska ett av de nya kärnkraftsverken anläggas där vid Saltharsfjärden  - Norrsundet om borgligheten får sin vilja igenom.

Ute vid E4:an vid avtagsvägen mot Norrsundet ligger ett komiskt Restaställe som kallas Hakkegård (Rasta) uppfört i någon slags vikingastil. Där brukade vi stanna och äta tillsammans med busslaster av folk. Vi har egentligen inte stannat för maten utan mest för att vi då kört lite drygt halvvägs och att det är ett bra rastställe för hunden. För några resor sedan åkte jag själv och drog i mig en pytt som jag ångrade den kommande natten - ja den som har fantasier förstår - inte kul då med torrdass i nattmörkret och kallt som fan!. Stannar aldrig där igen.

Ett annat Rastaställe ligger några mil norrut från Hakkegård i Tönnebro. Ett jätteställe där all mat utom stekt salt sill med löksås smakar likadant.

Sentomsider har vi fastnat för ett ställe som alls inte går under namnet vägkrog. Två senaste hemresorna har vi ätit där, alltså precis tio minuter efter avfärd på hemväg, proppmätta och roade av den goda maten har vi kört direkt hem till Sollentuna.

Parkköket ligger i Färila. Tidigare ett ställe som blandade friskt av thaimat och svensk husmanskost. Nu har nya ägare tagit över.

Parkköket ligger vid idrottsplatsen i genomfartsorten Färila. En ytterst vältrafikerad led mot Sveg, Åre, Östersund och vidare upp till backar och fjäll. i både Sverige och Norge. Här passerar folk med takboxar på bilarna utan att förstå vilken liten oas Parkköket är, stor parkering, trevligt bemötande, bra med plats och alldeles fantastiskt vällagad mat.

Skriver att Färila är en genomfartsort. det är 40 km i timmen genom byn och här finns en hel del som borde attrahera till ett stopp och bensträckning.  Delins ICA med egen charktillverkning och försäljning av bland annat Färilakorven - en slags Falukorv som inte uppfyller kraven på namnskyddet men som går åt som smör i solsken (typ sex ton korv i veckan till skogsfolk, skidturister och jägare.) Jag själv föredrar Björks traditionella Falukorv, lite grövre, lite mer rökt, ligger still i pannan utan att skåla sig, en falukorv så som den gamle Melker i Falun en gång kom på att göra den efter modell av bergsmännen från Tyskland som jobbade med att göra charkprodukter av oxköttet som gick åt när hudarna dragits av djuren för att bli rep till korgarna i gruvan. 

Men alltså, lockande godsaker!

Björks är en oas av charkuterier. Man blir liksom lite ruinerad för man vill ha det mesta och handlar på sig, inte bara korv. I disken hittar vi bacon som varmrökts och går att ha råa på mackan eller som stekt som en engelsk frukost med deras frysta potatiskakor. Baconet säljs skivad och metervis jämte rimmat sidfläsk. Blodpuddingen är nog en av de bästa som går att få på marknaden. Syltan smälter i munnen och deras amerikafläsk (rimmad sugga) att lägga hårdstekt jämte flottet på en kolbulle är sensationellt bra. Jag skulle kunna lägga ut hela sortimentet som exklusivt och gott som deras leverpastej, deras rökta kött, deras handknådade kroppkakor (utan All spice tack och lov, kryddpeppar) och forbondekorven, en syrlig rökt ganska torr och grov sak som enligt sägen forbönderna hade med sig att själva äta och även försälja på transporterna av varor genom Färila och vidare upp mot Norge. Testa också deras alldeles utmärkta varmkorvar, sjud varma i en snabb buljong med lagerblad, lite rödlök, salt och svartpepparkorn.

Björks i Färila har varit ett familjeföretag sedan 1905, men gick för en tid sedan upp i Gårdssällskapet och blev därmed ännu vassare och med fortsatt lokal familjestyrning. Värt att stanna vid!

I Färila är det gångavstånd mellan Björks och Dellins, tänk att det finns två storproducerande charkuterier på ett så litet ställe.

Borde hyllas av alla smakfantaster! Man blir bara lycklig

Däremellan stannar vi gärna på Kakfén. Ett vänligt ställe, kanske vänligast i hela Hälsingland med bakverk som inte ser så värst ut, men som smäller i käften. Bakelser med hemkokt sylt, katalaner som är lite sneda men med en smak man minns hela veckan. Bästa fiket helt enkelt. Och då får man inte glömma semmeltiden. Här serveras semlan, om man vill, med varm mjölk i djup tallrik. Landets bästa semla!!! sett till den traditionella.

Finns inget bättre än att under semmeltid landa med en klassisk

servering på Kakfén i Färila!

Men så ska jag prata om vad det här inlägget egentligen ska handla om: Parkköket. 

Börja här!

När det gamla stället, med en blandning av thaimat och svensk husmanskost gick omkull/tröttnade/fick stänga/hade för stora ambitioner???? tog den Färilakock som som långt tidigare drivit gamla Gästgiveriet över, med övertygelsen om att göra matstället lönsamt igen. Anna Näslund driver Parkmat tillsammans med sin bror Michael Särlin och de verkar ha lyckats, först med miljön med sittgrupper, skärmar, kaffehörna med tidningar i den annars bullriga  samlingslokalen bredvid Färila IP. 

Vid sidan om miljön så är det självfallet maten som ska vara ett vinnande koncept. Gedigna hemkok och stort fokus på husmanskost som verkligen går hem bland lokalbefolkningen och så torde vara även för den som är på genomresa Alltså, det är så jäkla genomtänkt att man blir alldeles glad eller vad sägs om veckomenyerna med Falukorv och stuvade makaroner,  raggmunk med fläsk, spagetti med köttfärssås,  rotmos md fläsklägg, köttbullar i gräddsås,  alla dagar i veckan serveras vegetariska alternativ som hemlagade grönsakbiffar, vegetarisk paj, kikärtsbiffar och så vidare.  Menyerna publiceras veckovis på nätet.

Salladsbordet är innovativt och en resa i smaker med inläggningar och "syrningar", bönor, rotsaker, sötstekt kall vitkål (!) krispig sallad, olika smaksättningar på röror. Roligast var här om dagen då det serverades skolmatssås till den sprödbakade torsken. Självfallet frågade vi vad i hela friden det är och fick det glada svaret att det är exakt den sås som serverades förr till torsk i skolmatsalen på Färila skola och som alla tyckte var så god!

Gör så här, passa på att ta en bensträckare vid Parkköket på väg upp genom landet - förmodligen kommer ingen att ångra sig. Förresten, ta en rejäl bensträckare i Färila och gå runt efter maten. 

Och passande nog blommar vårt äppelträd i Hovra

Nästa 200 napoletanska pizzor med tre variationer. August gjorde ett hästjobb på spelmansstämman i Hovra förra helgen.

En god sås reder sig själv, under kalljäsningen skapar degen själv dessa fantastiska glutentrådar

Vanliga flatpizzor (dasslock) med  industripålägg är inget som attraherar August. I de napoletanska pizzorna är det utvalda mjöler, lång kalljäsning i två omgångar och så finaste råvaror i fråga om ost och andra godsaker att smälta in under 400 graders värme. 

Det blev förjäsning dagen innan att ligga att förvandlas i kallskafferiet under natten, 20 kilo deg åt gången. Sedan köra ytterligare med malt och vatten i degblandaren för att sedan riva bullarna och lägga i formar under locka att jäsa ytterligare under dagen innan det är dags för utbakning och servering i pizzatältet.

August har investerat i en proffsig stor degblandare och ytterligare en gasdriven pizzaugn. Hans gigantiska bakbord kommer väl till pass (födelsedagspresent förra året från gammelfaster Karin i byn)

Varje pizza färdigjäser kallt i små oljade burkar

Nu går pärlan i Hovra ut till försäljning

Här är länken till Hemnet

 Ja inte för att vi inte gillar stället, inte för att det är på något sett jobbigt. Enda anledningen är att jag och K har annat gemensamt på vår bucketlist. Vi lämnar över ett betydligt vackrare, finare och omhändertaget hus än det vi köpte för åtta år sedan.

Liljor i mullbänken

Som byggnadsvårdsnördar har vi gått långsamt och eftertänksamt fram. Började med taket som vi fixade (alltid börja med taket) Sedan bytte vi ut all el och centraler (alltid se över elen i hus där generationer fixa med emaljkoppar, kuloledningar och hemmafixad strömbrytare).  När vi kom fanns bara sommarvatten från en källa i skogen. Vi borrade brunn 120 meter djup och fick fantastiskt vatten (vattenprovat!) och med minutlitrar så att vi skulle kunna öppna biltvätt. Gråvattnet gick förr ut på tomten och så kan man inte ha det så vi grävde avlopp med infiltrationsbädd som är godkänd efter alla konstens regler och handen på hjärtat är av den dimensionen att vi skulle kunna öppna ett Mallorcahotell på plats om vi ville.

Vinter från köksfönstret

Bäst av allt, bland allt det bästa, är vår Olsson och Skoglund, en praktpjäs i köket med över 100 år på nacken, en dam som värmer hela huset och som är en fröjd att laga mat på och som dessutom har en dold kakelugn kopplad till rökgångarna i ett angränsande rum.

Stora vedspisen värmer hela huset

Efter gallringar i somras har vi sprängfyllda vedbodar med finhuggen ved, ett stort för björk och ett stort för blandved.

Skorstenen är nyligen besiktigad med tryck och kamera och sotad utan anmärkning. Hela huset är genomgånget av en besiktningsman från Anticimex vilket är en garanti både för oss och nya ägare. Behöver jag säga att besiktningen är helt utan anmärkning.

Lite av det vi odlar

Som odlingsnörd är odlingssängarna klara för sommaren (jag kommer att så in några rara växter jag vurmat för genom åren, Bönan Signe, Capucinerärt  Visingsö, Lokförare Bergfält etc) De perenna rabatterna hyser massor av spännande och dekorativa rosor, buskar och blommor (bland annat bondpion, mosippa, riddarsporrar, krollilja, blodtopp, etc) Fyra krusbärsbuskar och två svarta och två röda vinbär som ger häftiga skördar. Här finns också två stora körsbärsträd, surkörsbär som ger den mest fantastiska marmelad, ett högt plommonträd med söta blågula plommon samt ett äppelträd som tycks "para" sig med träd från trakten och som ger vacker, stor, söt och frisk frukt. Inte att förglömma är vår medicinalväxtrabatt och smultron. Nere vid den romantiska Linladan (det är ju linets hemtrakt det här i Hälsingland) finns en anlagd hügelbädd föd odling av gurkor och vaxbönor. Framför den ligger en stor gräsmatta som vi magerlagt och gjort om till en blommande äng som vi slår och hässjar dels för frö och dels för att lägga på odlingsbäddarna om hösten. Trädgården så ordnad att den inte utgör en belastning.

Vintern bjuder skidspår alldeles utanför huset

Några fler grejer som vi kommer att sakna bland allt annat men som vi gärna bjuder nya ägare på: Vinterlandskapet med milslånga skidspår precis utanför dörren. Utsikten från köksfönstren över de blå bergen. Fågelsången om våren när vi dricker morgonkaffe på verandan. När körsbärsträden är alldeles rödprickiga av domherrar om vintern, örnen som kretsar i par högt över oss, tornfalkens skrik när hon matar ungarna. Älven och badstället nere vid hällarna någon kilometer bort. Gemenskapen i byn med Vandrarhemmet som en samlingsplats. Uteduschen för det där lilla extra om sommaren och vår helt nyrenoverade och superfräscha dusch och tvättstuga. Jordkällaren som är en dröm för potatis och grönsaker. Linladan som fick ett stabilt och vackert nytt golv förra året och som är romantiskt att sova i om sommaren. Vi kommer också att sakna att gå ut barfota i morgondaggen och skära sallad till frukostbrödet och kryddörter till middagen. Vedspisen och matlagningen i gjutjärnsgrytor (märkligt att mat lagad så över måttligt kontrollerad eld smakar så mycket bättre). Jo det är klart att det finns elspis och ugn också, ett år gammal och inköpt tillsammans med en stor frys och en stor kyl. Vi har handdiskat, men ute i ett av förråden står en sprillans ny diskmaskin att installera om man så vill.

Shit man kanske inte ska sälja för det är så fint!?!

Ibland blir det lite om min/vår privata vardag. Speciellt idag. Tandläkarrace!

Lite bekymrad ändå. Säger som Elton John om livet och hjärnspöken: 

"Det här är alltså den dag som jag var så bekymrad för igår."

Vardagen tränger sig på med en massa grejer som att dra ut en visdomstand. Måste berätta känns det som, kanske för att påminna mig själv om vad som varit. En  historia värd att notera, värd att berätta.

Jag har haft bra visdomständer i den meningen att de suttit jäkla hårt, En stabil käft med andra ord. 

För länge sedan blev en av visdomständerna infekterad. Jag  hade precis passerat min 17 årsdag och jag blev remitterad av min dåvarande tandläkare på Nybrogatan 12, Itzikowitz (?) till en gammeldags kirurg på Östermalm för att ta bort den. Överkäke, skulle vara lätt, men den satt som berget. Minns att kirurgen skar och drog och slant med tången och drog igen så att jag nästan lättade. Där var jag nära till gråten måste jag säga för bedövningen hade inte tagit ordentligt heller. Det blödde och knakade och brakade. En sådan där jäkla tandläkarupplevelse som skrämmer för framtiden, typ att aldrig mer i helvete gå till tandläkaren. Fick starka värktabletter efteråt som knappt hjälpte. Men det skulle visa sig att både teknik och kunnande gått framåt.

Den andra utdragningen minns jag knappt annat än att hålet efter tanden var tamponerat med någon skit och att jag efter några dagar fick fatt i änden på tamponeringen och kunde dra ut en trettio centimeter illaluktande, varig och blodig remsa, fullständigt vidrigt. 

Den tredje visdomstanden var en sådan där knepig sak som en ung tandläkare på Folktandvården menade att han  själv skulle ta hand om. Det var för tretton år sedan. Han bedövade mig från hjässan till naveln, så började han jobba med bändjärn, mejslar och tång. Blodsmak! Efter en halvtimme mumlade han som ett mantra att han inte skulle behöva be klinikchefen komma, han sa det upprepade gånger liksom för sig själv. Efter 45 minuter sa han något om att jag kanske skulle behöva åka in till tandkirurgen på Danderyds sjukhus eller nåt sånt. Med alla grejer och allt skit i munnen sa jag: "Du får väl ta borren och klyva skiten då." Han svarade att han faktiskt tänkt i de banorna. Svettpärlor på hans panna, såg dem i närbild när han gjorde ett sista ryck så lossnade skiten.

Var helt övertygad om att jag skulle få jäkligt ont efteråt. Utdragningen var ren munmisshandel. Men alltså, tydligen ändå, så skickligt opererat att jag inte ens behövde Alvedon. Första gången som jag skickat ett tackmejl till tandläkaren för det var han värd. Själva utdragningen är väl aldrig ett smärtproblem utan det är värken efteråt, det är det där pulserande onda i såret efter som är bekymret.

Häromdagen den 14 april, var det dags för min sista visdomstand, den fjärde. Tandläkeriet sa redan för ett år sedan att den där ska bort. Och visst, den kändes inte bra i munnen. Röntgenbilder visade på infektion och det är ju inte bra för närliggande oxeltand eller om infektionen tar fart i käkbenet. Tanden kändes öm när man knackade på den. Min utmärkta och skickliga tandläkare i Tureberg, Catharina Brundin på Centrumtandläkarna, som skött mig många år sa att hon visst kunde ta tanden, men tänkte att hon skickar mig till en kompis i stan som är "stor, muskulös, trevlig, snygg och duktig kirurg."

Jag fick tid på Norrmalm. Mottagen av en sköterska och fick hårskydd och plats i stolen på  kirurgavdelningen. Så kom han in, skämtsam, glad och väldigt stor.

Trodde det skulle bli en komplicerad operation. Katastroftänkande som alltid. Den store vänlige skrattade och tittade i munnen på mig och sa: "Det här blir kul."

Bedövade så sprutorna knappt kändes vilket naturligtvis skapar en viss oro. Bedövningen var lagd exakt bara kring själva tanden inte som tidigare från hjässan till midjan. och halva käften.

"Så nu ska jag bara känna på tanden. äsch, jag tar den med tång". Kras, och brak. Det tog exakt fyra sekunder, inte mer. Sen sa han med tanden i tången: "Det var lätt, jag tog den med en gång."

Alltså vilken kille! Och nu då, dagen efter, dagarna efter - lätt som en plätt. Blödde kanske två timmar lite smått efter och när bedövningen släppte var allt som vanligt fast bättre i munnen. 

Jäklar, Fredrik Jarnbring tandkirurg. Rekommenderas!

Drar en lans för blodpuddingen från Björks i Färila

Sven Gunnar Svensson berättade för mig om när Tore Wretman hade sin stora avsmakningsmeny på Grands Franska Matsal under Roland Persson, som en slags final, ett stort adjö. (Sorgligt nog är alla tre borta idag.)

Tore diskuterade menyn med Sven Gunnar och sa att "så tänkte jag ha blodpudding som en mellanrätt."

Sven Gunnar röt i: "Tore, hit kommer damer som suttit timmar hos hårfrisörskan och män som pyntat sig och familjer som satsar pengar på att få njuta av din meny och så serverar du blodpudding - det är inte klokt."

Tore svarade försynt: "Men om jag lagar puddingen på gåsblod då, då blir det ju lite lyxigare."

Det blev ingen blodpudding på den middagen, men jag lovar att det ändå och i så fall hade varit en lyx få förunnade att smaka!

Jag är på ständig jakt efter god och välgjord blodpudding. Blev glad när jag hittade en säljare nu senast på  REKO (bönders och lokala producenters gatumarknad lite här och var där beställningarna sker över Fb och betalas i förväg.) Nä, torr och smaklös, påminde om sårskorpa, jättetråkigt och ett bottennapp.

Lagade egen blodpudding för några år sedan (förresten säkert femton år sedan). 

Det var då jag kom till charkdisken på ICA och frågade "har ni blod?" och fick som svar "har du hund?"

Nej svarade jag - men jag ska baka paltbröd och jag ska laga blodpudding. "Usch va äckligt", svarade charkuteristen och gick in i frysen och hämtade en liter blod.

Visst är det så att ibland går blodpudding under namnet "Raduhusbiff?"

Min egenlagade blodpudding hade en fantastiskt god konsistens och kryddningen är jämn och god. Skar upp den och gav den en liten stekyta, serverade med egenplockade rårörda lingon. Ungarna hemma smakade, åt, och konstaterade efter ett tag "god, men du den där köpeblodpuddingen i halvmånar är nog ett snäpp vassare ändå!"

Igår till lunch blev det stekta skivor av min absoluta favorit nuförtiden, Blodpudding från Björks i Färila.

En mild och mjuk smak där kryddningen går ihop utan att sticka ut, en helt igenom fantastisk blodpudding. Min blodpuddingsvinnare sedan åtta år tillbaka!

Här är allt jag skrivit om blodpudding på den här sajten och där finns även receptet till min egenlagade.

Firade årsdag på utmärkta Agrikultur

 

Uppätna ostron

Åren går och vi med dem. Nä det är inte trist. Erfarenheterna växer och förståndet blir faktiskt bättre och bättre, det är lite kul att bli äldre, det har jag alltid tyckt.

Nu var det inte min årsdag utan mitt sätt att bjuda till och då passar det sig väl inte bättre än med en rejäl och god middag.

Har alltid haft Filip Fasténs Agrikultur i tankarna - länge - och nu blev det av där under guldbron.

Större lokal än jag förstått och helt fullsatt, ett sorl av samtal, glas och porslin som klirrade och till min fasa även musik ur högtalare.

På hem väg efter Agrikultur

Vi satte oss vid vårt beställda bord. Alla restaurangoljud och musik liksom bara försvann, sögs upp och vi kunde prata i vanlig samtalston och jag med min hörselnedsättning hörde allt, märkligt. Hörde till och med, och det till vår stora glädje, att det spelades proggmusik! Tittade upp i taket och det var belagd med en grov och skrovlig yta. Där ligger säkert hemligheten, fantastiskt bekvämt och vi kunde fortsätta samtala om livet, om vårt liv tillsammans och om glappet i vårt liv tillsammans och om hur vi fogats ihop genom åren. Så ogenerat lycklig över att sitta där och fira en människa som betyder något ohyggligt mycket för mig, en människa som jag är oerhört tacksam att återkopplats till efter 46 års bortavaro. Tacksam över att förstå att det alltid varit meningen att det skulle vara vi två. 

Det har väl inte varit enkelt! Ska det vara det? 

Men prövningarna är utvecklande. 

För mig har denna nyblivna 70-åring betytt sanslöst mycket i personligt växande, i konstnärligt hänseende och i konsten att ta hand om sig själv. 

Grattis Kristina!

Om Agrikultur då?

Man blev glad över serveringen, personalen avslappnat omärkvärdig och personlig med en viktig uppmärksamhet.

Började med ostron (som jag öppnar bättre själv utan krams och irriterande skalbitar!) 

Kammusslan

Kammussla, åt det där hållet som den en gång serverades på Frantzén där både Filip och jag jobbade när han blev Årets Kock. Perfekt mussla med en äggkräm och sedan en buljong att skölja ur skalet med.

Sista svängen av Skrei. En 47-gradig tillagning, lamellig och helt jävla fantastiskt god.

K drack rödvin till efter min rekommendation och efter mina erfarenheter av Skrei under både kampanjen i Lofoten  med Skrejmølje (Googla på det!!!) och minnen av morgonsimmad Skrei som vi flög ner i islåda till Oslo Forneby och hämtade till kvällsmiddag. 

Skreien

Så en burgundisk ostkaka till dessert och kaffe. det är lustigt hur olika smaker kommer över en och får en att minnas. För säkert 45 år sedan åt jag en kaka till dessert i Sverigehusets restaurang, en burgundisk vinprovarkaka. Antingen är det just det "burgundiska" alltså själva ordet jag hakat fast vid och som nu fick mig att känna likhet eller som en legatobåge från då till nu, eller så är det de facto samma  slags kaka, samma smak, samma karaktär, det svindlar lite.

Den burgundiska

Hade inte träffat Filip på låt säga tio år, det blev ett kärt återseende när han kröp fram ur kökets inre med stora kramen, så jäkla trevligt och vilken 70-årsfest det blev, med bara jag själv och föremålet för uppvaktningen. 

Laddar för spelmansstämman i Hovra med en nyinköpt degmaskin till Augusts Napoletanska pizzor

 

Förra året gick det som en dans med pizzor till hugade spelmänniskor och ditkommen publik. En helt fantastisk tillställning torsd. fred. och lörd. Kristi Himmelsdag och med artisteri man får betala många hundra för att se på andra platser. Genomlyckat och som grädde på moset fanns Augusts Napoletanska pizzor att beställa vid hans lilla tält vid Lôo.

Hovrastämman är starten för stämmosommaren för spelmän och låtsugna, en plats för bildning inom folkmusik och för den skull också världsmusik, dans, sång - helt enkelt en kökkenmödding av musik.

Första kontrollen att degmaskinen fungerar som den ska.

Så här kom den för några veckor sedan, 70 kilo tung, ett effektivt

åbäke med massor av pondus.

I år kommer Kristi Himmelsfärd tidigt och Hovrastämman håller öppet 16, 17 och 18 maj (det är väl då de där heta tropiska nätterna börjar i Sverige?)

August laddar stort och provkör redan nu sin stora degblandare och i år kör han med två pizzaugnar för att slippa förra årets långa köer (trots lång väntetid hörde han aldrig någon knorra) Så var beredda på pizzarace även i år. August är laddad med ännu mer deg och goda pålägg.