Fatta, det här är mat på riktigt. Stekt salt sill i löksås och gammalpotatis. Självklart serverat på hembygdsgården, men borde finnas på var mans bord av och till, mest till.

Här uppe i Hälsingland finns något som kallas Färilaveckan. EN vecka varje sommar i juli som allt är som det inte brukar, massor av folk, vimmel och mat, marknad och föreläsningar, musikevent med hemliga artister i kyrkan, tunnbrödsbakning och matservering i hembygdsgården. Det är den där veckan som sammanhållningen i en bygd känns lite extra, inte bara som en igenkännande nickning åt varandra i affären.

På Hembygdsgården serveras mat under veckan, hembygdsmat, utrotningshotade rätter, typ saftsoppa till dessert eller kräm. I onsdags serverades stekt salt sill. Ett slags minnesmat som borde få en renässans. Medelåldern var väl sisådär 70 bast, borde vara 25 för en tryggad framtid.

Men det finns hopp, bara det att rätten lyfts fram som unik, som fantastisk och inte som en relik ur det förflutna. Tänk att vår lilla kinesiska krog i Sollentuna ofta har stekt salt sill på menyn till lunch jämte annat från världens alla hörn.

I onsdags serverades sillen ugnsstekt i bleck och det är väl okej det också till stora sällskap även om den mot slutet av varje bleck mer är att räkna med som en sillgratäng (inte fy skam det heller).

När jag var barn hämtade morsan hem hel orensad saltad, fet islandssill ur handlarens tunna, rensade och fileeade på tidning och vattnade ur hjälpligt, mjölade och bröade samtidigt som hon långstekte gul lök som sedan stuvades med grädde. Den här islandssillen sitter bergfast kvar i smaklökarna och har så gjort i över 60 år. Och varje gång jag får tillfälle att äta stekt salt sill så hugger jag direkt, det är änglamat även om man sedan, på kvällen kan förgås av törst.

Som en hyllning till Norge, benlöse fugler, riktigt kaffe och en svart ängel för länge sedan

Alma skickade mess från Bergen efter andra målet, hennes pojkvän Toto gråter. Jag med!

Norge, som jag som var min dröm för länge sedan, mitt hem och ett tempo jag bara älskar. Under mina många år i Oslo blev jag Norgenationalistisk på riktigt, drack eggedosis och applåderade syttendemajtåget på Karl Johan, åt valbiff på studenten och drack mig berusad på Tostrupkjelleren, åt fantastiska middagar på Bloms och Grand hotel, åkte Kjelsåstrikken (14) hem till Grefsen. Åt lutfisk på Gamle rådus och skidade i Lillomarka, jagade ripa i fjällen och åkte fast för fortkörning i Hamar. Jag körde 90 kilometer i timmen i 80zon och fick en böteslapp där det stod: "Venligst betal till politimesteren i Hamar 400 hundre kroner eller ta to dager i fengsel." Jag ringde omedelbart upp politimesteren och sa att "Jeg tar to dager i fengsel jeg." Han gick inte på det!

Hjärtat slog hårt i natt och jag vågade knappt titta, än mindre skrika. August och jag satt uppe, naglade vid TVn och tänk den stora lättnaden när allt släppte, men först efter slutsignal. Kjempegrattis till Norge!!!

Som en hyllning lagade jag benløse fugler till middag. Alltså äktsvenska persiljejärpar exakt så som jag åt dem i kantinen på Rikshospitalet i Oslo dit vi som oftast gick till över lunchen när vi hade råd, eller till Kaffistova där man kunde få både bloklump og raspeball. Fatta att den här tiden blev kanske de mest betydelsefulla i mitt liv!

Dricker en kopp kaffe, ett sådant kaffe som ger hopp för dagen och styrka. Fått en expressobryggare av mina barn, en DeLonghi, guld värd och flitigt nyttjad timligen och stundligen.

Passar också på att titta mig runt i min egen bildbank och genom Kickis hjälp hittar jag en bild på mig själv från Oslotiden, eller i alla fall strax efter den tiden någon gång kring 1978. Jag står bredvid en teckning av en svart ängel, men det är inget sorgligt över ängeln, snarare ett ljus, en trösteängel.

Tecknade ängeln i en paus vi hade för en inspelning till Morgenandakten på NRK. Sjöng countertenor i en ensemble (som var ganska känd och vi turnerade runt en hel del utöver inspelningar) Ängeln satt på en gravsten vid Riis kirke i Oslo och under en tid sysselsatte jag mig med att göra en hel serie av den svarta trösteängeln. En av de stora änglarna hamnade hemma hos en kvinna som precis förlorat sitt barn. det var då det blev en trösteängel på riktigt, en hoppets ängel. Målade också en stor, jättestor olja av ängeln. vet att den var med på en utställning på galleri FGK i Visby. Har inte en aning om var den ängeln sedan tog vägen, men det får jag stå ut med.

Älskade pasteller och historien om fixativet i Grez sur Loing.

 

Se så lycklig jag ser ut i detta paradis

Varmt ute men svalt i ateljén. Tänker mig att växla mellan olja, akryl och pastell. Handlade ett antal pasteller 2025 på Maison du Pastell i Paris (bara öppet på torsdagar).

Fick den här filmen över You Tube. Fattar varför pastellerna kostar en mindre förmögenhet. En helt ljuvlig filmsnutt om pigmenten som jag använde mig av till bilderna på Galleri Cupido i höstas. Tänkte att ni ville veta. Mina sista Euros gick åt vilket jag skrev om här. Men alltså, vilka kritor.

Fortsätter mitt arbete som, efter en idérik skiss och tänkesommar, kommer att resultera i en ny utställning på Cupido i mars 2027!!! (Måste åka till Grez!) 

Under hösten står jag i ateljén i Häggvik, kom gärna och besök mig.

Oljorna jag jobbar med är på järnplåt och med ett annat uttryck än pastellerna - ligger i materialets självklarhet. Gemensamt är tiden. (det var väl filosofiskt sagt?)

Ni som inte läste det så läs det här, om handlaren i Grez när jag handlade massor av hårspray som fixativ till pastellerna, om väldoften i ateljén på Chevillon och om hur flera konstnärer som kom efter mig tog till sig mitt tips och handlade massor av hårsprayburkar. När jag var där senast och handlade 17 flaskor berättade jag för butiksägaren varför. Han såg lättad ut, för självklart hade han undrat.

Till sommaren följer ett akvarellblock, kinesiska kalligrafipenslar, tusch, pasteller från Maison du Pastell, lösa pennor, stora skissblock och oljepastell. allt för att göra anslag utan krav. Känns bra.

Gun Kessle. För en timme sedan kom boken, överraskande både för att den kom och för innehållet.

Hon fanns ju alltid där, hos mig som en fascinerad Jan Myrdalläsare, men alltid i hans ytterkant. Alls inte så. Borde varit klokare och det blev tydligare nu för en timme sedan då boken  "En monografi, Gun Kessle, Ett resande konstnärsliv" (Jan Myrdalsällskapet) dunkade ner i brevlådan helt oförhappandes.

Bläddrade genast och allt det där om att stå i skymundan kom på skam. Bilderna lika viktiga som texterna. varför har jag inte sett det så. Är det så att Jan bredde ut sig så hos mig att jag inte ens noterat, eller för att jag på något märkligt sett underskattat hennes bilder?

När de nu kommer insatta i olika sammanhang, som serier från resor, ur dokument, och bilder bara för att, slår de nästan omkull mig. Många bara hastigt skissade, andra nogsamt tecknade, målningar med stora sammanhållna färgfält som helhet och tydlighet, rytmiska rapporter och respektfulla reportage. Det är liksom det här som är vitsen med konstnärliga bilder, de säger så mycket mer än att bara beskriva det som syns. Gun Kessles målningar går under ytan och beskriver skeenden och avslöjar hur verkligheten är snarare än hur den ser ut. (gud vad jag har tjatat om det här!) det blir enkla, sammanfattande teckningar, linoleumsnitt, akvareller och akrylmålningar med direkta anslag,

Bokomslagets självporträtt från debututställningen 1953 på Gallerie Æstetica på Grev Turegatan i Stockholm är magnifikt i färgen och formen och ett skickligt tidsdokument. Det är målat under samma tid hon var gift med Torsten Renqvist och jag kan tänka mig de måleridiskussioner som ägde rum i kretsen av dessa två konstnärer. (en fluga på väggen hade varit bra att vara).

Det där eviga kratsandet med pennan mot papper, nästan som minnesanteckningar; en man som drar en kärra i kina, en beduin, en afgan framför en moské, albaner, kvinnor som skrattar. det är så jäkla lätt att bli betagen av alla dessa samlade bilder som bara fått enkla rubriker som serien med fem linoliumsnitt från en Indisk By. Intagande om arbete, människor och trakt. så är det!

Boken är utgiven som en andra utgåva i Jan Myrdalssällskapets skriftserie varav den första om "Poeten Jan Myrdal" kom förra året. Redaktörer är Benny Larsson, Anders Mård och Luka Nikolic.

Stor igenkänning av miljöer, av människor, av tiden, av livsödet och kämpandet. Ett stycke utmärkt berättad kvinnohistoria

 Ericssons bokhandel i Ljusdal, en riktig bokhandel där samtal uppstår och där personalen är beläst. Mest imponerande är hur bokhandeln lockar unga läsare till hyllorna och med personal som ledsagare. Måtte denna bokhandel bestå!

Fick med mig två böcker, båda en slags feel-good. Emma Hambergs senaste och så Elin Peters debutroman "Ett litet recept på polkagrisar" om Anna-Britt Agnsäter.

Kastade mig genast över Elins verk, för det är det, ett riktigt verk. 

Slående intressant och berättat i den för romanformen så ovanligt rappa  tonen och med korta meningar, journalistik! Uppdelad i faser av ett liv där vardagen bara nämns som ett knäpp med fingrarna och så är man där. Världskrigen, hierarkierna, kupongerna, Hitler, bilmärket, mansdominansen, kläderna, nationalismen...en mening, kanske två och man begriper, får hela känslan till sig, miljön, tankarna, utgångspunkterna. Löjligt enkelt verktyg och det fungerar.

Jag blir kär i alla tidsåldrar, alla skeenden. Jag blir kär i strävandena och målmedvetenheten och jag blir starkt rörd av händelserna så på pricken beskrivna att man får en klump i halsen emellanåt eller blir så full i skratt att man ligger där och stör sängkamraten med kluckande skratt. 

En text över 475 sidor som ger Anna-Britt Agnsäter den rättmätiga plats i Matsverige hon länge förtjänat, hon lyfts fram som den viktiga kämpe hon var och då inte bara för måttsatsens införande, inte heller för stektermometern, inte ens för "Vår Kokbok" utan för den envishet och pedagogik hon använde för att få ut sina tankar om bättre kosthushåll i hemmen, bättra mat, bättre hjälpmedel, bättre tillagningar, smakrikare rätter och med rätt näringsinnehåll. Hon har påverkat generationer av män och kvinnor i köken och "Vår Kokbok" som grädde på moset har sålts i över tre miljoner exemplar.

Elin Peters "Ett litet recept på polkagrisar" fick mig att lära känna Anna-Britt Agnsäter ännu bättre, en människa som jag tyvärr aldrig fick möta i levande livet. Jag lärde också känna hennes krets av  generationskamrater som befolkade hennes värld både kända och okända. 

Vilken jäkla bra bok, saknar den redan.

Oj blir firad igen och nu med Augusts skaldjurslasagne. Festmat hemma med tre av barnen.

 

Men vi ses ju så sällan så här samlat, jag Kicki och mina tre minsta (19, 24 och 26) Då får vi passa på lägligt när farsan blivit ett år äldre. Det var ju alldeles nyss, den 20e som jag fyllde och blev firad uppe i Hovra, August hemma i Sollentuna och stod i för ett pizzagig och tjejerna festade något så kapitalt i hettans Paris i en vecka.

Så landar vi hemma och det är så jäkla kul. Kul att höra Lovisa berättar om de trauman jag framkallat som förälder. 

"Vi fick aldrig titta på tecknade amerikanska TV-program."

Men alltså, sedan rinner det utantillcitat ur munnen på henne, från alla slags Astridlindgrenproduktioner som gjorts jämte nynnande på i stort sett all musik ur filmerna.

"Och när vi körde ner med bilen till Hälsingborg och farmor och farfar var det P1 hela vägen."

Äsch jag tycker jag lyckats lite i alla fall.

Att de överhuvud sätter sig ner med farsan tycker jag är fint och att vi kan skratta åt mina konstigheter och att Lovisa tar sig tid och kommer hem några veckor från New York, det är liksom stort. Och August som ställer sig vid spisen vid lunch och kokar skaldjursfond och gör en massa finurligheter vid spisen som sedan bara rullar i munnen är genialiskt, en födelsedagsmiddag som man minns. Så empatiska Alma som flyttat hem till oss för att ställa om och börja plugga, men som senaste tiden farit mellan Stockholm - Bergen,  Stockholm - Bangkok, Stockholm - Australien och kom hem igår efter en vecka med syrran i Paris. Älskar att sitta där med alla dessa olika karaktärer, ändå så lika varandra. Tänk som det kan bli, egna gestalter som inte fick se amerikanska barnprogram och bara lyssna på P1 (det där sista är inte riktigt sant.)

Så ett fång rosor, inga paket MEN en valfri resa med Kicki och med tillägget att resmålet väljer ni själva. 

Blir rörd och tacksam över barnen.

Tack Alla för en fenomenal uppvaktning på min ojämna årsdag. Här en liten resumé i midsommarljus

Klockan 05:00 21 juni 2026

Folk frågar mig om min ålder. Jag säger att jag är 74 på mitt trettiofjärde. I tänket är jag just 34, eller kanske lite mer. Jag önskar så att jag just då 1986 haft perspektivet, kunskapen och erfarenheten i kombination med de kroppsliga gåvor dittills erövrade. Känner hur det börjar bli knackigt med det sistnämnda, erkänner det inte. 

Dukning

Min födelsedagsafton, den 19e sammanföll i år med midsommaraftonen. Sånt är lite kul. Ljuset, festligheterna, traditionen på tallriken. Äsch, vem bryr sig egentligen om sådant. För idag 33 år, fyra månader och nio dagar sedan gav jag upp alkoholen, den som så många botar baksmällan av idag och igår, den som ställer till det så förbannat under just de här dagarna. den svenska brännvinstraditionen hyllas som oftast just vid midsommar (och till kräftorna). Jag hade inte överlevt utan den nykterhet jag fick hjälp att uppnå. Det vilar liksom något vackert i att vara utan alla sinnesförvirrande droger. Midsommarhelgen blir vackrare utan alkohol (Som att gå över från svartvit TV till färgTV!!!)

Två tallrikar med midsommarkvällsvickning

Vårt sängkammarfönster, Midsommaraftonen 2026 klockan 00:15

Min älskade K kom med uppvaktning 

på sängkanten vid niotiden

Tidigt i ljuset, i gryningen, sitter jag på verandan med en italienskbryggd kopp kaffe och lyssnar. Gransångare, bergfink, trädgårdssångare, blåmes, grönsiska, gärdssmyg, svartvit flug, svarthätta, ringduva och större hackspett. En sådan symfoni och det är i övrigt alldeles stilla med dagg i gräset efter ett mullrande åskväder. Ska bli en varm dag. 

Rosenbordet för uppvaktningskaffe

Öppnade ett paket från K. Vackert monterad inslagning i finaste papper och med ett snöre som doftar tjära. Däri en fickskissbok med utbytbara sidor och med omslag i mjukt skinn, så vacker och så nyttig. Den utmaningen och uppmaningen jag behövt. 

Låg kvar länge och läste. Åskväder på ingång. Assar orolig, alltid orolig när åskväder är på ingång. Vet att det blir en lång natt med en darrande och orolig hund.

I köket dukat för kafferep. Kakor och K bakade min absoluta bakelsefavorit, hemgjord Budapest. En bakelse som skapades av konditorn Ingvar Strid 1969 (det är ju alldeles nyss egentligen). Han var verksam i Vetlanda och bakelsen har alls inget med Budapest att göra annat än till namnet. Att K så galant "slängt ihop" min favorit den tidiga morgonen 20 juni är en bragd och en kärleksförklaring som jag så gärna tar emot. Vilken hyllning! Och så teater, biljetter till "Kärleksbrev" på Soppteatern i höst.

Så blev det kafferep på födelsedagen och vår alltiallo och vän, Rolf, kom tillsammans med min faster Karin, båda tvillingar jämte mig i den astrologiska kalendern och nyss fyllda 84. Hembakade kakor, Budapest, kaffe och pioner. Så sjöng mina barn i telefonen när de väl vaknat efter midsommarnattsäventyr hemma i stan. Två av dem är på väg till Paris i denna stund. Vi strålar samman i Stockholm nästa vecka.

Nu om morgonen vill jag rikta ett varmt tack till alla som gjort sig besväret att gratulera mig över mail, Messenger, Meddelanden, över telefon och över Fb och Instagram. Stor kärlek till Kristina vars vurm för födelsedagar överträffar min egen och som gjorde dagen vacker för mig.

Vaknade tidigt idag och gick i daggvått gräs och tiden liksom stannar en stund. Tack!