tisdag 26 januari 2021

Kommunikatörerna i Sollentuna har misslyckats trots att de kan räknas med flera nollor

Sollentuna kommun har ett oändligt antal kommunikatörer. De är dess man möter först som ett slags filter mot ansvariga tjänstemän och framförallt visavi politiskt ansvariga när man ringer till kommunen.

Andra kommunikatörer sitter och formulerar budskap, skriver information, förmedlar handlingar till de som begär ut dem enligt offentlighetsprincipen men har tyvärr inte fattat något alls om just den principen som när jag begärde ut handlingar om den utredning som gjorts för Edsvik och kommunikatören frågade om mitt namn och vad jag skulle ha dessa handlingar till. (lagbrott som är graverande)

För några veckor sedan informerades på två A4 i vår hiss om kommunalhusets ombyggnad. Ungefär så här att "ombyggnaden kommer att pågå till 2020". Hallå den är i ett inledningsskede! Är det ingen som läser och faktakollar?

Utöver att de borde gå rättstavningskurser borde de också bli ivrigare att vilja vara korrekt informerade, våga ta egna initiativ och försöka se till att människor i kommunen fortsatt blir informerade. "Ett oinformerat folk är ett lätthanterligt folk" (Var det Marx, Lenin eller Engels som sa det?).

Tog en promenad i helgen till Edsviken och Tureberg och hamnade framför "Skansen". Bara några steg innan vi kom fram i halkan frågade mitt promenadsällskap; "Hur var det nu med det här huset"? Och några steg till kom vi fram till skylten och...

...den gav information som var fullständigt oläslig. Här skrev i alla fall CJL Almqvist en del om Sollentuna som den vackraste platsen "ever" och här drevs en privatskola med elevbostäder under 1800-talet och i slutet av det århundradet användes Skansen som flickpension av en "fröken Rappe" (fakta ur Göranssons Vårt Sollentuna 1931). Tvivlar dock på att detta ens skulle kunna utläsas om nu det gick att läsa informationen på skylten.

Så gick vi upp till Engelska parken från Idunvägen och på håll såg vi informationsskyltar. Jippi, nu skulle vi bli informerade och fräscha upp våra tidigare inlärda kunskaper om begravningsplatsenmen...

...icke sa nicke vilket framgår av bilderna. Dessutom skyltstolpar nedslagna mitt i fornminnen.

Lyckligt försörjd med lakrits av bästa märke (Haupt)

 


Mitt i oxveckorna, inga inkommande jobb, inga skickade fakturor, bara väntan på en skruttig kulturpension. Då skiter jag i pieteten och går och beställer hem lakritsbåtar, svenskjävlar, vinter och fucking fabulous. Två första är gamla bekantingar, sistnämnda nya munknullare och konstaterar att de heller inte går av för hackor. 

Nu är min lust och min längtan tillfreds. Skönt. (bara det att jag har två ungar hemma som är ohyggligt gastronomiskt bevandrade och vet att skilja agnarna från vetet så jag får låsa in min skatt och bjuda ett och ett när de så begär. Inte lakrits att muyla i sig bara njuta av!)

Umamimiddag


 Lite av stapelföda här hemma liksom ikväll. 

Söker jag på kladdris eller kao nieuw på min egen blogg kommer det upp en hel radda inlägg och om jag söker på kycklingvingar är det väl snarlikt.

Så, egentligen behöver jag inte orda så mycket mer än att säga kao nieuw, kycklingvingar,
somtam på kålrot och nam prig bun. Mat som det smäller i käften av.

Somtam på kålrot



söndag 24 januari 2021

Mina nya målningar

 Hade ett gallerimöte igår på söder. Jättetrevligt, men inte alls för egen räkning utan bara som av en händelse och inte alls för bilderna här nedan. Ärendet var för att titta på Anders Karlssons skitfina träsnitt på Grafiska Sällskapet på Hornsgatan.

Däremot så kom vi att tala om mitt måleri och att jag faktiskt gjort ett låååångt uppehåll utan ateljé och utan ambition och utan att riktigt ha lust.

Nu är det ju så här, för alla nytillkomna som tror att jag bara skriver böcker eller jobbar med journalistik, att min grundutbildning och där jag har flest universitetsår och examina är just inom bildkonst. Från alldeles i början av 70-talet var det först diverse mindre konstskolor sedan konstfack följt av en BA på SHKI i Oslo och så till slut Royal College of Art /dept of painting/ i London.

För ett ögonblick har jag en liten ateljé och jag har idéer att förvalta och en produktion om inte i högsta tempo så i alla fall ganska jämt. Inte så att jag inför varje tom yta vet vad jag ska göra utan snarare så att den nödvändiga utmaningen finns. Känner igen från tiden för över 30 år sedan och det är befruktande. Jobbar på emblematiskt med ett uttryck jag sökt länge och för att det är nödvändigt.

När så vi pratade om mina nya målningar på det där galleriet jag besökte i helgen så skulle jag till att visa dem i telefonen via den här bloggen för jag var övertygad att de fanns där, men så icke. De låg kvar och skvalpade i bildappen.

Så onödigt tänkte jag, för målningarna är ju inga hemligheter längre. Under trettio är har allt jag gjort varit hemligt, allt skrapande och krafsande, alla måla över och vara osäker, alla kritstreck och färglager, allt sådant har jag behållit för mig själv - alla försök och all vilsenhet genom över ett kvarts sekel. De här sista är inte hemliga, de är vad de är och kanske det ärligaste jag gjort. Så är det och så har det fått bli. 

Samtliga med måtten 260 x 210 mm, Akryl, wax, krita och olja.

(Jo det finns titlar på dem också)



























lördag 23 januari 2021

Fredag och då kan man njuta lite extra


Det blev ett gäng ostron, holländska är inte de bästa men de enda som butiken erbjöd och jag orkade inte åka vidare, sköra i skalet och osalta, ohaviga och fan ta mig om de inte var på gränsen till lekmogna också (Nya City Gross i Sollentuna).

Men krabban var välmatad och god.

Sen blev det Ks fantastiska prästostpaj med boveteskal. En vanlig fredag och nu lyser solen.

torsdag 21 januari 2021

Råbiff

 


Var ute och körde bil och fick plötsligt en sådan "craving" (varför skriver jag inte "sug" istället?) efter råbiff. Det är alltför länge sedan. Jag brukar snaska i mig ostron och råbiff om lördagar och om plats på etterfranska Pastis i Gamla stan. Stor njutning...om jag inte väljer deras ankconfit förstås med utmärkt pompa.

Nu slank jag in på Percys i Norrviken i akt och mening att få finmalen råbiff av bog (!). Bog? Ja absolut, har tidigare alltid förfäktat innanlår men finmalet och då med ett ganska så kladdigt resultat. Bogen är fetare och har en betydligt större bredd i smak. Klassiska tillbehör: Hackad gul lök, hackade inlagda rödbetor, kapris och en sked Dijonsenap, salt och svartpeppar samt äggula.

Erbjöd barnen att också njuta råbiffen till middag, men ack, de hade redan bespetsat sig på gårdagens Lasagne,

Så satt vi där med vår middag och njöt tillsammans. Jäklar i nåda så bra.

tisdag 19 januari 2021

Laab på riktigt

 


Alldeles nyss lagade Jennie Walldén "laab" på kycklingfärs i TV4. Det är väl bra att sådan här mat får spridning, det liksom utökar vår smakpalett ordentligt. Stapelföda i stora delar av Thailand.

Men nu är det ju så att sådana här "främmande" rätter alltid anpassas och ges en egen tolkning när de presenteras i TV...eller skulle väl säga anpassas. Laab är i original saltig som Östersjön och het som solen med en umami som skriker.

När väl alla ingredienser är samlade i högar på bordet så ska den tillagas ungefär som en risotto, ständig omröring, hållas vid värme och genomgående fuktighet och en balans mellan syra och sälta vilket betyder frisksås och lime kompletterad med torkade, rostade och mortlade eller hela thaichili. (Som på bilden)

Det bästa är att laab kan lagas av både fläskfärs, kycklingfärs, kycklinglever, fisk och oxfärs och smakar då följdaktligen olika beroende på man vad man väljer. Plötsligt blir jag oerhört sugen på kycklingleverlaab..mmm!

Följ den här länken för att läsa mer om hur laab lagas på höns och den här länken för att läsa allt jag skrivit om laab, och det är inte lite. I den fullständiga länken finns en hel del recept på den här smakrika rätten som jag hämtat direkt från utmarkerna i Thailand.