Ibland blir det lite om min/vår privata vardag. Speciellt idag. Tandläkarrace!

Lite bekymrad ändå. Säger som Elton John om livet och hjärnspöken: 

"Det här är alltså den dag som jag var så bekymrad för igår."

Vardagen tränger sig på med en massa grejer som att dra ut en visdomstand. Måste berätta känns det som, kanske för att påminna mig själv om vad som varit. En  historia värd att notera, värd att berätta.

Jag har haft bra visdomständer i den meningen att de suttit jäkla hårt, En stabil käft med andra ord. 

För länge sedan blev en av visdomständerna infekterad. Jag  hade precis passerat min 17 årsdag och jag blev remitterad av min dåvarande tandläkare på Nybrogatan 12, Itzikowitz (?) till en gammeldags kirurg på Östermalm för att ta bort den. Överkäke, skulle vara lätt, men den satt som berget. Minns att kirurgen skar och drog och slant med tången och drog igen så att jag nästan lättade. Där var jag nära till gråten måste jag säga för bedövningen hade inte tagit ordentligt heller. Det blödde och knakade och brakade. En sådan där jäkla tandläkarupplevelse som skrämmer för framtiden, typ att aldrig mer i helvete gå till tandläkaren. Fick starka värktabletter efteråt som knappt hjälpte. Men det skulle visa sig att både teknik och kunnande gått framåt.

Den andra utdragningen minns jag knappt annat än att hålet efter tanden var tamponerat med någon skit och att jag efter några dagar fick fatt i änden på tamponeringen och kunde dra ut en trettio centimeter illaluktande, varig och blodig remsa, fullständigt vidrigt. 

Den tredje visdomstanden var en sådan där knepig sak som en ung tandläkare på Folktandvården menade att han  själv skulle ta hand om. Det var för tretton år sedan. Han bedövade mig från hjässan till naveln, så började han jobba med bändjärn, mejslar och tång. Blodsmak! Efter en halvtimme mumlade han som ett mantra att han inte skulle behöva be klinikchefen komma, han sa det upprepade gånger liksom för sig själv. Efter 45 minuter sa han något om att jag kanske skulle behöva åka in till tandkirurgen på Danderyds sjukhus eller nåt sånt. Med alla grejer och allt skit i munnen sa jag: "Du får väl ta borren och klyva skiten då." Han svarade att han faktiskt tänkt i de banorna. Svettpärlor på hans panna, såg dem i närbild när han gjorde ett sista ryck så lossnade skiten.

Var helt övertygad om att jag skulle få jäkligt ont efteråt. Utdragningen var ren munmisshandel. Men alltså, tydligen ändå, så skickligt opererat att jag inte ens behövde Alvedon. Första gången som jag skickat ett tackmejl till tandläkaren för det var han värd. Själva utdragningen är väl aldrig ett smärtproblem utan det är värken efteråt, det är det där pulserande onda i såret efter som är bekymret.

Häromdagen den 14 april, var det dags för min sista visdomstand, den fjärde. Tandläkeriet sa redan för ett år sedan att den där ska bort. Och visst, den kändes inte bra i munnen. Röntgenbilder visade på infektion och det är ju inte bra för närliggande oxeltand eller om infektionen tar fart i käkbenet. Tanden kändes öm när man knackade på den. Min utmärkta och skickliga tandläkare i Tureberg, Catharina Brundin på Centrumtandläkarna, som skött mig många år sa att hon visst kunde ta tanden, men tänkte att hon skickar mig till en kompis i stan som är "stor, muskulös, trevlig, snygg och duktig kirurg."

Jag fick tid på Norrmalm. Mottagen av en sköterska och fick hårskydd och plats i stolen på  kirurgavdelningen. Så kom han in, skämtsam, glad och väldigt stor.

Trodde det skulle bli en komplicerad operation. Katastroftänkande som alltid. Den store vänlige skrattade och tittade i munnen på mig och sa: "Det här blir kul."

Bedövade så sprutorna knappt kändes vilket naturligtvis skapar en viss oro. Bedövningen var lagd exakt bara kring själva tanden inte som tidigare från hjässan till midjan. och halva käften.

"Så nu ska jag bara känna på tanden. äsch, jag tar den med tång". Kras, och brak. Det tog exakt fyra sekunder, inte mer. Sen sa han med tanden i tången: "Det var lätt, jag tog den med en gång."

Alltså vilken kille! Och nu då, dagen efter, dagarna efter - lätt som en plätt. Blödde kanske två timmar lite smått efter och när bedövningen släppte var allt som vanligt fast bättre i munnen. 

Jäklar, Fredrik Jarnbring tandkirurg. Rekommenderas!

Drar en lans för blodpuddingen från Björks i Färila

Sven Gunnar Svensson berättade för mig om när Tore Wretman hade sin stora avsmakningsmeny på Grands Franska Matsal under Roland Persson, som en slags final, ett stort adjö. (Sorgligt nog är alla tre borta idag.)

Tore diskuterade menyn med Sven Gunnar och sa att "så tänkte jag ha blodpudding som en mellanrätt."

Sven Gunnar röt i: "Tore, hit kommer damer som suttit timmar hos hårfrisörskan och män som pyntat sig och familjer som satsar pengar på att få njuta av din meny och så serverar du blodpudding - det är inte klokt."

Tore svarade försynt: "Men om jag lagar puddingen på gåsblod då, då blir det ju lite lyxigare."

Det blev ingen blodpudding på den middagen, men jag lovar att det ändå och i så fall hade varit en lyx få förunnade att smaka!

Jag är på ständig jakt efter god och välgjord blodpudding. Blev glad när jag hittade en säljare nu senast på  REKO (bönders och lokala producenters gatumarknad lite här och var där beställningarna sker över Fb och betalas i förväg.) Nä, torr och smaklös, påminde om sårskorpa, jättetråkigt och ett bottennapp.

Lagade egen blodpudding för några år sedan (förresten säkert femton år sedan). 

Det var då jag kom till charkdisken på ICA och frågade "har ni blod?" och fick som svar "har du hund?"

Nej svarade jag - men jag ska baka paltbröd och jag ska laga blodpudding. "Usch va äckligt", svarade charkuteristen och gick in i frysen och hämtade en liter blod.

Visst är det så att ibland går blodpudding under namnet "Raduhusbiff?"

Min egenlagade blodpudding hade en fantastiskt god konsistens och kryddningen är jämn och god. Skar upp den och gav den en liten stekyta, serverade med egenplockade rårörda lingon. Ungarna hemma smakade, åt, och konstaterade efter ett tag "god, men du den där köpeblodpuddingen i halvmånar är nog ett snäpp vassare ändå!"

Igår till lunch blev det stekta skivor av min absoluta favorit nuförtiden, Blodpudding från Björks i Färila.

En mild och mjuk smak där kryddningen går ihop utan att sticka ut, en helt igenom fantastisk blodpudding. Min blodpuddingsvinnare sedan åtta år tillbaka!

Här är allt jag skrivit om blodpudding på den här sajten och där finns även receptet till min egenlagade.

Firade årsdag på utmärkta Agrikultur

 

Uppätna ostron

Åren går och vi med dem. Nä det är inte trist. Erfarenheterna växer och förståndet blir faktiskt bättre och bättre, det är lite kul att bli äldre, det har jag alltid tyckt.

Nu var det inte min årsdag utan mitt sätt att bjuda till och då passar det sig väl inte bättre än med en rejäl och god middag.

Har alltid haft Filip Fasténs Agrikultur i tankarna - länge - och nu blev det av där under guldbron.

Större lokal än jag förstått och helt fullsatt, ett sorl av samtal, glas och porslin som klirrade och till min fasa även musik ur högtalare.

På hem väg efter Agrikultur

Vi satte oss vid vårt beställda bord. Alla restaurangoljud och musik liksom bara försvann, sögs upp och vi kunde prata i vanlig samtalston och jag med min hörselnedsättning hörde allt, märkligt. Hörde till och med, och det till vår stora glädje, att det spelades proggmusik! Tittade upp i taket och det var belagd med en grov och skrovlig yta. Där ligger säkert hemligheten, fantastiskt bekvämt och vi kunde fortsätta samtala om livet, om vårt liv tillsammans och om glappet i vårt liv tillsammans och om hur vi fogats ihop genom åren. Så ogenerat lycklig över att sitta där och fira en människa som betyder något ohyggligt mycket för mig, en människa som jag är oerhört tacksam att återkopplats till efter 46 års bortavaro. Tacksam över att förstå att det alltid varit meningen att det skulle vara vi två. 

Det har väl inte varit enkelt! Ska det vara det? 

Men prövningarna är utvecklande. 

För mig har denna nyblivna 70-åring betytt sanslöst mycket i personligt växande, i konstnärligt hänseende och i konsten att ta hand om sig själv. 

Grattis Kristina!

Om Agrikultur då?

Man blev glad över serveringen, personalen avslappnat omärkvärdig och personlig med en viktig uppmärksamhet.

Började med ostron (som jag öppnar bättre själv utan krams och irriterande skalbitar!) 

Kammusslan

Kammussla, åt det där hållet som den en gång serverades på Frantzén där både Filip och jag jobbade när han blev Årets Kock. Perfekt mussla med en äggkräm och sedan en buljong att skölja ur skalet med.

Sista svängen av Skrei. En 47-gradig tillagning, lamellig och helt jävla fantastiskt god.

K drack rödvin till efter min rekommendation och efter mina erfarenheter av Skrei under både kampanjen i Lofoten  med Skrejmølje (Googla på det!!!) och minnen av morgonsimmad Skrei som vi flög ner i islåda till Oslo Forneby och hämtade till kvällsmiddag. 

Skreien

Så en burgundisk ostkaka till dessert och kaffe. det är lustigt hur olika smaker kommer över en och får en att minnas. För säkert 45 år sedan åt jag en kaka till dessert i Sverigehusets restaurang, en burgundisk vinprovarkaka. Antingen är det just det "burgundiska" alltså själva ordet jag hakat fast vid och som nu fick mig att känna likhet eller som en legatobåge från då till nu, eller så är det de facto samma  slags kaka, samma smak, samma karaktär, det svindlar lite.

Den burgundiska

Hade inte träffat Filip på låt säga tio år, det blev ett kärt återseende när han kröp fram ur kökets inre med stora kramen, så jäkla trevligt och vilken 70-årsfest det blev, med bara jag själv och föremålet för uppvaktningen. 

Laddar för spelmansstämman i Hovra med en nyinköpt degmaskin till Augusts Napoletanska pizzor

 

Förra året gick det som en dans med pizzor till hugade spelmänniskor och ditkommen publik. En helt fantastisk tillställning torsd. fred. och lörd. Kristi Himmelsdag och med artisteri man får betala många hundra för att se på andra platser. Genomlyckat och som grädde på moset fanns Augusts Napoletanska pizzor att beställa vid hans lilla tält vid Lôo.

Hovrastämman är starten för stämmosommaren för spelmän och låtsugna, en plats för bildning inom folkmusik och för den skull också världsmusik, dans, sång - helt enkelt en kökkenmödding av musik.

Första kontrollen att degmaskinen fungerar som den ska.

Så här kom den för några veckor sedan, 70 kilo tung, ett effektivt

åbäke med massor av pondus.

I år kommer Kristi Himmelsfärd tidigt och Hovrastämman håller öppet 16, 17 och 18 maj (det är väl då de där heta tropiska nätterna börjar i Sverige?)

August laddar stort och provkör redan nu sin stora degblandare och i år kör han med två pizzaugnar för att slippa förra årets långa köer (trots lång väntetid hörde han aldrig någon knorra) Så var beredda på pizzarace även i år. August är laddad med ännu mer deg och goda pålägg.

Skräpiga Häggvik inte skräpigt längre. Tack Förskolan Smultronstället på Folkungavägen

 Småttingar som fostras till riktiga vanor, till konst, musik och all övrig kultur. Smultronstället på Folkungavägen är en kreativ bomb i Häggvik.

Tittade ut genom vardagsrumsfönstret och såg massor av sopsäckar, samlat skräp som på en utställning, symbolen för källsortering, glada målningar och arbeten med pappersmassa, hopplockade metalldelar sammanfogade till konstverk.

Det är ett kommunalt dagis, f'låt en kommunal Förskola, som fattat galoppen med att plattformen för ett liv är nyfikenhet!

Går förbi smultronstället ett par gånger per dag och det är en verkstad i ständig förändring. Pedagogiken är utmaningar, det är konst och viktiga lekar, byggande och sammanhang. Varje dag sätts inplastade barnteckningar upp på väggen mot gatan för alla att se, teckningar med ständigt skiftande temata.

Man blir glad, inte bara för att Häggvik idag är vårstädat och fint, utan för att barnen blir en del av samhället.

Nyss var Lokaltidningen Mitt I här med reporter och fotograf. Låt det bli ringar på vattnet, inte bara med städning och sopplockning utan med den väsentliga pedagogik som Smultronstället representerar.

Konst och kultur är bäraxeln för liv, ett motstånd, förstånd och själslig utveckling. Ett barn fostrat så slår inte någon på käften i framtiden i frustration, ett barn fostrat så kommer att ha andra tankar.

(Kolla Förskolans Instagramkonto: smultronstalletfsk)

En vinterfest att komma ihåg nu när drivans blomma smälta ner att dö

 Det är en massa år sedan, men eventet finns kvar på Youtube. I filmen låter det som att jag ÄLSKAR vintern, vilket jag inte gör, kanske bara någon dag åt gången, inte mer, sedan vill jag ha takdropp och vitsippor. Men tänk, det här var ett bra event som några få utvalda ur dåvarande Sollentuna Hembygdsförening och i samarbete med OAL-studio drog igång tillsammans med Sollentuna Kommun och Edsbergs slott. Ett levande kulturevenemang!

Titta på Youtubefilmen här

Ett ensamt piano, skrotad musik

                                                         

 Ikväll står Yuja Wang på programmet. alltså som jag väntat på denna ekvilibrist. Äntligen!

Samtidigt står ett sorgset piano i vårt grovsoprum. Ensamt och kallt. 

Provade och det är ju ett bra piano, ett litet kammarpiano som vi skulle tagit direkt om vi inte redan haft vårt älskade Östlind & Almquist som jag fick av min mammas ingifta faster, Maria Maja Hallendorff, när jag fyllde tre. I över 70 år har det gjort tjänst och flyttat med mig överallt, ibland stått på ett lager i väntan på att jag ska komma hem från nåt boende dit pianot inte gått att flytta.

Det är en tung jävel, fruktansvärt tungt. Senast när vi flyttade hit sa flyttgubbarna, som ändå har teknik för att baxa upp instrumentet två trappor (fyra halvtrappor): "Om ni ska flytta igen, ring inte oss!"

Älskar pianot som hittills klarat alla döstädningar och kommer att få bestå tills de inte går att stämma längre.

Men det stackars pianot i sopsorteringen. Har stått där i snart två veckor och blivit kvar trots att alla andra grovsopor hämtats. Det står där bakom en gigantisk frys någon ställt dit. (Inte klokt).

Jag har nyckel, kom dit med en kärra och hämta det, rädda det.