Magerlägger ängen och hässjar hö.

 

Visst är det kulturarbete. Att framkalla den tid som svar en gång. 

På ett gammalt flygfoto noterar vi att täkten där det var gräsmatta när vi kom för åtta år sedan var det förr betesmark och odling av foder.

Tog mig före att försöka göra ängsmark av den stora gräsmattan för några år sedan. Slå täkten om hösten, samla ihop höet för att magerlägga ängen så gott det går för att kanske få till ängsmark  för insekter att gotta sig av och oss att njuta av ängsblommor. Jo det ser ut att gå bra, men är ett jäkla jobb, men bättre  jobb än en gräsmatteöken.

Hittade en kratta i vår redskapsbod som i övrigt innehåller både skogsverktyg och hötjugor som lämnats kvar av tidigare generationer som bott i torpet. Generationer som visste vad som var användbart. Krattan, en bred jäkel med rejäla och ganska glesa pinnar, föser ihop höet lätt som en plätt och utan att fastna. Dessutom underbart skön för händerna med ett handslitet lent skaft.

När jag var tretton var jag på 14 dagars bondutflykt till mormors gamla fosterföräldrar som lustigt nog hette Lager. Nu var det deras  redan åldriga barn en syster och en bror, som drev prästgårdsarrendet Härlunda prästgårdsmark i Västergötland vidare. Fortfarande med två ardennerhästar och så hade de en rejäl hop med kor och kalvar, höns och katter.

Jag "skickades dit" av mina föräldrar, tretton år gammal och mitt i pubertet med äventyr i blick och med en ADHD som sprutade. Läs gärna min bok "Utanför normen" Bokförlaget Mormor 2018 (ISBN978-91-88533-08-1). Jag förstår så här i efterhand att morsan och farsan väl behövde 14 dagars paus så där mitt i  sommaren så jag kände mig inte på något vis deporterad, snarare nyfiken om än lite vilsen. 

Här var det, marken där jag kände bonderiet inom mig

Jordbruk var jag då rakt inte van vid eller ens hade en längtan till, men syskonen Lager var vänliga för att inte säga snälla, hästarna var monstruösa och när jag fick en grimma i handen och en önskan att jag skulle gå ut i hagen och hämta en av dessa dinosarier lyste säkert skräcken i mina ögon, men det gick bra och jag lärde mig sela och spänna för både kärror och hövändare och jag lärde mig smacka och hålla tömmar och räfsa hop höet med den stora höräfsan spänd bakom ardennern och innan dess vända på höet med hövändaren som taktfast sprätte runt klövern så det stod härliga till. Jag minns låten, takten på vändaren som ökade ju fortare man manade på hästen och gick långsammare vid varje vändning. Lantbruksmusik som var mer välstämd än dagens skördetröskor och ensilagemaskiner.

Doften i kätten där kalvarna stod, doften av mjölken vi gav dem och hur de slafsade i sig och jag fick sexualkunskap av bonden Lager när stortjuren vevad fram storkuken och nosade en kossa i arslet. Fascinerande föreställning och våldsam påsättning.

"Gå upp och hämta mjöl jag ska sätta en deg." Sa fostersystern Lager. Vilsen gick jag ut till magasinet där den stora mjölbingen stod. Jag fick en träbytta att fylla med mjöl . Mjölbingen var råttsäkrad med ett jättetungt trälock och doften var fantastisk när jag öppnade och grävde upp det fina mjölen med en handskovel som var mjuk i handen efter generationers bruk. Fostersyskonparet Lager var helt självförsörjande och jag stod ganska raskt med fötterna både i nuet och i historien. Jorden blev snabbt ursprunget även för mig och jag hade en blekgråblå keps på huvudet och vida byxor som jag snört ihop med ett snöre i midjan. Jag tyckte jag var en del av det gamla Odlingssverige.

Magraste delen av det som så småningom ska bli vårt änge. Nu ligger

det i skuggan av en skog som snart (i vinter) ska gallaras så änget kommer

att få behövligt med sol till nästa säsong.

När höet var tillräckligt torrt i strängarna som vi vänt med den fantastiska hästen som jag raskt blev väldigt bekant med byggde vi hässjor. Långa och höga. På eftermiddagen i den underbara sommarhettan var det vattenpaus och kaffe som bars ut till alla som var med och arbetade. Här delad gårdarna med sig av arbetskraft, det var ett helt gäng med gubbar och tanter som hjälpte till. Vi kånkade och bar med hötjugorna. 

Förra årets hässja under påbyggnad

Det här var ett helt nytt liv som jag trivdes med och vattnet i de stora mjölkkannor smakade bättre än jag någonsin erfarit. Det kom från en källa i närheten. 

Så tog en av gubbarna fram en snusdosa med Ljunglöfs ettan. Dosan gick runt och alla tog sig en pris och jag ville inte vara sämre själv utan stoppade en rejäl prilla under läppen. De tog nog inte längre än fyra minuter så snurrade vattenkannor och höhässjor runt och jag kunde knappt resa mig. Illamående leddes jag av bonden tillbaka till huset. Jag spydde som en katt under vägen och bonden gick med mig upp till loftet där jag hade min sommarsäng. Jag vet att de skrattade åt mig bak ryggen. Fy fan för Lunglöfs ettan.

Odlingslandet förra hösten när dimmorna svepte förbi

Hoppade över middagen den kvällen vilket var synd för jag älskade maten som lagades. Här var det uppdelat så storebror skötte alla tunga sysslor på gården och lillasyster skötte kök med mat och bak, krattning och hönsen och maten var rikligt med kött och potatis i olika tillagningar, slottsstek, dillkött, köttfärsbiffar och alltid med sås och nybakat grovt bröd till och hemgjord ost. Jag glömmer aldrig hennes rågsiktskakor till frukost och till aftons.

Vackrast i änget i år

Dagen efter snussjukan var jag pigg igen och ute på åkern, hässjade och körde häst. Dags för vattenpaus igen och där satt vi i skuggan av en hässja, hela gänget. så gick snusdosan runt och jag min dumme jävel tog en rejäl pris. 

Visst snurrade det till lite, men jag insåg ganska snabbt som den beroendemänniska jag var och fortsatt bleve, att jag var fast. Just i det ögonblicket var jag snustagen och sedan dess har jag snusat dagligen i 61 år. En dosa om dagen. Numera Knox extra stark portion. Gick över till det när jag började köra taxi. Läs gärna min bok "Tax 1251, Överhörda baksätesberättelser" Bokförlaget Mormor 2017 (ISBN 979-91-85841-98-1)

Men det vara det jag skulle komma till, jag lärde mig konsten att bygga en hässja så att höet torkar ordentligt och att den blir stabil. Så när jag stod där första gången på vår lilla ängsplätt med en massa hö som fått ligga ett tag strängat på marken för att fröa av sig så var det liksom något i ryggmärgen som fick mig att spätta ner störar och binda ihop till fungerande hässjor och så plötsligt, med huset, den inhängnad gården för att inte Assar ska ta upp ett spår och försvinna ut i björnmarkerna, (fick höra att jaktlaget fällt en stor björnhanne i fredags på björnjaktens första dag) framstod vår lilla torpargård i ett historiskt ljust sken, liksom framkallad av bara en hässja så som det säkert funnits hässjor här på täkten förr. 

Nu har jag därmed också tillräckligt med material till mina täckodlingar. Har täckodlat i sju år på platsen med organiskt material och lite naturligt gödsel. Befriande giftfritt och med täckodlarvana sedan jag började med kolonilott för många år sedan.

Ärtorna förra årets höst

När vi tog upp lite potatis förra veckan fick vi inte bara 20 kilo på tre stånd utan också se hur fin jorden är, den doftar sagolikt gott, maskarna kryllar och jorden silar mellan fingrarna. Den är fet och näringsrik.  Även om jag inte odlat så intensivt som jag brukar i år så räcker det till över vintern. Hade inte tid till förodlingar så allt blev lite stressigt frösått och mycket, som några utrotningshotade sorters bondbönor och capuchinerärtor, går bara till fröodling för nästa år. 

Grönkålen har vi till julbordet och vitkålen kanske hinner bli färdigt före frosten. Squachen växer så det knakar och det vi inte hinner skörda och äta upp får gå till gröngödsling, hackas ner och får gå tillbaka i täckodlingen. Spenaten som jag sådde för några veckor sedan blir ett bra tillskott till vintern och läggs i frysen och ta fram som grönt i soppor, grytor och till frukostäggen. Skördemogen om två veckor.

Men som sagt, en del av byggnadskulturen omfattar även att framkalla ett landskap som förr. Ser fram mot änget  nästa sommar.

En liten film över änget och hässjan från förra året

Vedspis och Muurikka - man är liksom en prepper på landet, om krisen kommer kan vi ändå laga mat

 Men det är ju inte bara att vara "prepared" som jag är så förtjust i vedspisen eller Muurikkan. Det handlar i första hand om smak och teknik (som påverkar smaken), men det går i inte att förbigå att ge oss möjligheter att klara oss om elen försvinner, om en kris kommer över oss, om kriget kommer (som myndigheterna förvarnar om i diverse foldrar).

Om kärleken till vår Olsson & Skoglund har jag skrivit en hel del om tidigare. Läs det här!

Så plockar vi fram Muurikkan när vädret är tjänligt. Köpte den för halva priset på en viltutställning i Nacka av en säljare som inte ville släpa med den hem igen efter att haft den som visningsex. Efter en kladdig inbränning för några år sedan fungerar den problemfritt och drar minimalt med gasol.

Nu senast blev det  nudlar med räkor, men det går ju att laga i stort sett vad som helst på en Muurikka. Utmärkt att ställa in värmen olika på stekhällen, ytterkanten för att hålla varmt och innehällen för att steka.

Här lite av det som jag använde senast:

Ett gäng stora godkända thairäkor, och ta i ordentligt, finns inte värre än thaikrogar som räknar fem räkor per man. Antalet räkor ger gästfriheten ett ansikte.

Äggnudlar som fått ett snabbt uppkok i vatten och sedan spolade i kallvatten.

Morötter julienne.

Små hårda squash skurna i tänrningar.

Gula lökar skurna i tunna båtar

Fint hyvlad spetskål.

Små buketter brockoli

Thaichili

Fisksås

Healthy boy soja

Fiskbuljong

Kikkoman soja

Muurikkan värmdes stenhårt och och räkorna fick en snabb stekning tills rosa och lades år sidan.

Häll i mer olja och så fräs några chili kort innan kål, lök och morötter får steka mjuka under ständig omröring. Brockoli och squash lägger jag i lite senare. Vill gärna att brockolin ska ha lite bett och att inte squashen smälter bort.

Löst upp en tärning fisksås i några deciliter kokande vatten. Späd med det under omröring.

Alltså, allt det här går jättesnabbt och kräver kvicka händer.

Häll över nudlarna och blanda väl och krydda med sojorna och fisksåsen.

Sist får räkorna blandas i. Servera direkt.

Drömmen var en saftmaja. Nu är drömmen sann och kom över mig helt apropå.

 

Så många år har jag tänkt på att skaffa mig en saftmaja, men tänkte samtidigt varför köpa en maskin till, den tar en stor plats. Sen undrade jag ju också om det inte var en alltför omständig metod för att få till saft, omständig och svårt att rengöra. Så fel jag haft.

Hamnade på en secondhand i Ljusdal och där snubblade jag över en komplett saftmaja för 90 spänn. Här fanns alla delar och slang och klämma. Jag köpte den och nu är jag saftmajefast!

Plockade lätt ihop 2.5 kilo röda finbär. Bara att klippa ner klasarna med stänglar och allt i en bunke. Fyllde diskhon med kallt vatten och hällde i bären. Allt grums flyter upp till ytan, bara att skumma av sedan ösa upp bären i översta delen av saftmajan. Eftersom jag ska frysa saften behövs inte så mycket socker och det är ju bra. Tog knappa fem deciliter till 2.5 kilo bär. Rörde runt och kokade upp vatten till det angivna strecket i vattenbehållaren, ställde saftuppsamlaren ovanpå och sedan bärbehållaren överst, locket på. Fick koka en 25 minuter och hällde av en liter saft genom avtappningsröret, jisses det funkade!

Lyfte locket och hällde tillbaka saften så att allt socker skulle lösa sig, sedan fick det koka i en halvtimme till. Upptäckte då att jag kokat torrt i vattenbehållaren, med det fixar sig, borde varit mer vaksam på det. Hällde av en helt fantastisk saft som provsmakades direkt, otroligt god smak och exakt så syrlig jag vill ha den.

Samtidigt ställer sig K och plockar svarta vinbär till marmelad att frysa in för att ha under vintern. Så vackert. Nu har vi rabarbersaft (står att även rabarbersaft kan fixas till i saftmajan) som jag har kallrört, totalt 13 liter, körsbärsmarmelad över kilot, Rabarbervinäger, svartvinbergsmarmelad över kilot, krusbärsmarmelad,  och så 2,5 liter rödavinbergssaft. Hinner jag så kokar jag en omgång av det sistnämnda till. Saftmajan blev en lyckoträff.

Lyxigaste kvällen med nyplockade mormorshallon i gräddig filmjölk

 

Körsbärsträdgården

 I Körsbärsträdgården (Tjechov) sågas körbärsträden ner i slutscenen för att Ranevskaja inte kan tänka sig att en bondlurk tar över deras ägor.

Här sätter vi stegar mot körsbärsträdens svajiga och veka grenar och plockar allt vad det går ikapp med trastarna som redan tidigare i veckan närmat sig de klarröda bären. Jag har blivit så jäkla höjdrädd på senare år att det där med långa stegar ska tas med en nypa salt. Träden har inte givit så stor skörd som i år på länge.

Träden har förvisso blommat ymnigt varje år men vårarna har varit så kalla att inga insekter vaknat. I år var våren ganska varm och om man stod under de blommande träden var det ett ivrigt surrande av bin och humlor.

Jag ska erkänna att jag är sjukt besatt av körsbär i alla dess former utom som starkvin eller i alkohol Helst av allt surkörsbär som juice eller som marmelad, men kan stoppa i mig hur mycket som helst av årets första söta svarta bigaråer.

Urkärnade och på god väg att bli marmelad

Här uppe på landet har vi två stora surkörsbärsträd med små ettriga frukter. Förra året räckte skörden bara till sisåär ett kvartskilo marmelad. I år över ett kilo.

Plockningen på höga stegar är en sak, ganska tröttsamt. Att koka marmelad med urkärning är ännu tröttsammare. Bären är för små för urkärnaren och måste därför göras med tummen och pekfingret, plopp.

Jag bukar ta hela plockbaljan och välta ner i kallt vatten för att rensa bort skräp och dåliga bär. sedan värmer jag upp körsbären i några deciliter vatten. Det går lättare att få ur kärnorna då.

Kärndekokt

Kärnorna mortlar jag sönder och kokar på häftigt värme i lite av lagen efter uppvärmningen.

Häller över alla urkärnade bär i en stor kittel, en deciliter vatten och till ett kilo bär tar jag tre deciliter syltsocker. Kokar ivrigt och häller över den silade kärndekokten. Rör måttligt. Får stormkoka i tio minuer eller tills marmeladen håller 105 till 108 grader. Klart!

Smaken är syrlig men ändå söt, djup körsbär med lite bittermandel och mandeltoner. Skulle kunna äta skedvis om jag inte haft karaktär (det har jag ju egentligen inte vad körsbär anbelangar, men tänker på alla de frukostar vi kan ha körsbärsmarmelad på mackan eller alla de kvällar i vinter vi kan äta något ädelostaktigt med lite körsbärssylt.

De ätbara

 I år fick köksträdgården bara en snäll vända sent i maj och inga förgroningar av plantor, vi hade ju tänkt göra annat. Ändå blev det en del att äta.

Squashen tar sig fint och har redan givit ifrån sig. Saltar skivor sköljer och pressar ur och sedan grillar hårt i grillpannan, verkligen ett bra sätt att ta vara på de rika skördarna.

Vallmon ger inget annat till än att vara skrynkligt vacker. Den växer bland squashen. När jag odlade dessa på kolonilotten i Sollentuna och de precis blommat ut kom grabbar från centrum utrustade med rakblad och skar frökapslarna längs med i flera skåror i hopp om att få skörda lite kletig råopium. Alla mina frökapslar blev skurna. Nu slumpar det sig inte bättre än att kapslar, på grund av korta sommaren, inte utvecklar det grabbarna är ute efter, men effektan kan ju ändå bestå? När jag var tonåring gick det ett rykte om att om man soltorkade banan skalens inre fibrer så gick de att röka som hash. Vilket jobb vi lade ner för att frigöra bananskalsfibrer och sedan soltorkade vi dem på tallrikar på garagetaket som var trädgårdens hetaste plats. Så blandade vi de spröda fibrerna med tobak och rökte och vi blev skithöga. När bluffen avslöjades blev vi inte höga längre.

Det blev lite si och så med potatisen i år (förra året nästan hundra kilo) eftersom vi inte maktade med att äta så jäkla mycket varje dag. Satte sex rocket och lika många amandine i år, snart överblommade. Slarvig potatisupptagning i fjor betyder att landet ändå ger potatisavkastning. På sju platser i landet har glömda potatisar överlevt vintern och grott naturligt. Här växer potatis där man inte skulle kunna tro att det gick, In bland capuccinerärtorna, in bland squash och vitkål, i konkurrens med grönkålen. Tjuvat några plantor och det är ljuvligt goda små runda potatisar som vi gärna äter bara med lite smör. Potatisblomman då, läs mer här.

Hade bakfickan full med fröpåsar. Stressad då vi skulle åka till Stockholm en vecka och ville prompt få ner så mycket som möjligt, i alla fall så att grönsakslandet inte såg ökenlikt ut. Stressådde i blomrabatterna och stoppade ner lite snabbväxande här och var. Rädisor brukar jag så vartannat frö mellan rödbetorna för då ser man linjen för rädisorna är snabbväxande. Nu körde jag en påse rädisor i rader. Det är liksom när man inte menar det som det går bra. Dill är ett exempel. Frön ska bara kastas över axeln, då blir de bra. Försöker man tramsa med raka rader så blir det fel...nåja.

Rädisorna som mest varit för att ha något blev så bulligt stora och saftigt goda att man hittar på nya sätt att inmundiga dem varje dag. Örtrört smör, eller bara med rent salt. Skivade igår till middagen som i övrigt bestod av örtgrillare från Björks, nypotatis som skattats från landet och grillade squash och stekte i lite smör och honung. Kombon ettrig rädisa mot nötigt smör och äkta honung är bara fantastisk.

Nattamat mot nattkröken efter några timmars kvällsskrivande på ett nytt projekt fick bli en kokt örtgrillare från björks med lite rostad vitlök och klassiska slottssenap på tub. Märkligt att korven heter grillare, långsamt sjuden är den en höjdare med det där härliga knacket i skinnet.

Dessa Graaler blev som en självspegling

 Jag har inte smakat starkt på idag 12 224 dagar eller 33 år fem månader och 21 dagar. "Smakat starkt", så sa man förr om folk som var nykterister. "Han har inte smakat starkt på länge eller "han smakar inte starkt" (eller hon också för den skull).

Jag har alltså inte tagit några sinnesförvillande droger alls sedan den dagen i februari. Det har gjort mig gott, det har fått mig att överleva. Egentligen inget märkvärdigt men den som läser och vill ha det jag har idag kan gärna slå mig en signal eller messa så kan jag berätta.

För fyra år sedan tog jag ett snapsglas, flera snapsglas ur hyllan. ställde upp dem för ett stilleben. Det blev flera. Hade fått tillklippta bitar i järnplåt efter beställning hos plåtslagaren i Färila. Så började jag måla av dem, dessa snapsglas som blivit så nyttjade i så många år att jag inte såg ens en återvändo bara ett mörkt svart hål, en avgrund. Litervis med brännvin hade passerat dem till mig. Lögn säger några som var med mig den tiden. Du drack brännvin ur grogglas utan virke, ren sprit!

Jag fick ett förhållande till stillebenen jag målade, fyra fem stycken under lång tid och med eftertanke. Jag målade en del av mig själv, en del av mina erfarenheter, min smärta, min ångest. Jag gjorde upp med mig själv i ett slags terapeutisk bearbetning. Den här lilla målningen var inte med på utställningen i höstas. Tog bara med en och den blev såld omedelbart.

Kallar dem för Graal, förstås för helighetens skull. Bägaren som ingen har hittat, bägaren från sista måltiden.  Genom att måla av min egen graal tappade den i betydelse en smula.