David Hockney är död, en ikon, en inspiration.

 

Jag gillade självfallet inte allt. Men när jag kom in på Tate och såg en hel svit av hans Paper Pulps Pool målningar blev jag såld.

Alltså, lite mer än ett decennium efter Hockney studerade där, jobbade jag i samma ateljé på Royal College of Art, Exhibition rd i London...

...eller om det var så att han hade ateljén över mig. Det gick en spiraltrappa upp dit i alla fall. 

Dagens Ekos hemsida idag

Hursomhelst hade vi en vaktis som hade halva huvudet bortopererat. Han kom till London från Italien som tävlingscyklist och jag har inte lagt hans namn på minnet.  För att få stanna kvar i konungariket måste han ta ett jobb och han valde att jobba på Battersea power building. En stor och väldigt hög byggnad. Efter en tid jobbade han på toppen...och ramlade ner, fritt fall en jävla massa meter. Splash (en titel på Hockneys paper pulps dock ej i samband med det stora fallet). Det var då han förlorade stora delar av huvudet. Den här i övrigt alldeles utmärkte vaktmästare tog kurvorna när han gick som en tävlingscyklist, liksom på snedden. Han berättade om när Hockney gick på RCA:

"Jag minns mest när han slutade, när han var klar, när han gick ut från RCA. Då bad han mig rensa ur ateljén och slänga allt, gamla målningar, små skisser, bilder han inte ville ha kvar, stora skisser, färgburkar, allt. Jag gjorde det, jag kastade allt."

Sedan sa han stolt att han fått fem pund för besväret!!!!!!!

Jag tror inte han heller lever längre. Men han kunde ha dött som mångmiljonär om han inte varit en fempundsedel och David Hockney så trogen.

Så kom jag in i lokalen på Tate och var direkt såld av vad jag såg. Hans stora målningar på pappersmassa. Jättemålningar på Swimmingpools och ett Splash" när någon kastat sig i och gjort "bomben". 

Rena målningar i starka oblandade färger och jag slogs av enkelheten och det där starka uttrycket, framkallat av enkla medel. Jag var så jäkla imponerad och förbannad då 1978 att det liksom kröp i kroppen, tittade på bilderna och det sa bara tjong i mig. Senast jag var i London köpte jag en bok med målningar och teckningar som Hockney gjort på sina taxar!

Under min tid på Falu konstgrafiska verkstad (nyligen räddad efter nedläggningshot. Gör som jag, stöd verkstaden med pengar, se bild nedan) några år senare återknöt jag till Hockneys bilder på Tate och gjorde några grafiska blad utifrån tankarna på Paper pulps and pools. 

Mina arbeten blev "Palms and Pools" Stora ganska hastigt hopkomna torrnålar. Gjort några provtryck bara för att ha. Skulle jag göra en upplaga skulle jag behöva förjärna plåtarna, det hade jag inte råd med då, men jag har ju plåtarna kvar förstås. Ligger där som en tung kopparhög invirad i makulatur som en ständig påminnelse om den store Hockney som jag aldrig träffade person till person, men som jag vid några tillfällen såg på håll på olika tillställningar, vernissage och i det engelska konstlivet. Fan borde stigit fram.

Nu är han död, David Hockney 88 år gammal. Jävla tid! 

Ska jag ägna mig åt blomster? Jag gör det vare sig ni vill eller inte. Från trädgården - att bruka! Viktigt ORD!

 

Bruka, ett så användbart och lyckligt ord.

Här är de vackra synonymerna som blivit så viktiga i mitt liv: 

Begagna, använda, nyttja, odla, bearbeta, ha för vana, ha för sed, pläga, utöva, idka, kultivera...

Jag säger själv att jag är ordet och bilden. Låter kanske lite övermaga, men så är det. Jag är "Bruka." Ordet omfamnar mig och är mitt jag. 

Alltid frågar jag mig "är det möjligt" eller "om jag kan" eller som på franska i Skottland (?) "Si je puis" som står på skölden som valspråk hos Clan Colquhoun till den släkt jag tillhör genom släkten Gahn och släkten Arnberg. 

Anna Helena Gahn föddes 1697 den 30 september. Hon var gift med organisten i Thorsåker och tillhörde i rakt nedstigande led de två bröderna Georg och Wolter Colquhoun som "överfördes till Sverige"  1572 av ståthållaren Charles de Mornay. Redan där skrevs Colquhoun som "Cahun" som senare blev Gahn. Komplicerat - som all släktforskning! 

Anna Helena Gahn fick tillsammans med sin man  fem barn. Den femte flickan fick namnet Catharina Eleonora Bergstedt född 1732 Östra Silfberget. Hon gifte sig med Jonas Arnberg och fick elva barn. Därifrån härstammar min pappas mormor Agnes Arnberg född 1880 den 18 april i Domnarvet Stora Tuna.

Så håller det ihop med mina skotska anor vilket också understryks av MyHeritage som gör mig till åtta procent skotsk ( i alla fall i jämförelse med alla andra på MyHeritage)

Tartan Clan Colquhoun

Jag tar det där ad notam och lever som jag lär, en efterkonstruktion kanske, men så länge jag kan minnas har jag levt efter "om det är möjligt" och nyfikenhet på "om jag kan "Si je Puis." 

Tillbaka till det här med "Bruka" för det är ju ett så centralt begrepp i min värld med alla dess underliggande synonyma betydelser. 

Jag "Begagnar" mig av alla tillfällen som ges mig, greppar tag i och gör något som kan vara intressant. "Använder" mig ständigt av tillfällen som dyker upp, förvaltar, gör om, formar och vrider och vänder. 

På så sätt "Nyttjar" jag allt runt omkring mig i skapande. 

"Odla" kanske är den viktigaste synonymen till bruka om jag ska rangordna. Nu håller vi på att göra oss av med odlingsmarken i Hovra, Hälsingland vi odlat på sedan åtta år. Allt för att hitta nya utmaningar. Ändå kunde jag inte hålla mig utan var där och petade ner utrotningshotade frön i köksträdgården som ligger där med allt i ordning för odlingssäsongen, välgödslat och med varma bäddar. Jag odlar också mina intressen till det yttersta. 

"Bearbetar" ständigt tankar och idéer, tar till vara spån som blir när jag hyvlar, lyfter upp och värderar och arbetar vidare där idéer föder idéer. När jag gräver i jorden och doften av mylla slår mot mig kan jag tåras av odlingsrörelse. Doften av jord som är mogen för odling är rörande och väsentlig. Ett arv jag tror jag har i mitt DNA från min morfar Gustaf Hallendorff som var trädgårdsmästare. En tid efter hans frånfälle stod morsan Ewy i fönstret och grät när hon såg mig ligga på knä utanför i rabatten och rensa. Rörelserna och sättet att jobba med händerna i jorden var exakt sådana som min morfars. 

Jag "Har för vana" att vara så strikt jag kan med mitt arbetsliv, har för vana att ordna min vardag så långt jag kan. 

Att "Ha för sed" är ju en mall för att hitta ingångar timligen och stundligen, en slags karta att orientera sig efter och därför viktigt för en popcornhjärna som min som sprutar infall 24/7. 

Det ålderdomliga "Pläga"  handlar ju om repetitioner, alltså en kontinuitet, en förväntan och jag följer det jag plägar. För mig är det pauserna som jag behöver ta, glappet som är nödvändigt för att allt annat ska bli möjligt, rutinerna som är viktiga. 

Vad är det då jag "Utövar"? Cirkus? Ja ibland, även om cirkus är något jag föraktar, men det blir ofta så runt min person. Jag utövar förmodligen skaparkraft, jag utövar även i stillsamhet med stort fokus och stor koncentration, det är spännande, jag utövar nyfikenhet. När jag skriver utövar jag en handling, ibland texter som jag från början inte alls vet hur de slutar, utövandet blir en drift, en laddning, en spänning. 

Att "Idka" känns privat, det ju det jag gör som helhet. försöker vara lite hemlig om det jag egentligen gör, ingen kommer i alla fall att tro mig. 

Den mest spännande betydelsen av Bruka är "Kultivera" för det har med jord och inre utveckling att göra. Att kultivera jorden kräver en oerhörd respekt för naturen, respekt för händelserna under odlingsåret, från vinterns alla planer där inga sjukdomar, inga misslyckanden finns. Tills det att jag sår massor om något skulle hända. Jag sår kolonilottstätt. När jorden ligger svart om våren är jag övertygad om att det svarta så kommer att förbli och jag blir aldrig viss om att jag i augusti inte ens kommer in på odlingsytorna, att kultivera är också förbundet med tvivel. Osökt kommer jag då in på mig själv, att drivas av det inre kravet på kunskap, att smacka i mig så mycket att det rinner över av fakta, av litteratur, av nyheter och av poesi, av balett, opera och av konserter, av noter och sång, av textbearbetning och Ai, av ständiga uppdateringar. Att kultivera handlar om att få svindel av intryck för att kunna gå vidare och det handlar om kärlek till livet och min partner och mina närmaste fem barn och lika många barnbarn.

Återknyter till det jag skrev i början om "BRUKA": 

"Jag säger själv att jag är ordet. Låter kanske lite övermaga, men så är det. Jag är "Bruka." Ordet omfamnar mig och är mitt jag". 

Tänk att få ha en pannkaksdrottning hemma. Och själv vara en fläskkung. Och så ha en pionprinsessa.

Bortskämd när jag bara hintar om pannkakor och så blir det pannkakor. Förmånen att ha en pannkaksdrottning hemma som i över 40 år vänt pannkakor åt sina barn, sina barnbarn, mig och mina barn. Hon kan inte ens med överslagsräkning säga hur många pannkakor hon stekt i livet så långt.

I veckan blev det pannkaksmiddag av pannkakor på hälften av Selma Lagerlöfs skrädmjöl. (mjöl på skalade havrekorn) 

Pannkakorna blir bittelite matigare men framförallt frasigare och med den där lilla tonen av havre liggandes där bakom och som ger sig till känna i munhålan först sedan man svalt tuggan. Då ligger smaken av havremjöl kvar där och spelar mot det KRAV-godkända vetet. Ett jäkla fint smakrace i munnen.

Till det här då, plommonsylt kokat av plommonen i Hovra. Körsbärssylt från Turkiet av surkörsbär(!) Lattvispad grädde. MEN, för de första fyra pannkisarna med rimmat stekfläsk från Björks i Färila (köpt på Bromma Chark) Men vill ju bli råmätt, inte bara fylld.

Pricken över I:et blev två fantastiska pioner som min pannkaksdrottning kom hem med till mig, fatta att jag är bortskämd!

Blev så glad att jag i flygande fläng bytte profilbild på mina sociala media. Den här tog K på mitt vernissage i höstas på Galleri Cupido. Och nu kanske det är dags att släppa det. En ny utställning på samma galleri är satt till mars 2027. Kom ihåg det!

Försöker gå emot att det gör ont. Det blev rabarbersaft och en misslyckad lunchtur.

 

Man blir lite trött. Börjar lära mig att förstå det, att fatta att jag har en kraftig virusinfektion, fatta att både infektionen och medicinen gör mig trött.

Man ska inte Googla på sina diagnoser, då tror man bara det värsta. Så sa en god vän som är läkare då jag blev inlagd med gulsot på Karolinska för 15 år sedan. Vad stod det då, mag-, lever-, bukspottkörtelcancer! det var inte det den gången utan var en reaktion på ett penicillin som stängde av nästan alla inälvor. Tog en jäkla tid att komma tillbaka.

Jag har Googlat på Bältros. Gjorde det senast när jag fick skiten i ansiktet. Gick bra då, men nu, går halvnaken hemma om det kan vara intressant för någon att veta men är för den skull inte en trevlig syn, inte 35 längre så att säga!  Allt river och sliter och det är ont värre att ha något mot kroppen, men jag står ut. Värst är nog ändå tröttheten för det spelar ingen roll om jag sover, är lika trött ändå när jag vaknar. Påminner om total utbrändhet. Men som sagt, inget att orda om egentligen.

På fjorton dagar har jag fått fem dödsbud, Gunnar, Svante, Anders, Kerstin och Piyawan.

För att bryta aningar om ond bråd död och läskiga sjukdomar så bad jag August ta med femton stjälkar av vår rabarber från Hovra dit han körde för att hämta grejer för sitt pizzabak. (degblandare, stenar, ugnar, jäskar, bollburkar etc). Hade nästan lika många rabarberstjälkar kvar sedan vår egen vända förra veckan. Det blev till att finskära allt ner i en back, lägga till några skivade citroner och hälla på fem liter kokande vatten. Om tre dagar silas jag ifrån och något av detta hettas upp igen med socker i storleksförhållande till antal liter vätska. Jag tar minimalt med socker för att få bästa saften.

För att ytterligare försöka glömma att jag är sjuk och har ont tänkte jag mig en tur till en lunchrestaurang i närheten som jag varit nyfiken på sedan de öppnade ganska nyligen. Buffé med tre fyra rätter, snyggt uppdukat, inbjudande, men smakade inget eller allt smakade likadant. Att jag sedan dessutom kunde dra ett hårstrå ur en av köttfärsbiffarna gjorde inte succén bättre.

Självklart påtalade jag angeläget och lågmält mitt fynd i biffen och gav tillbaka det mörka hårstrået till ansvarig i köket. Blev förvånad över kommentaren när jag förmedlade det goda med att ha huvudbonad (kockmössa) i köket. "Det har vi också", fick jag som svar. "Tydligen inte", svarade jag tyst. Då dök en till ansvarig upp och hytte med pekfingret och sa: "Vi har serverat tusentals luncher  sedan vi öppnade och har bara haft ett enda klagomål."

Påminner mig om Hemse hotel för en helsikes massa år sedan när jag beställde saffranspannkaka med lättvispad grädde och salmbärssylt och iakttog hur en stor grön fluga kämpade sig upp ur grädden och tittade förvånat på mig. Servitrisen påkallades och jag sa inget, bara pekade på spyflugan i grädden varpå hon gjorde höfte fäst och ställde sig bredbent i försvar och på klingande gotländska försvarade sig med: "Ja men du vad ska men göra med så mycket laggårdar här ikring." sedan vände hon på klacken och gick!

Det blir inga luncher på den närliggande restaurangen. Jag var där  för att proväta för att kanske så småningom dra med mig mitt lunchgäng. Tillsammans har vi ätit lunch en gång i veckan i 15-16 år.

Lördag med bältros, Camille Claudel och croissanter av Sebastien Boudet på Livs

 

Jag det är kanske inte bästa oddsen. Andra gången i vår med bältros. Medicinerade vid första känningen så hittills har jag sluppit utslag, inte mindre smärtsamt för det kan man tro. Hela kroppen kämpar mot och jag blir helt slut.

Släpade mig, trots att jeansen och skjortan skaver, i alla fall iväg till Ryös antikvariat där den Blå klänningen fanns att hämta, boken om Camille Cloudel av Michèle Despordes. Rekommenderad häromdagen som ett måste av Eva Sjöstrand som varit engagerad i ett dansprojekt med  Susanne Svantesson (Krapsan) om Carolina Bruce. Så griper sakerna tag i varann. Paret Bruce var nere i Grez på konstnärskollonin, pension Chevillon, med alla andra konstnärer i slutet av 1800-talet och i samma Chevillon dansade fram till igår även Susanne Svantesson som i sin tur gjort en film om Camille Claudel och Eva hade i sammanhanget "snubblat" över boken och läst den på flyget till Malmö och blivit helt förförd.

Lite lustigt att på pendeltåget hem öppnade jag boken och började läsa. Bredvid mig på sätet satt en annan filur och läste en bok. Verkligen en omodern syn på pendeln där alla andra satt md sina telefoner, nästan som en bild ur det förflutna, tiden när folk läste böcker. Hamnade djupt in bland orden om miljön och känslan, tiden och hopplösheten, längtan och cypresser. Upprepningar nästan som hos Fosse, upprepningar som en rytm på de första 20 sidorna. Rytm och lera.

Sebastiens deg till fantastiska Croissanter, hans tumme också.

Först tog jag min bok och gick över gatan från antikvariatet till Livs. Tog en fralla med ost och syrade grönsaker och en croissant med mandel. Började läsa vid kaffebordet. Njutning och finns det något bättre än att sitta och bli förförd av text med kaffe och bröd. Någon knackade mig på axeln. Sebastien. Kram kram och så får han syn på min bok och blev uppspelt som över en fin deg. "Oj, den boken ska alla läsa som går i skolan, det tillhör alla måsten i Frankrike. Jag tror jag var 14 år när jag läste den." Så tog han ett foto på boken med sin telefon. "Tack för påminnelsen, den ska jag läsa igen."

Hemma igen blev det croissanter med Vrångebäcksost och hemkokt svartvinbärssylt från buskarna i Hovra. Aldrig får man croissanter med så mycket smak och så mycket "fras" som hos Sebastien.

Gången innan fick vi förmånen att vara med honom i bageriet när han manglade smör och deg som fyrslag och det var som en balett. Tar en tugga och blir genast liksom förflyttad till bagaren Benoît i Grez sur Loing som jag handlar bröd av varje morgon och varje eftermiddag när vi bor på Chevillon. (Han blev visst nominerad till årets franska bagare förra året.)  Boudet är hans jämlike, men det visste jag ju sedan gammalt, alltsedan jag handlade av honom i hans bageri på Kungsholmen för länge sedan. 

Jag blir så trött av att ha ont, allt skaver och smärtar och det liksom blir spänningar i hela kroppen. Vaccinera er, det har inte jag gjort!

I morgon repetition klockan nio, högmässa klockan 10 följt av ytterligare repetition mellan 11 och tolv. Varför då undrar man?  Jo, högmässan är ett sätt att betala hyran för kyrkan som replokal för kören och extrarepet efter mässan är ett litet genrep inför vårkonserten vi ger på måndag klockan 19. 

Plats: Kummelby Kyrka Sollentuna. Och jag skriver här precis som det jag skrev på Fb när jag delade affischen för konserten för en vecka sedan : 

"Dyk upp, det är vår/försommar, det är ljuv musik. Ett varierat program för både eftertankshuvuden och popcornskallar, eller nåja, i alla fall musik att möta sommaren med!"

Pinsamt eller med stolthet - äsch, jag lägger ut, visst är det fint?

 

Året var 1982 när jag som 30-åring blev kallad ledamot i Konstnärsklubben. Jag hade precis kommit hem till Sverige från mina studier på Royal College of Art i London och hade under fem år innan dess bott i Oslo och fått min BA-examen från SHKS vilket i sin tur föregåtts av en tid på konstfack i Stockholm.

Det mest vältaliga jag kom på i mitt tacktal är kort och kraftfullt "ÄNTLIGEN!"

Efter tacket till KK tycker jag inte att det är ett pinsamt diplom att få längre. Jag är faktiskt lite stolt. Kanske jag ska rama in det och hänga bland andra utnämningar.

Hipp Hipp Hurrrrraaaa för August 19 år idag

Kom hem igår efter en kväll på stan. I köket stod August med ett helt bleck fyllt med nygjorda korvar, inspirerad av Björn Malmqvist och Daniel Abreu på Bromma Chark (snart "Köttsnack" under Gårdssällskapet) som vi var och besökte häromdagen inför ett kommande event.

I julas fick han en korvspruta som julklapp (!). Raskt gick han och köpte en elektrisk köttkvarn och nu har experimenterandet börjat. Fick ett smakprov som lite nattamat. Helt jävla lysande i smak och struktur. Grissida och ytterfilé, späck och kryddor.

-Jag ville att de här korvarna ska kännas bra i munnen, inte bara smaken utan strukturen, sa han.

I morse drog K iväg till vårt närmaste bageri, som öppnas klockan sex på morgonen, Lindas och Elinas i Edsberg för Augusts älsklingsbakelse Budapest och croissanter att bredas med smör, flisor av Parmesan och sylt på svarta vinbär från Hovra.

August 19 år idag Grattis Grattis Grattis min lille pôjk som inte är så liten längre.  Man blir väldigt stolt över en telning som berättar sådant om mat jag själv inte visste trots 50 år med maten i ord.

Kärlek!