Att lyssna sig in i ett landskap

Alltså, det här måste vara något?

Terrasseringar, stenar som ligger på rad, stenar i cirklar, byggda barrikader, flata stenar mellan två rättuppstående som en slags entré.

Den stora ytan som en platå, sträcker sig över en stor del av udden

När jag jobbade med boken ”Döden i skogen” blev jag ganska så van, eller snarare tränad i att se mänskliga förändringar i naturen, Tvunget för att hitta rätt, kullen, stolphål, fästen för schavotten, gravarna, stenrösena som ett slags steglingslås över groparna, hastigt överskottade grunda gravar dit liken vältrades direkt efter avrättningen, efter halshuggningen, ligger där än idag som ett kollektivt minne från den långa tid vi ägnade oss åt det brutala i att ge igen med samma mynt eller bibliskt ”öga för öga och tand för tand” och som i lagtexten ”sig själv till straff och androm till varning”. 

Platån ner mot sjön ovanför en serie terrassmarkeringar.

Hör rösterna från en hastigt nedtecknad text från en av prästerna som var med aktivt vid en avrättning där han stod vid två människoskrottar (dubbelavrättning) och ordade till publiken (som kallats dit med på samma sätt som till högmässa) att ”så här går det om man inte sätter sin tillit till Gud.”

Som en slags entr+e med flata tenar. Medeltidshus?

Nej, det har inte varit en avrättningsplats där ute på udden i Edssjön. Däremot boplats, skyddsanläggning, fornborg.

Kollar upp med RAÄ i efterhand och visst, jag fantiserar inte, här har varit mänsklig aktivitet från bronsåldern och ända fram under medeltiden. Trä multnar bort, stenarna består, de rasar bara åt sidan, utför, plockas undan av folk används i andra sammanhang. Linjerna finns kvar, riktningarna. Det är magiskt att gå under björkar, ekar och lindar. Vi gick tysta barnen och jag för att försöka lyssna in oss i landskapet.

August före klippningen

Hemåt i kvällens blå timme