måndag 29 december 2014

Milt omtumlande mässa i Allhelgonakyrkan med griskind och fish&chips i bästa sällskap


Det finns sådana där stunder och tillfällen och möten som man aldrig, aldrig, glömmer. Sådant som etsar sig fast som ohyggligt ingripande och betydelsefullt trots att de försiggår i en slags meditativ tysthet, en malande välbehagskänsla (jo välbehag kan vara malande om Ni inte visste det, men kan lika gärna uttryckas som lyckorus).

Hört om platsen och anden i många år. Vänner som insisterat, men jag har inte riktigt tagit steget. Olle Carlsson som predikant, som officiant och som präst. En timme, med alla dessa människor som annars aldrig hade träffats, bara passerat varandra utan reflektera. Nu satt alla där i bönen, i nattvarden, i sången, alla olika och ändå lika. Överfullt i en mässa i en gammal kyrka mitt i stan, klockan 18 en vanlig ledig söndag. Vi tänkte på hur många landsortskyrkor som stått i stort sett tomma under ordinarie mässa på söndagen efter jul.

En timme mässa, med meditation, tyst bön, samtal, utan att ge avkall på det ceremoniella och hela tiden med den välkomnande solidariteten och mångfalden. En fantastisk, tyst, erfarenhet i det bästa av sällskap.

Vi travade vidare till mitt vattenhål i Gamla Stan, The Flying Elk för en fish&chips (stans bästa) och för mig själv en griskind med så mycket smak att den kändes lika omtumlande som kvällen i sig. Träffade alla gamla vänner, både de som jobbade kvar och de som lämnat, men som satt där ändå, nu som gäster. Tack alla för glada tillrop och att man inte blivit bortglömd och Tack Du som hela tiden var vid min sida, bättre kväll kunde jag nog inte fått.


söndag 21 december 2014

Så tacksam och berörd - egen kniv hos Frantzén


Jo, det är några få förärat och har aldrig dragits några stora rullor för, men när jag nu upptäckte det senast jag var där, förra onsdagen, så lyfter jag saken lite och i alla fall till min egen ogenerade smickernivå.

Jag har ju vetat om det länge, att stammisar och vänner till restaurangen föräras en egen kniv som läggs fram till måltiden. Nu är jag en av dessa och det känns verkligen smickrande och upphöjt och roligt.


Det bästa var att jag fick upptäcka det själv och det är klart att ingen understryker gesten med åthävor hos serveringen, det tillhör ju att bara vara och inte märkas, men ändå utstråla klokhet, sällskap, förnöjelse och väcka smådämpat samtal.

Då var det sagt, jag ingår bland de utvalda, tack!!!

Sen, så kommer det inom kort en liten exposé över vad som serverades och hur det smakade.



lördag 20 december 2014

Getost med ragg och shropshire med pepparkaka



En ny i ostdisken betyder inte en ny vara utan en ny osthandlare bakom disk och idag kunde jag inte hålla mig utan gick fram mot de läckra fransåsiska läckerheterna och frågade om man möjligtvis tillhandahåller hushållsost, en som inte smakar för mycket.

Det är svårt att hålla sig för skratt när osthandlaren försöker ta mig seriöst och proffsigt, men samtidigt får något vilset irrande i blicken och mantramumlar "hushållsost". Ser hennes benägenhet och hjälper henne på traven..."frallaost".

En av handlarna överhör och noterar min närvaro och säger med hög röst "Han bara driver med dig".


Okey, efter en del skratt frågar jag efter ostar som gått tiden ut och som de inte kan sälja till andra. Den nya i disken fattar inte den galoppen utan tror att jag driver med henne igen, men det gör jag inte för jag anser att ost ibland är som allra bäst när den fått gå så länge att den knappt står ut med sig själv och jag minns några ostäventyr hemma hos Staffan Tilander på sin tid, med torra goda surskorpor till och ostar som av andra och vissa butiksägare mest betraktade som billig fågelmat och inte visste vilka dyrgripar han sålt ut för fem kronor stycket i bit.


Nej, några sådana ostar fanns inte för dagen. Bad då i stället om en "getost med ragg". En som verkligen smakade get och inte vara varit i närheten av en. Vilsen blick igen och till slut fick jag med mig en La fleur Sologne, förvisso en dussinvara, men lite övergången får den verkligt håriga getsmaker, så där som vid roten av raggen. Irriterande mjällhet vägs bort med en god syra, för dem som estmerar vin är det enkelt även om getost och vin aldrig är riktigt enkelt. Vitt kanske med kristallig lust, vad vet jag som inte smakat på över 21 år och inte längre ens minns. Nä, men syra från min syltade pumpa kanske, och visst, alldeles utmärkt. Ingen hemma gav upp osten förrän den var slut och då hade även första konserven av mina pumpor också tagit slut, inlagda med stjärnanis och svarta senapsfrön.

Några av årets egenskörd av pumpor för soppor, grytor och syltning

Så, den ännu mer påtagliga shropshiren, mäktigt smörig och med ett lagringsbett som är beroendeframkallande. En billig köpepepparkaka som botten.

måndag 15 december 2014

Ett träd ramlar ner av vinden, lägger sig raklångt nio meter, nu upphugget och staplat.

Den nya veden

Hade det inte varit för vännen Nils Björkén så hade nog staplingen sett annorlunda ut, veden hade inte varit kluven, men av honom fick jag låna en vedklyv. Och tack vare Pär Hebert, vän och förvaltare, blev den fallna aspen sågad i kakelugnslängd.

Så hade jag några kubik gammalved, som den tidigare hyresgästen tydligen inte maktat med att klyva och som låg knastertorr men hård och seg i vedbon staplad som stock.

Den gamla veden

Nu är nästan allt fixat och jag kommer att ha några kubik att elda med kanske redan till senvintern (väger för att se torkningsprocenten). Gamla veden kommer att räcka fram tills dess (inbillar jag mig).

Det är  en slags meditation att krossa ved, en monotoni som känns befriande när man kört tre taxinätter på raken. I går på dagen, efter att ha sovit ikapp, mediterade jag vid klyven och lyfte och bar och staplade och gjorde långa listor i huvudet över sådan som behövdes, förträngde direkt, tänkte annat, suddade och fick upp nytt och oväntat.

Tändved

Vedpinnarna låser varandra, och ändå luftigt, staplade efter system så att man även hittar i vedkammarens mörker om så skulle vara.

Vedboden

Vedstapling och vedklyvning smittar. Jag smittade August förra helgen, han var med och krossade i flera timmar, staplade och tryckte på krossens starka påskjut, om och om igen, tyst och koncentrerad. Jag tror minnet kommer att vara med honom hur länge som helst och påspädas redan nu i veckan när vi kör det sista och kapar de mindre pinnarna som inte alls behöver spräckas bara sågas och staplas.


Märker att jag vill veta mer, beställer Myttings bok om ved nu i veckan, ska vara rena rama poesin för den vetgirige. Och har man två kakelugnar att köra i vinter så känns den här boken helt rätt.

Rosenstörbönor

Igår kväll tände jag kakelugnen i köket till middagen, den sprider en sådan väldoft och go värme utöver att den är en miljöskapande faktor när luckorna är öppna. Värmen höll ända fram till nu på morgonkvisten. Klockan åtta satte jag ett fång ved till.

Den varmaste av värme

Läste för många år sedan om brunabönorproduktionen på Öland och Gotland, hur lokala bönder sådde för husbehov och hur man om senhöstar och vintrar satt och handtröskade bönorna framför brasen:



"Det knastrade skönt när de torra bönskidorna kastades i elden, de flammade upp och gav intensiv värme". Igår ville jag se och uppleva det jag läst och som skrevs någon gång för hundra år sedan. Det stämde! Satt med rosenstörbönor jag sparat för utsäde, spritade och kastade de fnösketorra skidorna på elden, de flammade upp som om de varit toppade i något kemikaliskt och värmen studsade ut ur ugnen. Knastret var påtagligt.

söndag 7 december 2014

Seg biff och sömnigt värre med August.


Jag skyller mina oreglbundna tider på taxinätterna, som är intressanta i sig, men som de facto skapar oredan i ordningen, den som jag alltid förnekat och därför tolkar som nattaångest.

Jamen, vi skulle gjort allt i går kväll. Riddagborgen skulle bakas, veden som var kvar skulle spräckas och så skulle vi ut och käka. För en gångs skull var det bara Lillaugust och jag hemma, tjejerna hos kompisar för övernattning och då skulle vi göra grejer ihop.


Summan av kardemumman blev seg köpeentrecote, sallad och fullkomlig och gemensam koma i soffan framför TVn redan klockan 20.

(köpte köttet i en affär på Malmvägen som jag vet brukar ha riktigt bra kött. Det här var den fullkomliga besvikelsen och jag anade redan i butiken att... ja ni vet, förbannar mig själv att jag inte bara gav fan redan där och då)


Så, nu sitter jag här tvärvaken sedan 02:00 och pligar i en kyla som tar grepp om den gamla statarlängan. Det knäpper i väggarna och det är lika bra att lägga på ett par pinnar extra i kakelugnarna.


Blir våldsamt sugen på en kvällsstänkare, ja, nej inte det Ni tror. En riktigt brännhet thaimat som bryter vakenångestens nattagrepp. Så är det och så fick det bli. En pla kapong na rog.

Om jag nu inte somnar om igen i värmen från August så skivar jag köttet och marinerar för torkning. Så förvandlas sand till guld.


Och vid lunch igår så väckte August mig med kaffe på sängen och Lovisa och Alma gjorde amerikanska plättar. Då är det så gott att leva!













måndag 1 december 2014

Mystisk järngryta i perverst samlande



Visst är det lite udda att bara ha järngrytor för ögonen i alla tillfällen man hamnar på loppis eller antikhandeln. De motsvarar det lägsta värdet, kan jag tänka, gjutjärn för en spottstyver.


Häromdagen lagade jag en liten gryta i grytan, en chili, som var mer än gott.


Men är det någon som kan tyda var grytan är gjuten, hittar inte bokstäverna i någon av mina källor. Vore faktiskt roligt att veta.

(grytan är ingen stor stekgryta med lock utan en liten en mer som en normalstor kastrull)

Lugn, bara lugn, men städa lite på ytan.


Första Advent brukar jag tillägna mig själv genom att sjunga på sing-a-long i Turebergskyrkan där det hela avslutas med Otto Olssons Advent och den som kan och känner för det får ställa sig i kören...och det gör jag väl.
I år blev det annorlunda. Bjuden på ett kaffe och adventskalas hos gamle vännen Mats Eliasson, vi har känt varann sen vi var spermier, våra respektive föräldrar umgicks från 40-talet och ända fram tills de tog slut.
Fyra timmar flyktade undan som en vindpust i ansiktet och med vinteräppelkaka, alkofri glögg och saffranslängd, men framförallt med Mats vänner som alla och var för sig hade förmågan att driva samtal vidare och som var och en hade en intagande och intressant historia. Se, det blev en upplyftande advent där ute i Skarpnäck.

Matordningen har dock fått sig en knäck de senaste dygnen med dålig tid och tre nätters långjobb. Hafsigt och summariskt har det varit, med alltför långa stycken tid mellan måltiderna och kanske lite för tunga när de väl intogs.

Nu är jag på banan igen, men träningen får stå idag, känner en förkylning i kroppen med tilltagande hosta, hetta i andedräkten och svullnad i slemhinnor. Morgoneldar i kökskakelugnen och gör mig två surdegsknäcke med en het röra av konserverade sardiner i tomatsås, chili, småskuren purjo, fisksås och lite Sriracha chilisås. Alldeles förbannat gott och hett.

Kvällen, när jag kom hem från Skarpnäck ägnades åt ytstädning och en liten biff på nymalen köttfärs, salt och vitlök och med en hemslagen majjo med 1 msk Sriracha, 1/2 msk fisksås och en skvätt sockerrörsvinäger, rörs ihop med en liten äggula och slås som majonäs. Fräschören kommer sedan av 10 centimeter färsk gurka skuren i tärningar som blanda ner i majjon. Biffen lade jag på en liten hög av hårdstekt purjolök. Sådärja, det räcker så.

Passade också på att skölja och skära ett kilo purjo till en soppa för idag. Körde i tryckkokare i 20 minuter och lät tryckutjämna under natten. Nu frånsilat får purjobuljongen reducera och matas med grisbuljong. Sedan mixas slätt, silas och körs med lite grädde till skummig soppa som serveras med små frikadeller av nötfärs kryddad med krossad svartpeppar och korianderfrön. Blir gott i kväll.

Nu en hel skrivavecka bruten med en massa möten och trevliga grejer.

torsdag 27 november 2014

Längat efter det heta, "fiskiga" och blandningen av kött och räkor


Och så enkelt det är. Hade lite uppstekt köttfärs kvar i kylen, alltid torkade räkor i frysen, kryddorna står redo att användas. Oj oj så mycket jag längtat efter det heta och det lite fiskiga i smak som räkorna ger, gifter sig omedelbart med allt slags kött (har väl den informerade fått sig till livs tidigare när jag förfäktat att kyckling och vaktel alltid ska tillredas i fiskbuljong).


 Blötlägg glasnudlarna i kallt vatten i fem till sju minuter. Båtskär en gul lök och ha en fem sex små rostade thaichilli i beredskap, småhacka fyra vitlöksklyftor. Sätt på en het panna. Stek köttfärsen tillsammans med vitlöken, räkorna och chillin. Lägg sedan i räkorna och eventuellt lite strimlad vitlök.


Skvätt på med fisksås och stäm av med limeför att få rätt smak. Skvimpa över någon matsked ostronsås och rör runt. När allt är hett så välts de blötlagda nudlarna i (frånsilat vattnet så klart).  Servera omedelbart, hett, ångande, smakrikt, bara sisådär för att skämma bort sig själv en stund.

torsdag 20 november 2014

Men HALLÅ! Nu är det dags att bygga. Nått ett delmål , gått ner 20 kilo.

Alltså, alltså. Hur djävla lätt är det att 24/7 hålla på med mat och som grädde på moset laga mat till ungarna som är kräsna och SAMTIDIGT inte äta en smul själv.

Befinner mig i mellanrummet mellan två kokböcker, ja ni vet hur det gick för den senaste? Under den här tiden som jag berättar om passade jag på att skriva en helt annan slags bok, som nu ligger hos förläggaren.

Minsta August svarar när han får frågan om vad pappa gör? "Han kör taxi och skriver böcker" och visst finns det ett egetvärde i detta med att skriva taxi och köra böcker?


Alltså, Alltså har jag lovat mig själv i 25 år att loosa kilo efter kilo, men hela tiden misslyckats. Prövat allt - inget har funkat. Viktskiten gav mig diabetes. För tre år sedan åkte jag akut in på Danderyds diabetesmottagning och lärde mig allt om insulin. Fem sprutor om dagen, tre snabb och två långtidsverkande. Ute i sjukmatsalen serverades vi tallriksmodell med potatis och grönsaker och ris och kött och fläsk och fisk. Märkligt. Till dessert serverades söta puddingar och som mellanmål konstigt sockrad yogurt och mackor. På en diabetesmottagning?!?!. Och till denna sötsliskiga och kolhydratsbemängda kost stämdes sedan mängden insulin att spruta in. Oj oj, jag stank av insulin, hela kroppen vädrade det jag sprutade in. Det var då jag kapitulerade, men visste inget alternativ så jag fortsatte en vinglig insulinväg med darrningar, svettningar, förvirring och näradödenupplevelser för efter bara några månader insåg jag at skiten med insulin inte funkade, tränade, gick promenader och lade om kosten till LCHF. Vad hände då, jag fick rådet av en diabetessköterska att återgå till tallriksmodellen för att stämma med insulinnivåerna. MEN, sa jag, sockernivåerna fladdrar som en snorfana vid en förkylning. Då lade jag av med sprutorna. Trodde då att promenader och lchf-kosten skulle ge resultat, det gjorde inte det annat än att sockernivåerna stabiliserades och höll sig mellan 4.5 och 7, helt okey med andra ord.

Äh, jag ska inte bli långrandig. För exakt elva veckor sedan och ivrigt påhejad av två "ikoner" Thomas Ardenfors och Anders Forsberg gick jag in på Itrim i Sollentuna. De gav mig ett löfte, att programmet skulle fungera och jag lovade att göra som jag blev tillsagd och programmet startade i den stunden. 800kcal per dag och hårdträning varannan dag. Fuskade ingenting, körde extrapass i träningslokalen, satte upp säck hemma i ateljén, varit ute och sprungit, gått på Sollentuna boxningsklubb mellan Itrims träningspass. Igår vägde jag mig och nu står vågen på minus 20 kilo jämfört med för elva veckor sedan. Nu saktar jag in viktminskningen. Byter försiktigt ut en måltid från 200kcal till normalintag, dvs jag äter middag som vilken människa som helst, men tar bort det jag kan av kolhydrater.

Alltså alltså, det har fungerat. Så möter jag folk på stan som inte känner igen mig och som sedan säger "det kommer inte att fungera, det är farligt att gå ner sådär mycket i vikt så snabbt. Det är alldeles för snabbt. Du kommer snart att vara tillbaka i normalvikt igen". 

Känner igen det där. För 21 och ett halvt år sedan slutade jag dricka alkohol, inte många gav mig chansen. "Det där kommer inte att hålla", "Du kommer snart att börja dricka igen". Skit ner er. Jag är en vinnare.

Jag känner igen snacket, inte sällan från dem som själva är feta och som kämpar med sitt fettöverskott eller som bara är dumma i huvudet.

Självbilden är framkallad, "magerlagd, senig och brunbränd"...snart så även det sistnämnda. Nu ska det byggas muskler ovanpå benigheten. Har lagt ett program på två år för detta och ger det fem kilo upp efter ytterligare fem kilo ner de närmaste fem till tio veckorna.

Om nu någon är intresserad av det här programmet, kontakta mig så kan jag vara behjälplig. 

(I början av december blir jag ytterligare tillåtande bland annat med en middagskväll i gott sällskap på den ledande krogen i stan) 


onsdag 19 november 2014

Njutning med smaker efter 11 veckors matcelibat



I morgon ska det vara invägning för mig igen. Senast var det 20 kilo bort. Upptäckte att jag var på väg att bli benig över hela kroppen. Bröt därför i något förtid. Frukosten består numera av två  finncrisp med makrill eller sardin och en kopp kaffe. Lunchen en 200 kcal smoothie från Itrim. Middag är en handflatas storlek av protein och en knuten näves storlek av sallad.

Så var det en sann njutning att laga mat även till mig och inte vara till barnen. Upptäckte snabbt hur vilsen jag kände mig i smakerna. Började med en grovsylta av fläsklägg. Gjorde sedan en palow moo, ett slags rödkokt fläsk med massor av kryddor, kanel, stjärnanis bland andra och hårdkokta ägg. Idag blev det en ohyggligt rik chili och det var så gott så gott.

En slags grov sylta på fläsklägg, skivas och
äts på hårt bröd med fransk senap...Så det så!

Blir oerhört mätt på lite och förstår att sedan inte äta för att det är gott. Kanske tog en sked för mycket av chillin idag för jag kände paltkoman i antågande.

Jo, när det gäller smakerna så har jag god hjälp av barnen som i varierande grad är supersmakare. Lovisa behöver bara en udds smakprov för att omedelbart artbestämma.

En ytterligare anledning till att öka träningsintensitet och byta ut åtminstone två av Itrims fyra dagliga smalkostpaket till verklig mat är en middag som är i antågande i början av december.


snart dags för invägning, magrare än så här vill jag inte bli. Bilden tagen igår

Jo, en sak till. Jag har inte med ett ord nämnt smakerna jag umgåtts med de senaste elva veckorna, Itrims ersättningskost som sammantaget givit mig 800 kcal om dagen. Ja, jo, de är helt okey. Ibland har jag till och med kunnat sitta ensam i natten efter ett taxipass och riktigt njuta av att laga deras tomatsoppa och smakberika den med tabasco och mejram, körvel eller rosmarin. Njuta av deras hönssoppa, som tyvärr tog slut efter några veckor och inte kunnat levereras sean dess, uppkryddad med feta (i smak) indiska curryblandningar, heta och aromatiska eller garam masala på burk. Jo jag har njutit av middag av deras grytor med mer "matliknande" kosistens. En chili sin carne som fått ståoch svälla i kallt vatten en kvart före försiktig uppvärmning och så kryddad med min egen rostade, torkade och mortlade heta thaichili eller deras smått läckra couscousgryta med små russin och tuggmotstånd med lite rivet limeskal (lite fusk)  och stötta korianderfrön som står bra från russinens små söta stötar när man äter. Och hörrni, jag har inte mått dåligt en enda dag, men jag har drömt om fläsklägg och chilli, jag har längtat efter somtam och och löksoppa med grädde och lakritsgranulat. Och jag har sett resultatet och det gör mig ännu gladare. Två avgöranden har jag tagit i vuxenlivet som blivit betydesefulla. Den förra fick mig att överleva, den sistnämnda får mig att leva längre och med ökad livskvalitet. Det finns all anledning att återkomma till det här fenomenet Itrim där jag också har haft ett jättestöd av personalen och världens peppning från främst två personer jag dem ovetande har gjort till mina mentorer, Anders Forsberg och Thomas Ardenfors, fastspikade ikoner. Tack hörrni, offentligt tack.

För fyra veckor sedan i avmagrande skepnad

Förresten vill ni ha mitt grundrecept på en gjuten chilli. Här får ni den vare sig ni vill eller inte och som en repris från min senaste jämna årsdag:


6.8 kilo välhängd högrev
6 medelstora gula lökar
8 del rödvin
2 anchopeppar
1 stor chipotle
3 msk chipotle och chilipepparpulver
3 färska strimlade jalapeno
1 rågad tsk rostad hemgjord chili dränkt i fisksås som fått torka till en seg massa.
1 1/2 msk spiskummin
1 msk torkad hemodlad oregani
2 msk torkade hemodlade och stötta korianderfrön
250 gram åländskt smör
1 liter demiclace


Förstek köttet i råhet stekpanna så att det blir väl brynt. Lägg över i en stor stekgryta.
Stek fint strimlad lök och låt koka i lite buljong så att den så gott som smälter bort och intar rollen som redning. Ställ löken åt sidan.
Häll över vinet och låt stormkoka med köttet i fem minuter. Skumma om det blir gråa skyar efter kanterna. Lägg i alla chili och alla andra ingredienser inklusive löken. Lägg på lock, sätt ner värmen. Ett bra kött som det här är klart på 45 minuter. Smaka av med salt och eventuellt mer hemgjord chilipasta (den med fisksåsen) för styrkans skull.
Låt stå och mogna i grytan till nästa dag. Värm försiktigt och servera med tillbehören.



söndag 9 november 2014

Nyskördad mangold för middagar i vinter


Tänk, sent som katten, långt in i november och det går fortfarande att skörda från landet. Det är klart att svartkålen (palmkålen) står kvar ett tag till, ända till jul, men mycket annat. Frostnätterna tar lite av stjälkarna till mangolden, men annars är resten, bladmassan helt okey. Skördade med August igår och rensade idag. Blev tre kilo, mycket för att vara blad. Massor av stjälk till komposten.
Kör en gröncurry på grisnacke, lök, mangold och en vintersquash till middag ikväll och serverar ris till. Kryddorna är utöver curryblandningen även förstärkning med fisksås, grisbuljong, ostronsås, ljus och mörk soja, chili, torkad vitlök och citrongräs.
Vintersquashen ligger och rimmar ett par timmar skuren i tärningar. Urvattnas sedan en halvtimme före stekning och stuvas då med curryn och kokosmjölken.


Mangold är, för Er som inte vet, släkt med rödbetan (även rödbetsblasten går att använda, utmärkt att vira in kycklingfiléer i eller strimla i kycklinggryta.) och urgammal. Redan de gamla grekerna, ja så brukar man inleda när man berättar om otroligt gamla arter som använts av människan i kosthållningen och här stämmer det, redan de gamla grekerna odlade mangold. Hos oss finns några uppteckningar om användandet från 1700 talet och desto fler från 1800 talet. Jag odlade i år för skoj skull "rainbow", en blandning av röda, rosa, gula, vita och ljusgröna stammar. I grytan sedan är det ändå sak samma, färgerna lagar ur som vid en klorintvätt på samma sätt som blåärter eller lila stångodlade bönor, allt blir övertaget av det gröna som ligger där och bara väntar på att få lysa. De gulastjälkade och rödstjälkade är de äldsta i trädgården av mangold, Vitstjälkade kom för 200 år sedan.


Inte mycket smak, spenat smakar mer, men användes med förkärlek som bulk i grytor och då för dess närings och mineralinnehålls skull. Kryddas bra och tar till sig av intilliggande smaker som av fläsk och örter, umamai från soja och fisksås och är bra på att fånga upp såsen i som ikväll, en grön curry.


fredag 31 oktober 2014

En av alla dessa nätter

Lockas av ljuset, speglingarna, byggena som liksom aldrig stillar, inte ens i natten där taxibilen rullar fram. (Fortums stora värmekraftverksbygge på Lidingövägen)


lördag 25 oktober 2014

Oerhört sensitivt och en smula asketiskt


I för stor kostym på Måltidsgalans kunskapsdagar

Tackar för utmärkelsen när Björn Frantzéns och min senaste
kokbok föräras epitetet "Årets måltidslitteratur Foto: Alex Zsolt-Hegedus
Ser det nu efteråt, ser ut som att jag har en lånekostym som inte passar, den som satt så fint när jag köpte den för ett år sedan. Plötsligt är allt för stort, brallor som hasar ner, bälten som tar hålslut, skjortor som fladdrar. MEN också grejer som varit alldeles för trånga som nu sitter löst och ledigt. Nu går jag in i fas två av förändring. 

Ser ut som en långrandig berättare i för stor kostym. Foto: Alex Zsolt-Hegedus

onsdag 22 oktober 2014

Oj, Oj vilken dag. Vi gjorde det igen, bästa måltidslitteraturen för Glöd med Björn Frantzén



Egentligen är jag för blygsam, men nu har jag tre "Bästa Måltidslitteratur" och det är klart att jag vill berätta det.
Första kom 2007 för "Järnspisar, Hackekorv och Tabberaset". (Ersatz)
Andra kom 2011 för "Frantzén/Lindeberg" (Norstedts)
Tredje idag för "Glöd" (Bonniers)
Och det är så djävla kul, enkelt uttryckt, speciellt när det kommer ut nästan 400 kokböcker under ett år i Sverige och jag återigen tillhör de framhållna och upphöjda.
Då säger vän av ordning att jag fått två av utmärkelserna i samarbete med Björn Frantzén och jag svarar att det är en del av konsten, att välja sina vänner och välja sina fiender. Så kan jag tillägga att det kommer mer ur det samarbetet.

Just nu ligger jag i slutfasen av en helt annan slags bok och som inte har ett sket med mat att göra. Man behöver dessa matskrivpauser för att kunna prestera när det är dags. Senast var biografin över Arne Ljungqvist som heter "Dopingjägaren" som inte bara är utgiven på svenska utan översatt till åtta språk och utgiven runt om klotet. En annan är den vedervärdiga boken "Döden i Skogen" som kom samma år som Tabberaset och som äör en karläggning över svenska avrättningar och offentliga avrättningsplatser kryddat med delinkventernas egna dödsskräckhistorier.


Förhoppningsvis blir det ett par andra slags manus som ska iväg innan nästa kokbok, men inte oaktat att ytterligare kokböcker finns i pipelinen, för det gör de.
Ibland bara exploderar det. Glöd är resultat av en sådan explosion där vi bara skrev och skrev och skrev i ett rasande tempo och sidorna slets ur maskinen (?) jag menar datorn vartefter, intensivt, hetsande, roligt och bra.

I vimmlet efter diplomutdelningen var det hur kul som helst att träffa vänner ur matförfattarskrået.

Avslutade dagen med barnkörskonsert i Turebergskyrkan där Alma sjöng solo jättefint och sedan till Häggivsskolans Aula och konsert med min andra dotter i Sollentuna Musikklasser, en gospelkväll med SMK:s åttor och nior med Gladys del Pilar som solist. Hon är inte bara en fantastisk artist med ett sjusärdeles tryck i gospellåtarna, hon är ytterligt gastronomiskt bevandrad och jag har träffat henne tidigare i gastronomiska sammanhang.

Nu hemma i stöket, man hinner knappt med själv, men det är en dag i morgon också. Enkel hemmamat, närodlad stuvad vitkål och köttbullar. (Vitkålen några minuter i tryckkokare så går det snabbt som sjuttsingen.)



tisdag 21 oktober 2014

...och det doftade så gott, panëng på pumpa och kyckling. Längtar nu verkligen.



Man kan väl kanske kalla sig självplågare!*
Idag lagade jag en väldoftande, het, aromatisk och djup panëng på egenodlad pumpa och kyckling. (på fläsk i länken) Hela huset doftade Thailand och med en förestående förkylning, jag brukar känna sådant några dagar i förväg, hade det varit en ack så kärleksladdad bot för en frusen konnäsör.
Pumpan var skalad och skuren i stora båtar från tidigare, plastade för att inte torka ut och så lagda längst ner i kylen. De håller hur länge som helst.
Tio limeblad, tio vitlöksklyftor, två citrongräs skuren diagonalt, två gula lökar skurna i båtar, fyra rågade matskedar panëng currypasta, tre kokosmjölksburkar, rejäla skvättar fisksås, en rågad msk kyckingbuljong (granulat), fem torkade rostade chili, en tredjedels fyrakilospumpa skuren i munsbitar. Sex kycklingbröst skurna efter ytstekning i en och en halv centimeter breda bitar.



Gör så här:
Stek kycklingbrösten i lite olja och över hög värme för att få rejäl stekyta. Ta upp och låt svalna, de ska inte vara genomstekta utan bara ytstekta.
Ytstek också pumpan och se till att bitarna bler ordentligt brynta.
Hetta upp en stor tjockbottnad gryta med lite olja. rör i curryn och rör om tills den "smäter" i oljan. Vält ner de skurna lökarna, vitlöken, limebladen och citrongräset. Häll över kokosen en burk i taget och låt koka upp emellan. Rör ner pumpaköttet och låt småputtra. När nästan helt  genomkokt hlls den skurna kycklingen i som snabbt bli genomkokt/stuvad i curryn. Smaka av med lie ostronsås, limejuice och fisksås.
Servera med ris.


*(Jag själv åt en couscousröra från Itrim)

söndag 12 oktober 2014

Kao Pad, kärt barn....flygande lögner, flyed lyes, stekt ris, fried rice...skitgott, men jag glömde de torkade räkorna



 Ja, vad gör man när man sitter med slutet på en vecka med ungarna och de ska till mamma på måndag. Jo man gör en kao pad. Det är thai för ris (kao) och stekt (pad). En slags thailandspytt för det som för tillfället finns hemma, lagat, sjudet, kokt eller bakat.
Här fanns allehanda delar av allt och en samling ägg och ett fantastiskt fint jasminris. I hyllan sojor, fisksås, chili, och min lilla favorit bland thailändska smaksättare narog som är motsatsen till suwaan som ska betyda himmelrike, en blandning av chili, jästa malda fiskar och en del örter. (inköps bäst här).

Fredrik Pettersson, tidigare köksis och krögare på Edsbacka (2*) tipsade
 mig om att kombinera pumpasoppa med kanel. Hur bra som helst, sa barnen!

Dagens fried rice gjordes på nykokt fluffigt ris, kokt fläsk (tror faktiskt det var lite falukorv och kassler med också för nu är dessa slut i kylen) hemodlad renskuren majs och diverse annat, men jag glömde att ha i en bärande ingrediens (tycker jag själv) nämligen torkade räkor som ger ett djup åt anrättningen och ett trevligt lite segt motstånd i tuggan.

Ägg som rörs ner binder samman alla ingredienser utan att det blir smetigt. Självfallet också lök som ska vara tillräckligt stekt för att vara aptitlig och ge sötma år riset och samtidigt kännas krispig i munnen.

Såsa till lite med salta sojabönor, fisksås, ljus sojasås och ostronsås. Servera som på bilden.

Körde lördags natt, sov några timmar, tränade sedan mässa och sist fried rice.
Bra söndag med superdrag i Turebergskyrkans Gospelkör, oj vad det svängde!

(Själv har jag hållit till godo med en 200kcal italiensk pulvergryta från itrim och det är okey!)

fredag 10 oktober 2014

Gyllengul pumpasoppa på bordet ikväll





Jag sådde pumporna i små krukor i köksfönstret någon gång i början av maj. Den nionde juni planterade jag ut dem i landet, välgödslat. Tre plantor på sju meter jord. Långsamt växte de sig större och grönare och ymnigare. Efter ett tag kastade de ut rankor med blommor som så småningom blev fruktämnen som till slut, någon gång mitt i sommaren när den vände från surt till torrt och varmt började svälla. 


Vid skörden för två veckor sedan var det tre pumpor om totalt 15 kilo.
Två ligger som ögonfägnad på farstukvisten, som gula bomber.


Det är klart att jag hela tiden riktat in mig på pumpasoppa och i kväll blev den till. I morgon blir det också pumpa, bitar kokta i grön curry med cocosmjölk och tillsammans med kyckling och chili och limeblad. Något liknande det här. Eller som en Gaeng phed faktong med röd curry, recept här, vi får se.


Pumpasoppas ska med fördel (eller snarare att det är nödvändigt) rostas i ugnen först. Dels ger den av sig av onödiga mängder vätska och därmed koncentreras smaken. Dessutom ökar smaken i rostningen genom maillardreaktionen. Självfallet går alla dessa koncentrationer av smaker så småningom med i soppan.




Gör soppan så här:
Klyv och dela pumpan. Ta bort kärnhuset med alla dess trådar och murkenhet. använd en sked och skrapa tills köttet är hårt. Skär skalet och dela sedn i bitar. Lägg på bleck och ringla över olja. Jag använde nästan två kilo pumpa och en gul lök samt tio vitlöksklyftor. Kör i ugn 225° 30 minuter. Hetta under tiden upp tre deciliter grädde med en halv liter röd mjöl och lika mycket kraftig hönsbuljong. Sila ifrån olja och pumpavätska. Lägg pumpan i en stor kastrull och häll över vätskan. rör och låt koka upp tills pumpaköttet börjar falla sönder. Mixa med en stavmixer tills helt slätt. Späd med kokande vatten om så skulle behövas och smaka av med salt. Servera med hårdstekt bacon. Hemma hade vi knäckebröd till bara för att.

Den här bilden kallar jag "Hunger" för jag var den som inte smakade soppan
utan höll till godo med 200kcal i form av en vattenrörd pulverersättning
från itrim. Hamsunlivet är självvalt och helt för min egen skull!

PS Hörrni, det här egentligen inte hit med om man söker på "pumpa" på Tabberaset.se så kommer bland annat det här upp. Om en Kristina Nordström på Petri pumpa. Läs den! Sen messade Fredrik Petersson, fd kökschef och krögare under Christer Lingström på Edsbacka krog och menade att ett uns kanel i soppan får den att lyfta ytterligare. Kör det på resterna i morgon lunch! DS