söndag 30 oktober 2011

Renoverad tredelad 50-talslampa (?) lyser bra och doftar bakelit



Den brukar bli alldeles kexig och fnasig, bakeliten. Den här är som ny och doften när den blir varm är hela min barndom i ett paket.

Vi kom över lampan för några år sedan, gratis. Den fick stå i vardagsrummet bredvid en läsfåtölj precis så som den är ritad för. Sedan började den konstra sig, blinka, glappa och så var det till slut bara en lampa som fungerade. Det är då man för länge sedan skulle dragit om alla elkablar i den. Men så kom flytten emellan. Lampan blev stående. Idag satte jag skruvmejseln i alla dessa småskruvar som håller i, täpper till och håller ifrån, allt för att nå upp till den S-märkningslapp av klisterpapper som fortfarande sitter kvar på en av skärmarmarna.



Under den svarvade foten sitter en tung gjutjärnsplatta. På den står det "Made in Sweden" och så bokstäverna N överst och under AF följt av T3.



"Sockerbitar" och "Krympslang" fick ersätta över 40 år gammal isoleringstejp, de gamla ruttna kablarna ersattes med nya moderna och säkra.

Jag inbillar mig att dessa skärmar är original?

Så här ser det ganska förskräckligt ut med de nya snålenergilamporna monterade i de gamla tryckknappshållarna, men allt igenom det elektriska är det nu helt nytt och snållamporna syns inte när skärmarna satts på. Okey då, det är inte riktigt samma varma ljus som med 60-wattare, men det får man väl ta.



Färdigt, fungerar och är djädrigt snyggt, hmmm få se nu, måste möblera om för att den ska hitta sin plats.


Om det nu är någon som vet mer om den här lampan, tillverkningsår, vad signaturerna under på järnplattan står för så tveka inte att kommentera eller höra av Er!!!!

Senhöstens trädgård när normaltiden ätit upp ljuset

Envis viol tar ny tid i gammalt ljus

Vi tog oss upp med en säck löv att lägga över komposten som sjunkit betydligt på en vecka, det är full fart där inne och det doftar höst på riktigt, mulnande mylla.

August började omedelbart att gräva där han tyckte jag missat de rakaste linjer.



Sparrisen har gulnat, det mesta är visset, det är över.



Förra året, tidigare än nu sådde Kubbvete, utsäde från ett enda ax. I år räcker utsädet till en hel odlingsbädd och redan har vetet kommit sig, stretande mot första frosten, mörkret och annars blöta vädret.



Jo, det finns en del att skörda, Björnbär, alltid sist, söta, becksvarta, smälter i mun så här års och August är först fram att hämta dem.



lördag 29 oktober 2011

Das Lied von der Erde och Yum woon sen Plahmuk (Het bläckfisksallad med glasnudlar) Plötsligt blev det allvar en vanlig lördagskväll.



Senast jag tog mig mod att lyssna till hela och fullständiga Das Lied von der Erde var i min gamla ateljé i Sollentuna som jag delade med en Mahlerentusiast. Jag delade ateljén med norrmannen och Bergenseren Jan Erik Willgohs. Vi lyssnade tillsammans på Mahler från ett raspigt kasettband. Åren innan hade vi tillbringat tillsammans i London på Royal College of Art, det var en tung och befriande tid. Det har inte blivit mindre betagande att lyssna på Mahler sedan dess. Man skulle tro att 35 år skulle gjort något, visst, jag har förändrats, men inte Mahler, det malande vackra tungsinnet, den mörka döden, den skimrande ångesten och de orientaliska vackra mötena är desamma, svidande och berörande.



Michael König och Ann Sofie von Otter förmedlade en makalös helkväll, nåja, en och en halv timme, tillsammans med radiosymfonikerna och Daniel Harding. Sista slutackordet togs för en timme sedan, jag är fortfarande kvar i musiken. Det fanns en så tydlig koppling till de tidiga ateljéupplevelserna, då när jag anser att jag vågade "ta i Mahler" första gången.

Det behövdes en riktig smakstärkare för att förstå att jag åt och eftersom det låg bläckfisk i frysen och "skräpade" så blev den en thailändsk het sallad med glasnudlar. Het så in i helvete egentligen och alldeles underbar.

(en sak saknades, vitlök. Det låg några intorkade på botten i kylens grönsakslåda, hade väl givit en tunn smak av vitlök men samtidigt en smak av dålig vitlök och kylskåp så jag gav fan)

Yum woon sen Plahmuk.
(glasnudelsallad med bläcklfisk)

Ta ett nystan glasnudlar och släng i iskallt vatten några minuter. Koka snabbt upp vatten i en vattenkokare och häll över bläckfisken som rensats och förberetts. Dela några söta tomater och hacka vitlöken som saknas. Plocka bladselleri och skär en lime att använda. Skär chilli i tunna skivor och plocka fram fisksåsen.
Fiska upp bläckfisken när den fortfarande är mör och släng i glasnudlarna lite snabbt. Se bara till att de är mjuka rakt genom, tar högst några minuter. Sila från och lägg upp på fat. Blanda med alla övriga ingredienserna. Salta med fisksås.

Tomaterna i bild är mina sista egenodlade, nu är det slut, nu är det normaltid

Släpp kräftorna loss det är vår

"Stöd inte detta vidriga brott!!!!

Djuraktivisterna har tydligen börjat med ett nytt grepp för att kommunicera. Den här lilla lappen ovan hittade jag på anslagstavlan i Rotebro idag på morgonen. Handkopierad, handskriven. Ett uttryck, en vrede, en vilja - ganska rörande bra egentligen. Påminner mig om poeterna som skrev små handskrivna dikter och knycklade ihop för att lägga i folks fickor.



Åt mina absolut bästa havskräftor någonsin för några veckor sedan på Frantzén Lindeberg. Havskräftor som tagits till Stockholm och Gamla Stan levande, vilket naturligtvis inte är en självklarhet. Kräftorna, med spelande friska antenner, förevisades gästerna och exakt en minut senare låg de på tallriken som en tartar - en adenosintrifosfatmättad servering som gav en otrolig sötma. Där är det snabba och samtidigt okomplicerade avlivandet en förutsättning för det goda resultatet. Här avlivas den etiskt genom att huvudet doppas i friskt kokande vatten. Frankt uttryckt kan man säga att kroppen lever vidare utan att huvudet vet om det. Stjärtens kött rensas, hackas och serveras med tillbehören omedelbart.

En avlivning av ett djur är alltid förenat med krav på etik, men också förenat med vår njutning och av vår överlevnad. "Gastronomi gör lite ont", brukar jag säga och håller fast vid det.

torsdag 27 oktober 2011

Styrelsemöte och fläsk med smörade linser



Hittade riktigt fett rimmat sidfläsk på konsum (!) och tillsammans med smörade linser blev det gårdagskvällens ensammiddag hemma. Lagom sälta, lite hårt stekt med smak av vitlök, vitpeppar och rostad mortlad chilli. Linserna värmda i smör med någon matsked av stekfläskflottet. Äggen stekta i det heta flottet, tillräckligt för att vitan ska bli fritterad i de fransiga kanterna och bubbla upp som blåsor kring vitan.

Nu är det på riktigt igen, hösten är här med de becksvarta kvällarna. Rotsundastugan är den varma och sällskapligt rogivande punkten i Hembygfsföreningens tillvaro uppe på Hersby Hembygdsgård. Kom Dit nån gång.

Det där avslutade kvällen efter en långkörare i Styrelsen för Sollentuna Hembygdsförening med riktigt bra planläggning för den närmaste framtiden. En litteraturafton står för dörren närmast i Viby Herrgård som håller öppet hus hela dagen med musik och visning av huset för dem som vill och som sedan kanske kan hyra stället för konferenser, möten, fester, middagar - en av fåtalet miljöer med festkänsla som är till uthyrning i kommunen. Så inväntar vi vår traditionsenliga julmarknad i början av december - en hel del planering alltså. Under våren står det nu klart att vi utnämnt den 12 februari till bröddagen i kommunen som inleds med brödbakning i 1800-talsugnen i Rotsundastugan. Bröddagen genomförs i samarbete med Turebergskyrkan. (mer om allt detta kommer att komma).

Plötsligt håller det på att bli kväll igen, dagen tog bara vägen, men vart?

Nu kastar bloggarna ketchup på varann!



Halkade in i ketchupsörjan nyss när jag läste Krubb där Jesper inte drar sig för att bli riktigt arg på en bloggare i lånta fjädrar, en som använder bloggsfärens alla fördelar för att sprida en åsikt eller en mening, kunskap eller förstånd, men som i det här fallet är en marknadsförare och kommunikatör på ett större italienskt matföretag och ondgör sig över en annan bloggares mans hemgjorda tomatketchup och fäbless för konkurrenten Heinz.



En bloggsåpa under uppsegling?

Kul läsning är det i all fall. Den som är mest indignerad är Matilda Mondolfi som kränkt Annika Ingmarssons mans ketchup.

Men så här är det, att ketchup inte alltid kan räkna smakkvalitet efter mängden tomater den innehåller lika lite som viss korv kan anses vara bättre som korv betraktad enkom för att den innehåller en större mängd köttråvara på bekostnad av smaksättare och fett.



Själva begreppet "ketchup" innefattar just det är en sås tillverkad av flera olika ingredienser. I många fall och i ursprunget som inte äger prefixet "tomat" av soja i olika fermenteringsgrader samt kryddor och i förekommande fall också vinäger eller ättika.

Tomatketchup följer en gammal såstradition som vi ärvt från Sydostasien, Kina och Orienten. En fantastisk "ketchup" i arvet är kryddsåsen som togs av engelsmännen från Indien under "den goda stora imperietiden" och som så snart den uppmärksammats i Moderlandet kallades "House of Parlament" HP sauce. En Ketchup som har mycket större likheter med originalet än vad västvärldens tomatketchup har. Ironiskt nog också ett Heinz-företag.



När vi pratar om originalitet så platsar Heinz tomatiserade ketchup in i denna med råge. Den första tomatketchupen kom nämligen redan 1876, inspirerad från den orientaliska kryddningen och också inspirerad från att den tidens mat (liksom dagens) gjorde sig bättre, till och med förtärktes med en syra balanserad av tomaternas umamitoner.

Många har sedan dess känt sig kallade att göra tomatsås på liknande vis, men sällan eller aldrig uppnått samma resultat. Ett gott försök gjorde Felix som var det varumärke under vilket ketchup introducerades i Sverige 1956. Idag finns det en uppsjö olika slags ketchup under en hel drös, under inte sällan obskyra, varumärken där innehållsförteckningen är skrämmande läsning.



Tomatketchup ÄR en blandning av olika ingredienser, den godaste naturligtvis med RÄTT blandning för just den RÄTT man avser att äta den till. I Thailand görs till exempel en sötsur sås till den grillade fisken med hjälp av en sötare tomatkechup vilket förvånade mig storligen under ett jobb för Allt om Mat med gamla Edsackakockarna Mauritz Lind och Kristian Jonsson. Vi stod i en fiskdoftande hamn och lagade mat på en gasolspris alldeles vid kajen. En liten vacker tonfisk rensades och kokades hel i olja efter att ha jackats med en vass kniv och gnidits med lite vitlök, vitpeppar, soja och fisksås. På thai heter rätten Pla Preaw Wan. Fisken togs upp färdigfriterad och oljan hälldes från. Det som resterade i woken blandades med vitlök, tomater i bitar, grovt skuren chilli och söt annans i bitar. Stänk på mycket fisksås och montera ihop med Heinz tomatketchup. Lägg i gul lök skuren i båtar och låt koka samman något. Häll sedan över fisken (testat detta hemma i köket på röding - helt fantastiskt gott) och lagat något liknande i vår lokala TV-kanal här hemma, femton år efter att vi stod där på kajen och lagade maten för Allt om Mat. TV-inslaget kan tittas på här

Alltså, för att återknyta till grälet i bloggvärlden och stackars Annikas man som ställt till genom sin egen hemgjorda ketchup så är väl för sjutton allt tillåtet och roligare om det görs som eget än i importerade flaskor, eller?

onsdag 26 oktober 2011

Föräldrabyte!


See You monday!

tisdag 25 oktober 2011

En dag bara sådär med plättar, picklade bönor och nybrutna rosor



Att jag skrivit så att jag fått en infernaliskt värkande ledinfektion i vänsterhandens tumme kan man försöka bortse från när vardagen har andra och stora kvaliteter. Den där infektionen brukar komma och gå, men nu är det mest komma och djävligare än någonsin.

Barnabyte i morgon från skola och dagis. Märks på August att det är lite final på hans nio dygn med mig. Då vet han att jag bli lättcharmad också och att han bara behöver lägga huvudet på sné. Det gjorde han i morse: "Snääääälla pappa, kaaan jag inte få plättar". Det är klart du får plättar till frukost om du vill!



Så började dagen innan vi gick ut i hösten trots de nybrutna rosorna, rosor från trädgården där de är de ensammaste kvar att blomma för fullt, men så gör de till jul om det inte blir för svinigt. Förra hösten kom vintern tidigt och en morgon var det 17 minus när jag gick förbi för att se att allt var som det skulle. Rosorna stod vitrosa och krispiga av kylan. Det sjöng om dem när jag petade på dem och de exploderade i sista skärvor.



Hade kålpudding framtagen från frysen som havererade så att den blev till en kål och köttfärsröra istället med fermenterade sojabönor, chili, lite fisksås och soja. Stuvad brysselkål med vaxbönor till och så en smakbrytare av Guds Nåde, picklade brytbönor och vaxbönor om vart annat. Idén fick jag för flera år sedan genom Pia Bendel

August, Alma och Lovisa älskar de picklade bönorna. Jag höjer rösten och säger "Spara nu vi ska ha till julbordet" utan att de lyssnar, snart slut i burken alltså.

Sommarkläderna har idag sorterats ut och åkt upp på kallvinden tillsammans med hyllplan och redskap som inte ska användas förrän värmen kommer tillbaka. Det känns luftigare i huset nu, men ännu är det en del kvar innan vi format vårt livsrum till så vi vill ha det.

Nu ska jag återgå till en övertrött August och en värkande hand.

Dahlströms kåseri i Ystads Allehanda om Tabberasets historiska och Stockholmska gås, begås bäst den 10 november Yes Yes!




Läs och begrunda det vännen och kåsören tillika kulturchefen Robert Dahlström skriver i landes sydligaste organ, Ystads Allehanda. Allt detta appropos en mångårig diskussion vi haft om maträtters originalitet och härkomst.

Länken här.

Åkte flyg lagat med silvertejp och tyckte det var ganska kul



Jag kom och tänka på det här när jag läste SvD idag om Ryan Air som tydligen förstärk ett fönsterskydd med silvertejp. Jag tycker det säger mer om silvertejp än Ryan Air.

För några år sedan var jag i Laos. Kom dit via Thailand och via bil. Nu skulle jag tillbaka till Bangkok. Flygplatsen i Vientiane är fullkomligt magnifik. Förvisso överdimensionerad, (byggd som hjälpprojekt av Japan) men en synnerligen vacker byggnad som inte heller saknar det som de flesta flygplatser idag bygger bort av säkerhetsskäl, en utsiktsplats där man kan sitta och överblicka de få starter och landningar som sker här varje dag.

Gaten var befolkat av ett tiotal resenärer. Jag sneglade ut mot uppställningsplatsen och såg att det var en av Lao Airlines gamla British Aerospace som skulle ta oss till Bangkok. Kändes som Bromma till Malmö bara det att knarren på plattan kanske sett de bästa av sina flygdagar. Okey, jag har flugit värre turer än så.



Väl inne i planet och ganska nedsuttna säten med tobaksdoften kvar noterade jag i förbigående att mycket av inredningen satt fast med...just det ja...silvertejp.

20 minuter före utsatt avgångsstid ryckte det till i planet. Dörren stängdes samtidigt som planet backades ut från pirarmen och motorerna brummade igång.

Sådär ja, tänkte jag, det var katten så bråttom det här verkade. Kanske stressade av en bra slot till Bangkok, det är okey.

Så sneglade jag ut på vingens undersida (det är ju ett toppvingat plan och där var även de nitade fogarna förstärkta med silvertejp...gansk mycket tejp var det också.

Eftersom jag skriver det här nu så gick det alltså helt problemfritt vilket kanske inte varit fallet utan tejpen. En tejp som tillhör livsförutsättningarna numera i bilen och hemma. Tack Gode Gud för silvertejp!

måndag 24 oktober 2011

Blodpudding förtalad som radhusbiff



Nu skulle jag, till den här bilden, helst ha berättat om hur grisen slaktades, hur blodet vispades, hur rågen blivit mald på Sollentuna Hembygdsförenings vindmölla i Överby och hur dofterna av alla juliga kryddor som hör blodmat till spred sig över hela Hollywood där vi bor. Men det kan jag inte. Inte för att det redan är gjort här och här utan för att det vore en lögn

Nu gjorde vi så här istället att vi gick till Konsum och köpte blodpudding som var inkapslad i plast och kostade tio kronor biten, vi köpte två. Och dessa kalla, lite fuktiga, och till synes oaptitliga små stycken skivade vi med möda (för de klistrar fast vid kniven så förbaskat (ett knep är att spola kniven i kallt vatten mellan varje skiva).

Så stekte jag och ungarna tärnat sidfläsk (svålen ska skäras bort och den spar vi tills vi har tillräckligt att lägga på ugnens galler att torka i 70 grader under ett dygn tills knastertord och glasskivehårt. Då bryter vi det i munsbitar och friterar i olja. De pöser upp och blir luftiga, salta, smakliga och spröda.)

När sidfläsket börjar ta färg (det ska INTE vara knaperstekt och kännas vasst i munnen) öser vi i tärnat svenskt äpple (Aroma) som får gå med sista minuten i stekfettet tillsammans med fläsket. Så silar vi från och häller tillbaka det nu äppelsmaksatta heta fläskfettet och steker blodpuddingen kort i detta. Blodpudding ska vara lite krispig på ytan och sedan varmt, mjukt och smakligt på insidan.

Så ja, av "radhusbiffen" blev en smaklig söndagsmiddag som liksom alla andra middagar Vi är noga med att äta alla tillsammans, jag och barnen) ALLTID inleds med vår montessoridagismedlem August som ALLTID högt och tydligt säger: "Händerna i knät alla", "Såja - Smaklig måltid, tack desamma". och Gud Nåde den som inte högt och tydligt läser med honom. Så blir vi samlade och tränar vår tålmodighet genom att för ett ögonblick likt japanen i "Tompopo, nudlarnas drottning" föst mediterar över det granna melerade feta fläsket för att göra sig själv suktad, läntansfylld och förberedd att smaka.

onsdag 19 oktober 2011

Nysådda palsternackor och vemodets kompost



Där ligger nu hela odlingssäsongens bladverk trötta och förbrukade, frostnupna och skrynkliga doftandes den råa höstens fördärv. Det ä'r vemodets kompost, men också tröst för det nya odlingsåret som omedelbart i och med detta tar sin absoluta början. Nu ligger jorden kall, svart och blank, grävd och förberedd utom fåran där gurklisten var alldeles nyss.



Jorden bättrad, lukad och redd redan nu och i rader vilar tidig sådd av palsternackor, dess frön som är så känsliga för ålder att man alltid måste ha de färskaste. Tycärr är det inte mina egna utan köpefrö med långt utgånget datum så vi får se, sådde tätt, tätt i förhoppning att var femte tar sig och blir något av. Återkommer med rapport på vårkanten när snön vikit ner sig och givit odlingen en chans.

Odd Nerdrum ett genialiskt fenomen på Edsvik

Eftersom nu Aftonbladet sent omsider kommit med en recension av Odd Nerdrums utställning på Edsvik finner jag det lämpligt att lägga upp min egen rapport från utställningen igen. Tidigare publicerad på dagen före vernissadagen den 30 september:



Det är inte utan att man kan hysa en beundran för Odd Nerdrum. Hela sin karriär har han lyckats vända belackarnas beskheter till varumärkesstärkande element i sin marknadsföring. Den nyligen avgjorda domen för skattebrott är inte undantagen den genialiteten, samtidigt som man undrar "Vem bryr sig",

Jo det är nog en och annan som bryr sig, Nerdrum har tillskyndare, en hel hord av beundrare, en stor köpgrupp som lägger ner miljoner för att få en målning.

Jag träffade Odd Nerdrum första gången 1974 på Kunstnerenas Hus i Oslo. Jag kommer till och med ihåg vad det var för människor runt omkring, hur ölen smakade i munnen och hur vädret var.

Jag, Bjarte Ulfstein och Vibeke Vestby, en som jag glömt namnet på och målaren Jan Radlgruber satt på terassen, vi hade precis hämtat varsin halvliter och det var ett gnistrande solsken. Jag hade bott i Oslo knappt året och hade bara hört talas om den excentriska och smått besatta målaren Odd Nerdrum. Jag hade redan då en uppfattning om honom för jag tillhörde det andra gardet, de som upplevde sig själva utveckla den norska modernismen (jo så seriöst tog vi oss själva och det var kul)

Så hade vi nästan druckit ur och Nerdrum kom, redan på den tiden omgiven av sina beundrare, han gick alltid i grupp och enligt Skavlan på TV fredag kväll gör han så fortfarande, 37 år senare.

-Hallo Rembrandt, gastade Radlgruber. Nerdrum tvärvände och stirrade Jan i ögonen. "Din jävel", sa han och det var inget man kallade den vältränade och fenomenale tecknaren Radlgruber som reste sig och tryckte ner Nerdrum på stolen vid vårt bord vare sig han ville det eller ej. Samtalet var från början riktigt skrikigt och otrevligt. Sedan sa Odd plötsligt att han skulle bjuda på öl och vi blev sittande tills det mörknade och vi pratade konst på ett vettigt sätt. Vi pratade ursrpung och teknik, forskning och framförallt "varför".

Detta "varför" speglade den större frågeställningen om varför man skulle måla precis som de gamla mästarna från 1600 talet eller ännu äldre, "varför". Jag tror vi inte fick annat svar än att det var ett väl beprövat uttryckssätt, men jag tänkte att uttryckssätt ska vara allt annat än väl beprövade i slutänden. Rembrandts sätt att måla kan inte sägas vara väl beprövat annat än av hans generationskamrater och som möjligtvis en grund att stå på för framtida generationer, men att applicera allt i varje samtid är överflödigt!.

-Men jeg er enig med dej om en ting, og det er att det är nødvendig att vite nøyaktig hvordan det gjøres. Men att gjøre det en gang til er bare galt, slog vi fast till Nerdrum. (Man kan fråga sig vem som hade rätt och vilka som hade fel. Läste i tidningen att Nerdrum är god för flera 100 miljoner norska kronor, det är ingen av oss andra)

Nerdrum dröp så småningom av.

Vi sågs några gånger till på olika debatter och på utställningar, inte annars.

På en av utställningarna då, kunde jag konstatera att om man en sett ett litet urval Nerdrums så hade man sett allt. Den känslan har jag fortfarande.

Porträtt efter porträtt hänger där i stora salen på Edsvik - det blir liksom lite för mycket. Ingenting verkar ha hänt på 36 år. Dessutom ser det ut att vara illa målat. Det håller väl ingen med om annat än mycket kritiska granskare. Jag tillhör ju dem som tycker Salvador Dali var en synnerligen patetiskt dålig målare. Men kan jag säga så om Nerdrum vars främsta sida ska vara den gamla tekniken? Ja, det kan jag, simpla undermålningar i tempera för ljus och skugga och sedan ganska så schematiska laseringar över som effekt. Det är långt ifrån Reembrandts eller Vermeer idoga mejslande i färgen. Nerdrum blir som efterapande förenklingar och det är märkligt att det just är tekniken som fällde honom för skattebrott. I ett antal målningar (tydligen ett 30-tal) började färgen krypa för att lösas upp och rinna av duken. Jag pratade tidigare om det väl beprövade. Det finns väl inga måleritekniker som analyserats så mycket som de holländska 1600-talsmålarnas. Recepten på färg och teknik är kassakåpssäkert. Märkligt att den som säger sig förvalta arvet så kapitalt misslyckas med just tekniken.

Hur som helst anklagas han för att ha tagit tillbaka de sönderrinnande målningar, målat om dem och levererat tillbaka till kunderna. Dettta tillhopa med att man hittade fem miljoner i ett bankfack utomlands riktade sökeljuset på Nerdrum och misstanke att han sålt målningarna på nytt. Det får vara hur det vill med den saken, men visst, det finns svagheter i bevisningen, hur man än vrider och vänder på det är inte konst vilken slags handelsvara som helst.

Ett av de "förlorade verken"

Lite elakt, och det är klart man kan vara elak, kan man väl säga, efter att ha sett de rinnande målningarna, att det är betydligt mer levande än de övriga. En av dessa finns med som exempel på Edsvik. De liknar väldigt mycket i uttryck de målningar Edward Munch målade och sedan ställde ut i trädgården för väder och vind. "Jag ger mina målningar en "hestekur", sa han, och visst, den där patinan blev en stor del i uttrycket.

Ska man då gå och se utställningen?

Självfallet!

måndag 17 oktober 2011

Klappad pil hamlades i helgen

Konsig rubrik på ett inlägg som ska handla om att tokbeskära en pil. En sådan har vi nämligen på gården i det radhusområde jag bebor sedan snart ett år. Där har uppvuxna träd och större buskar blivit ett irritationsmoment hos en del, speciellt medelålders män utrustade med topptrimmade trädgårdsmaskiner. När sådan män släpps fria är det inte de själv som avgör utan maskinen - det tenderar till att bli utgallrat till ökennivå om detta får tillåtas.

(Inget ont vidare om dessa människor som faktiskt bara vill väl med sina maskiner)

Nu finns det dessutom tack och lov en och annan på gården som inte lockas så mycket av sexiga trägårdsmaskiner utan som tänker framåt och ställer sig frågan: Hur lång tid tar ett träd?

I helgen hade vi en supertrevlig trädgårdsdag. Ett av föremålen var en välväxt pil...ja den syns här på bilden nedan och visst grenverket är ganska imponerande:



Tittar man på pilen i närbild, nedan, ser man först att det är ett gammalt träd och sedan också att den varit starkt beskuren, dessutom vid åtskilliga tillfällen.



Det är det här man kallar för att hamla ett träd vilket många är emot att man ska göra. Trots det har det funnits tider då man var nödd och tvungen att göra det för att få vinterföda till djuren. Så uppstod traditionen med att ta av trädens grenar med flera års mellanrum och lägga i ladan för att ge till djuren när höet tagit slut. Visst, tydligen gillades det här som andrahandsfoder av djuren, men traditionen satte också spår i naturen. Småningom bildades ett slags mode av detta sättet att beskära träden. Säg den allé som inte varit beskuren på samma oåterhållsamma sätt. På Gotland kallas man det här för att "klappa" träden.

"Vår" pil är tillbakaskuren i två våningar för att få en så sammanhållen och vacker krona som möjligt när den växer ut, vilket torde ta en tre fyra år. På den "övre våningen" syns det tydligen hur trädet beskurits tidigare.

I helgen gick jag och grannarna till verket för att på samma gång skapa ljus och samtidigt behålla trädet. Och så här blev resultatet:



Håll utkik här, med jämna mellanrum ska jag nämligen rapportera om hur vår nyhamlade gårdspil klarar sig.

torsdag 13 oktober 2011

"Tänk, vad kan det vara? ...hmmm, mang...nånting...man...ÄH jag skriver Mangold!"



Willys Rotebro 18:10 ungefär. Trodde först det var en skylt som hamnat fel. Så tittade jag närmare och summan avser "styckepris"!

Det här är ju bara en fortsättning på när jag hade köpt lollorosso för att få ett litet färginslag i en sallad som skulle synas och kassörska stämplade in den som rödkål för då 23 öre.

Jag sa "men hörru nu hare nog blivit nåt fel, de här är lollorosso och inte rökål".

"Lollovaddå", fick jag som svar

"Lollo rosso, Lactuca sativa på latin, det är sallad", sa jag.

"Nähäää nu skojar Du, det där är rökål", svarade den unga kassörskan.

Storslagen meditation i baljrensning av ärtor och bönor



Fokus på mängden, inte bry sig om att den minskar eller fokus på att rensa det sista, inte notera hur den rensade mängden ökar. Träning i att styra viljan, hastigheten, rörelsen, tiden, rummet.



Nu sitter jag med hälften. Resterande hänger på tork. Av fem Signebönor som utsäde blev det en mängd för en åker, av fyra gråärter blev dignande ärtsnår om tre meters höjd och av några få bondbönor av historiskt märke blir det en hel rugge till nästa odlingsår, ett år som började i detta nu, med rensningsmeditation när temperaturen utanför fönstret krupit under noll om morgontimmen.

Det finns en rikhet i denna påminnelse om fattigdom. Exakt dessa historiska frön har varit livsavgörande för människor som odlat dem. Också det ett fokus i rensningsmeditationen.



Under sommaren ha vi snattat färska baljor av Signe och ätit bönorna direkt, smakerna minns vi, de liksom sitter kvar som en dröjande längtan.

"Doppat hastigt i kokande vatten och lagt på sallader eller i enkla sommargrytor".

De har en omedelbart rikare smak än köpebönor som degenererats för att anpasssas till industrin.

Gråärtorna har en sötma som är storslagen och bondbönorna en djup, nästan långkoksbuljongig, smak och dessutom en fortsatt förmåga att reda både sig själv och annat som läggs i dess närhet.

måndag 10 oktober 2011

Stuvningar blir skit på bild, men är ljuvligt spis i mun

Ibland får man en längtan efter det där rejält bonnigt goda. Till lunch blev det stekt salt sill med löksås. Ungarna var trötta på finlir och beställde falukorv. Då kom jag ihåg hur jag serverades stuvad vitkål en gång. Vitkålen kokad mjuk i klyftor i lättsaltat vatten samtidigt som en rik och gräddig bechamel får koka ur den lilla mjölsmaken, spetsas med hemodlad och nyriven pepparrot och lite vanlig senap, salt.

Falukorven ska stekas bara guldlik, aldrig brynt. (Och vem är jag då att säga sådant, jo jag är författare till boken om falukorven Kronwalls 2000 "Femton kockar och falukorv" varför jag vet vad jag pratar om!!! sök den på antikvariat.)

De kokade vitkålsklyftorna lyfts ur med hålslev och läggs att ånga av på handduk innan de läggs på tallrik och napperas med kraftigt uppvispad bechamel, korven läggs upp bredvid.

Ät och njut

Sjävfallet är korven utbytbar mot till exempel ugnsbakade isterband eller stekt rimmat fläsk

Sensationellt vackert bevarade gravar

När man hittar tre stenar i rad i naturen är kan det vara en tillfällighet, men hittar man fler stenar liggandes på rad kan man vara övertygad om att det är människor som lagt stenarna på rad. Här i en vid cirkel med en diameter om nästan 14 meter, vackert lagda stenar tidigare dolda av annan kulturjord.

Vi var där idag, tyvärr kanske inte så många vi räknat med, men ändå en intresserad och tapper skara. Utgrävningen har tagit ett jättekliv sedan sist. Flera tidigare gravar har frilagts, en skelettgrav grävts ur fullständigt (utan att hitta ens ett skelett) och så har man hittat stolphål. I dagsläget vet man inte om stolphålen härrör från ett hus äldre än gravarna, men spännande om så vore. Flera tidigare okända gravar har grävts fram. Undersökningar från 1920-talet och framåt har konstaterat tolv gravar, nu räknar man in 22.

ERn liten benbit från en av gravarna, ett bränt meddelande till oss kanske 1200 år senare för att vi ska kunna lägga en pusselbit i ett arkiv, en liten bit i en större helhet.

Vi frågade oss hur det faktiskt känns att att nu helt "ödelägga" området som är en viktig del av vår tidiga kultur, gravfältet är flera hundra meter långt. Självfallet är det en fråga om möjligheten att låta allt ligga kvar, men i ett ständigt växande samhälle och i en kommun som är fornminnestätast i landet så kan man vända på saken och se utgrävningen som en resurs, en möjlighet att få ynnesten att ta till sig kunskapen och lägga ytterligare kunskapsfakta till ett slags kollektivt minne.

-Det här är ju något som tillhör oss alla, därför är vi mycket öppna visavi allmänheten och ser det som en självklarhet att visa fram både utgrävningsplatsen och eventuella fynd, förklarar arkeologen Anna-Lena Hallgren.

Anna-Lena var tillsammans med Anna Arnberg guider vid Sollentuna Hembygdsförenings exklusiva och första visning av utgrävningsplatsen. Nya möjligheter kommer nu i veckan då allmänheten bjudits in.