Till Uppsala bara för att äta grekiskt

Hela dagen gick åt till regnet i går. Massor av regn och vegeterande hemma i soffan. Fram på eftermiddagen tänkte vi kanske åka till stan för en eftermiddagsfika, men vi åkte till taxigaraget för att lämna redovisningar och när vi kom ut var det redan middagsdags så propositionsordningen i bilen blev 1) äta ute i Stockholm. 2) äta rester hemma (bland annat en underbar dillsåsgryta på fläsk).

"Vi är nästan och så gott som lika nära Uppsala som Stockholm, vi åker dit och äter grekiskt", föreslog Lovisa. Och så fick det bli, tillbaka till tidigare översvämmade Tzatziki vid ån i skuggan av domkyrkan. Hem via trädgården där vi jagade undan en kommande trofé (?) från vår egen lott. Vår gamla gaffelbock på besök.

Bläckfiskringar en av flera rätter i vår inledande Meze

Taramasalata, röra på fiskrom

Räkor friterade i filodeg och med tzatziki

Friterade knyten med smältande god fårost

Supernöjd, i alla fall ser det ut så

Grekiska frsbullar med örter, vitlök och tomatsås

Ett Tabberas som är proppmätt. Funderar på hur man ska orka köra hem!

Grekiska restaurangen ligger alldeles på bryggan till Fyrisån

Tabberas, vad annat?

Så tänkte vi hälsa på Maria i koret till domkyrkan, men typiskt alla kyrkor i Sverige så var den tillbommad

Gästfriheten i Rättvik och om boken som borde lyftas fram bättre

Vid Siljan (Foto: Lovisa lager)

Så landade vi tillbaka i Rättvik. Och vi hade tur med annat än bara vädret. 

Jag gillar inte prydnadsgrejer. Prydnadsgrejer har samma missklang hos mig som underhållning. Ändå händer det att jag både hemfaller åt att underhållas och skaffar ett och annat prydnadsföremål.

De flesta som besöker Rättviks Kyrka går ner till Vasastenen bara för att det känns som ett måste, den mer intressanta stenen finns dock på kyrkogården direkt till höger om kyrkporten, en sten med en kort inskription. Det står "GUMMA" rätt och slätt. Man undrar, vem var hon, varför, hur, vems liv tog slut och minns så här?

En filur som av en del kan räknas som ett prydnadsföremål är mörksuggan, men det är ett föremål med en stark kulturell koppling. För redan 1956 startade konstnären Verner Molin Mörksuggefonden som fram till idag samlat över 5000 konstverk till Rättviks Kulturhus.

(En mörksugga är ett nattens väsen djupt förankrad i Siljansbygdens folktro)

Anders Lindström

Sålunda, utrustade med en liten Mörksugga (som idag är ett skydd mot nattens mörker och påhitt) åkte vi upp till Anders och Ulla.

Ofta när man träffar gamla vänner som man har ett starkt utvecklande personligt med finns risk att hemfalla åt nostalgi och det är ganska tråkigt stagnerande. Så blir det inte i mötena med Anders Lindström, samtalet fortsätter där det en gång slutade och leder sålunda framåt på samma sätt.

Solnedgång över Siljan på ena hållet och...

...månresning åt andra hållet

Vi är jätteglada över att vi blev mottagna och för den skull också omhändertagna.

Anders har skrivit en guide till Rättvik. Jag skrev det tidigare, vi borde haft den boken i handen innan vi åkte till Rättviksbygden för en mer detaljerad och kunskapsspäckad faktabok om en plats har jag aldrig sett förr. Tyvärr har boken inte fått den spridning som vore önskvärt. Handen på hjärtat, en ytterligare genomläsning, en lite hårdare redigering och så en översättning till flera språk, det är den här boken värd, eller snarare det borde ligga i intresse för dem som säljer Rättvik. Roligt också att den kan läsas som resebok utan att man behöver nödvändigt vara, eller ens ha tanke på att vara, på plats någonsin.

Nu fortsätter vår resa till Gävle. Inbokade på Järnvägshotellet (ritat av Boberg) Järnvägsmuseet och Furuviksparken.

Den fantastiska långbryggan i Rättvik