Det vet ju alla som läst Torgny Lindgren "Pölsan" (För den som inte läst den: Läs den! och för dem som läst den: Läs den igen!"
En pölsa är alltså aldrig bara pölsa. Det finns en slags oändlighet i pölsa, kanske för att det aldrig med bestämdhet kunna säga vad som ska vara i den, inte ens ett grundrecept finns att acceptera.
I tredjeupplagan av Gustafva Björklunds står Pölsan mellan Bourdin noir, dvs blodkorv och "Att göra palt" och hennes originalrecept från 1800-talet innehåller avskuret kött som inte duger till annat, senor och senfästen talg och mejram, rödlökar och salt.
I "moderna" recept ingår ömsom ris, ömsom korngryn, ömsom lungslag och ömsom restkött.
I pölsan vi åt idag kände vi smak av nejlikor, av mejram och svartpeppar. Djup smak med mycket bredd av kött, kryddor, säd och fett.
Vad var det då för pölsa vi åt?
Jag berättade för en tid sedan om Robert Pettersson när vi var på Ljusdals Hembygdsgårds restaurang för att äta paltbröd med fläsk. Han, den mannen som gör allt själv i köket och allt få grunden, det är hans pölsa vi fick med oss hem och snaskade i oss ikväll som trevligaste spisen på länge och allrahelst en av de bästa pölsor jag någonsin ätit.