söndag 28 januari 2018

Den där Kamprad


Jo, nu är han död.
Kvar har jag ett brev som ett svar på en personlig förfrågan om en idé jag hade för en kokbok, lika svensk som IKEA.
Hade skickat honom manus till huset i Lausanne, hem till hans privata adress.
Oj vad det dröjde.
Flera månader.
Men jag hade tålamod, för om det här satt så skulle pensionspengarna sakna betydelse.
Nu satt det inte.
Kvar har jag ett brev.
Och så ser det ut. En sida riven ur ett kollegieblock med rester av perforeringen mot ringbindningen kvar.
Skrivet i blyerts, så vänligt och bestämt med en folkskolepictur.
Blyertsen var alldeles säkert från en liten gratispenna ur ett fack på IKEA.
En hel sida full, personliga och vänliga reflektioner, citat och kommentarer som bevis på att han verkligen läst manus och grubblingarna värkte mellan raderna. Tvekar inte en sekund över att han verkligen och egentligen ville inleda ett samarbete.
Nu berättade han på sidan i blyerts att han blivit så gammal att han knappt orkade driva sina egna projekt än mindre i samarbete med andra.
Han berättar om smaker och minnen, det var alldeles förfärligt så mycket han fick med på kollegieblocksidan.
Vi träffades aldrig. Men vi hade brevväxlingen. Han behövde inte skicka tillbaka manuset. Av hans brev förstod jag att han gillade det och läste-
Han avslutade sitt brev med "Vännen Ingvar".
Så kan det vara.