Sugit i mig en rad böcker senaste veckan, bara för att hålla covid-19ångesten stången. Har redan haft känningar femtioelva gånger, lätt rethosta, feberångor, svårt att andras, hetta över pannan, tungt livsmod, förmodligen allt inbillning eller snarare allt inbillning.
Idag mådde jag riktigt bra.
Började veckan med Katarina Frostenssons K, hon har det värre än den värsta och får min ångest att betraktas som lätt. Ett helt igenom makalöst försvarstal över sin heder och sin roll, föga övertygande, men en som slåss med allt tillgängligt inom litteraturen för att överleva. Ögonen faller inte sällan på Seines mörka virvlar och återkommande. Däremellan en blandning av ganska så högtravande referendum till poeter, dramatiker, och litterära läsningar. Det blir svindlande understundom och ibland trotsigt som tonår med ett återkommande ungdomsspråk från tiden 1970 så som de flesta pratade då. Kunde vara en beskrivning över århundradets kärlekshistoria, men är det inte. Det är däremot den tredje av veckans plöjande ett exempel på.
Min andra bok, tisdag och onsdag var en reabok jag snappade till mig från Ericssons bokhandel i Ljusdal (en fortfarande bokhandel på riktigt), Jonas Bonniers Knutby. Jo det är en bladvändare, inte särskilt välskriven och över en redan känd historia, men den är underhållande och stillar nyfikenheten som man knappast kan få nog av. Vad är det som händer med människan när frälsning och pitten i kombination får styra, när någon upphöjs till en Guddom och utnyttjar det till det makabras gräns. Alla de där församlingarna som är på väg någonstans, som med emfas ställer sig grupperade för att vara vi och dom, borde läsa boken. Jag möter den där känslan av uteslutning i så många kyrkliga sammanhang, så pass starkt att jag inte har lust att vara deltagande. Att sexet bestämmer riktningen är inte bara en krydda det är en understrykning.
Så till den stora kärlekshistorien, den mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe helt suveränt berättade av Alex Schulman i Bränn alla mina brev. Döden, kärleken och offret.
Alltså jag har gillat Sven Stolpe begränsat. Läst hans verk om Drottning Kristina och den Heliga Birgitta (men det är länge sedan nu) och jag har roats av anektdoter om denne härförare. Bilden av honom flagnar, ja till och med rämnar. Han var den argsinte skithög i verkligheten, den man hörde talas om, kvinnoförnedraren, mobbaren, tryckkokaren.
Schulmans egna uppdrag var att jaga sin egen ilska, sina egna utbrott på flykten. Han finner likheter i sin morfar och han kommer den stora kärleken på spåren. Det är inget vackert porträtt av Sven Stolpe, men han förtjänar inget annat. Däremot ett ömsint porträtt av sin mormor som levde kuvad under sin ”store författare” till man. Kärleksbreven då? Jo några hittade han i arkiven, andra efter ett möte med David Lagercrantz, de kärleksbrev som skulle brännas, bevisen om den största av kärlekar mellan Olof och Karin. Av ren rädsla för sitt eget liv fortsatte Karin Stolpe att leva med sin man till döden skilde dem åt. Ett märkligt drama redan från sidan 1 och som sedan inte går att sluta läsa.
Nu har jag läst en rad skrifter av Schulman och jag fylls av avund. Jävlar så bra han skriver!
