Alla dessa bortglömda eller för
den skull hotade smaker, dofter, texturer. Och med den goda smaken att servera
smårätter som assietter, en tydlig svensk kommentar till kontinentens tapas
(minns att jag stötte på dessa på Lindgården i Visby)
För att tyda flera av smakerna
behövs ”Blunkens handbok” där de exakt beskrivs.
Självfallet fastnade jag direkt
för Sillbullarna i korintsås som vi tiggde och bad landets då främste
matkreatör Christer Lingström att laga till oss en fredag bara för att. Och som
han gjorde det. Det blev en ahaupplevelse för fler i sällskapet som inte
tidigare smakat och för mig som ätit sillbullar sedan barnsben så kärt i
smakminnet. Det var också de absolut bästa sillbullarna jag någonsin ätit
(utöver mina egna som jag tyvärr lagar alltför sällan).
Det finns en alltför stor
misstänksamhet mot det här med att blanda fisk och kött tillhopa. Aningslösa i
vår cullinariska historia förbiser vi smakens traditioner och glömmer
söndagsstek eller rulader kryddade med ansjovisar (vår inhemska fisksås om än att
ansjovisen är utländsk med sin kryddning), strömming och fågel finns också i vår
mathistoria inspirerad från Finland för att inte tala om gotländska idbullarna.
Om dem sa min gode vän, sedan länge bortgången, Nisse Sundberg: Ska man laga
idbullar så tar man en id och en ko och mal samman, sen steker man och
serverar!
Skärtorsdagen inledde vi i samma
grupp som för tio år sedan övertalade Christer Lingström att servera oss
sillbullar med korintsås att göra sammanledes (Karln är tokig i kroppkakor så
han borde ha insikter). Ett av huvudargumenten är att Lingström hade kvar
sillbullarna på lunchemenyn i 14 dagar och sålde slut av dem varje dag.
Det här är alltså steg ett i vår
lilla utmaning.
Följ länken så finns mitt recept
(lite dåligt korrat upptäcker jag nu, men ändå fullt läsbart)
