Stegen blir
väldigt små och smärtar upp i mina ”vagina protectis” (Gracilis och
skräddarmuskeln).
I julas, eller om
det var en helt vanlig dag, fick jag en PT i present av min livskamrat och
livsmednjutare tillika sambo och underbaraste människa jag någonsin känt.
Nu i halkan blir
stegen små och att luta mig fram för att ge Assar godis när han stannar vi
övergångsställen eller annat bra är en ren uppoffring, det gör så jävla ont att
jag nästan förgås.
Igår var jag
nämligen hos denne PT. Omklädd och klar för ett introducerande samtal och
målsättning.
De senaste fyra åren
har jag inte gjort mycket annat än att vandrat med hunden och det är ingen
motion med en herre som måsta stanna och nosa på varenda kissfläck eller spår
varannan meter och stanna för att markera vart tredje. Jo, jag kan kalla mig
själv soffpotatis och inse att jag inte trivs alls med mig själv. Märker också
hur demonerna växer sig starkare (läs min bok ”Utanför Normen” så förstås
uttrycket bättre) vid soffsittande. Är också inne i en period av oövervinnerlig
trötthet, men tillåter mig inte att sova (läs boken en gång till!)
PT:n ville se hur
jag rör mig och hur jag beter mig med redskap. Mina redskap hittills har ju
varit boxarsäck och hopprep. Nu skulle jag göra knäböj. Jag gjorde tio under
ett vildsint knäppande och knakande i lederna. Så kommer människan med en stor
järnbula på 12 kilo. ”Gör åtta till”, vilket jag gjorde pliktskyldigast och
inte utan ansträngning med en del smärta i lårmusklerna.
Hon gick runt mig
och inspekterade och efteråt, jag blev rejält andfådd vilket ytterligare
understryker nödvändigheten av hela den kommande processen, blev det analys
över min kroppskonstitution, vägning, mätning och program.
Börjar måndag.
Men åtta + tio
knäböj och jag kan knappt gå, det skär som rakblad i musklerna på framsidan av
låren och hela vägen från knänas insidor upp i ljumskarna, fi fan!
Ser ändå fram mot
det här, en fantastisk PT, en otroligt bra träningsanläggning och årskort. Nu
ska det kroppsliga få tvätta själen…eller hur Assar.