Nattvandring XXIV

Nu är jag ännu mer övertygad över ett faktum jag känt till i många decennier.

Tänker, under nattvandringen med Assar som stilla går vid min sida och älskar när snön yr och det är riktigt kallt med snål vind, en vind som för med sig så många dofter att han sträcker halsen och kontemplerar med nosen i vädret.

Tänker att Jo jag blev övertygad igår, oavsett vad kulturmakarna säger från politikens upphöjda hylla: Rudbecksskolans aula är en gymnasieaula, en skolaula, inget annat. Den är inte ett alternativ till teaterscen, konserthall, eller dansscen. Anläggningen är både akustiskt och scenmässigt anpassad till en gymnasieskola, bänkarna är för att skriva (och omåttligt obekväma, kanske just därför), scenen för skoläventyr där kraven inte ställs höga, ljudet för att höra rektor eller några få andra prata, omklädningsrum som ambitiöst kallas loger är sunkiga som 40 år gamla gymnastikhallar och helt oändamålsenliga. Tekniken i lokalen, ljud, bild, datordrift är anpassat, möjligtvis till skolnorm.

Var på en rent underbar föreställning i helgen, ”This is Kenneth and Ted”. En minneskonsert med Janne Schaffer i centrum och gästartister som var skitbra tillsammans med Sollentuna Gosskör (med August) och Sollentuna diskantkör under Maria Stadell (vilket jobb den människan uträttar!)

Har haft förmånen att känna både Ted och Kenneth och nu späddes minnen på från den sida jag inte befolkat, inspelningarna, dagliga rutinerna, karriären inifrån. Rörande berättat av Schaffer med röda guran hängande löst från axeln.

Det hade blivit så ännu mycket bättre i en lokal med akustik, i en lokal med riktig ljudanläggning, med en bättre mixer, med en bättre teknik. OCH framförallt en ändamålsenlig lokal. I den som är ett faktum räcker det inte med en utrustning. Det är salen som behöver rustas för ljud. Stora delar försvann, balansen gick förlorad, ljudet studsade, blev otydligt – genant för så duktiga aktörer, en kör som slet hårt för att höras men där stora stycken försvann, puffar och vassa ssss från soloartisterna och en orkester i ljudlig obalans.

Underbar, skriver jag ändå och så tycker jag? Dels för nostalgin, dels för berättelserna, dels för att jag vet hur musiken låter, dels för att glädjen i framförandena var så genuin och storslagen. Men hallå, när ska Sollentuna kommun vakna och inse att det här inte är ett alternativ, att vi behöver en teater, en konsertscen som rymmer människor och ger dem vad de vill ha. Två helt fyllda aulakonserter under en lördagkväll – det finns en lust och ett skriande behov av lokala evenemang – se det behovet istället för att säga: ”Det är ingen idé, vi ligger för nära Stockholm”.

Nu har vi ett Edsvik som är under moras. Gör något där, bygg om motorcykelladan till en kulturscen (är den för liten så bygg ut den) eller bygg ut en kulturscen över det blåsiga Turebergs Torg när ändå kommunalhuset renoveras. Gör Sollentuna till en kulturkommun. Satsa!

Tänk så mycket man hinner tänka på en nattvandring med Assar.