Likt en räv gick jag i alla fall i omgångar
och tog fler och fler trots att det inte längre är R i månaden. Alltså inte den
där absoluta kvaliteten, inte vita lekostron och hyfsade ändå, ett ostron är
ett ostron är ett ostron.
Vi var på Edsbacka
Wärdshus igår och skulle smörja kråset. Satt ute i obarmhärtig sol, men det var
meningen och halva, ja till och med hela nöjet skulle det visa sig.
Det var en omtalad
brunch vi visiterade. Omtalad av köket på krogens hemsida och som annonstips på
min FB. Kicki hade varit där tidigare sedan nyöppnandet och kom då hem mer
betryckt och bedrövad än förtjust. Andra chansen nu då. Den andra chansen tog
inte restaurangen trots vi hoppats på det för det är just ett sådant här
näringsställe kommunen behöver bland alla pizzerior, suchiställen och wannabees
inom konsten att laga god mat.
Återgår till
ostronen. Det är ju inte folklig kost direkt och här är det mer folkligt än ”förståsigpåit”
uppenbarligen för här låg ostronen kvar på sin isiga skaldjursplateau. Ostronen
som till en början låg fint upplagda dränktes dock snart av lakvatten från
isbädden. Några smakade mer drunknade i kranvatten än saltig molusk och så får
det absolut inte vara, det är rena slöseriet och oförsvarbart. Pastramin var
ganska torr och laxskivan med förlorat ägg och rå spenat alldeles för
tjockskuren. Laxskivan som låg i en alldeles egen liten glasform var det enda
som fungerade rent serveringsmässigt då den kom in i samma tempo som människor
plockade år sig den. Tyvärr alldeles för nedkyld för att smaka som det ska och
varför inte smörsvängd spenat, varmhållet ägg en god hollandaise?
Okej, fick mitt
lystmäte av ostron om än att några var vattenskadade och jag fick ett berg av
räkor att pilla med.
Började tänka att: ”Det
här är ju långt från brunch, snarare en bantad lunchbyffé”.
Efterlyste varma
nybakade scones, marmelader, smothisar, olika goda teer, juicer, härligt
blåsigt surdegsbröd att lägga olika pålägg på som tryffelkorvar, tunna skivor
italiensk torrskinka, patéer med smågurkor, ansjovisar med hårdkokta ägg och
utan kaviarklutt. Tänkte mig små puddingar, creme caramel, chokladpudding,
eller fylld chokladtårta och amerikanska pannkakor med lönnsirap. Men nej,
brunch i klassisk mening var inte det här… Tvyärr !
Okej (igen), gick
på det varma bordet som utlovade grillat och massor av sallader. Samma sak här,
avsvalnade trancherade bitar av en alldeles åt helvete seg flankstek låg spridd
som gråa eller mörkbruna rester under folie på varmhållningsbänk. Alldeles för
långgrillade kycklingbitar låg som halvkremerade lik i en annan form och mycket
sas om den hemlagade korven med smaker av timjan och vitlök och mycket, mycket
annat. En smalkorv av ordinär emulgeringstyp som inte bjöd på vare sig
tuggmotstånd eller smakexplosion och dessutom smakade ICA.
Tog en sallad till det
grillade och som såg väldigt god ut, primörer. Tyvärr inte tillagad annat än
till svårtforcerat tuggmotstånd av halvråa tjocka morötter och grönsparris som
smattrade mellan tänderna. Däremot babyribs som var bra, men som behövt lite
rimning så att stunsen i marinaden möttes och lyftes. Jag skrev någonstans för
20 år sedan om en simpel skinkstek som rimmats över natten, marinerats och
penslats och östs under tillagningen så att den mest var att likna vid en
tjärad kyrkport från 1600-talet. Det var
smak i den skinkan vill jag lova och en helvetes massa kärlek.
Onöjd dittills gick
vi så till anfall mot det rika dessertbord som annonserats. Mjao, njaä. Tårta,
eller snarare smulor av tårta, rester på ett tårtfat möjligtvis att jämföra med rester från ett
födelsedagskalas. Sak samma med citronmarängen. Inget tempo i underhållet av
buféebordet, trist och slarvig syn, inget som triggade lusten.
Så var det glas,
ungefär desamma som skulle likna cocotterna med lax, förlorad ägg och spenat. Nu
fyllda med någons farmors rabarberkompott och med smulor från sockerkaka. Tydligen
inte avsmakade vare sig före eller efter att de lämnat luckan, implosionsrisk i
munnen av garvsyra från okokta bitar rabarber och så emaljen i tänderna skar.
Osockrat dessutom i någon slags iver att göra osöta hälsosamma desserter kanske
eller vad vet jag?
Några tårtor med valnötsdekorerade brieostar fick bli
alternativet. Skulle vara honung på, smakade inte honung i alla fall och
valnötterna ramlade därför av. Det gjorde vår lust också litet grand, men
räddades av den varma solen som riktigt brände på terassen och som gjorde i
alla fall våra miner väldigt glada, så sällskapet förstås som alltid lyckat i
vilket väder som helst.
Men tänk så bra det
här hade kunnat vara med lite mer omsorg om borden, lite mer kärlek i
förberedelserna att här kommer folk som vill att det ska smälla i käften av
smaker, studsa i alla matlustar, ett uns mer elegans med laxen, en rejäl koll
på ostronen så att de inte dränks av lakvatten från isen, ett lite bättre urval
när det kommer till kött och fågel, lite bättre koll på innertemperaturer, lite
kärlek som spiller över i salladerna och kanske en investering i en dessertkock
som kunde linda oss in i sötsakerna med dess smakernas och texturernas mysterium.