onsdag 31 januari 2018

Vi hade en svår förlossning



 Jag läste sanslöst mycket som barn, jag sög i mig allt, från pärm till pärm; Husmoderns medicinbok, stora andra luntor hemmets medicin, uppslagsverk, reseskildringar och romaner. Självfallet inledningsvis en hel del barn och ungdomsböcker.



Bland många läsupplevelser var, med understreck på upplevelser,  "Det enorma ägget" av Oliver Butterworth, en amerikan från New England som skrev en hel del barnböcker varav just den här blev en bestseller. Den om en bondpojke som hittar ett enormt ägg hos en av hönorna på gården och låter kläcka* det och ut kommer en dinosarie som han sedan fostrar.



Den där boken klingade som ett eko när jag och August var på Hamleys på Regent street i mellandagarna. Fem våningar leksaker, ett eldorado för små och stora. Inte minst för August som fastnade vid modelljärnvägsavdelningen i timmar. Han har ju en sådan läggning att han ska se allt som upptar honom, även sådant som ligger bakom och längst in och allt ska synmemoreras innan han är nöjd.



Bakom hans rygg köpte jag ett lila, enormt ägg. Istället för värme som hos bondpojken Nate Twitchell i Butterworth bok  skulle det här enorma ägget läggas i vatten i en karaff..."sedan skulle det börja hända grejer inom 70 timmar..."




Gömde undan ägget tills vi kom hem till Sollentuna igen.

Så blev det spänning och dags. Vad skulle komma ur ägget. Enligt beskrivningen kunde en dinosarie födas. Väntan blev lång och förlossningen blev svår.



När tiden gått över 70 timmar och vi bara sett ett litet "krack" i äggskalet tänkte vi hjälpa dinosarien på traven, men bytte vatten istället. Så satte det fart. Efter fem dygn hade huvudet kommit ut. Långsamt gick ägget upp och så småningom och faktiskt med lite hjälp, efter 14 dagar, var den knubbiga krabaten (i någon slags mjukplast) förlöst.



Hade ju varit roligare med en livs levande som hos Nate Twitchell, men man får nöja sig med det lilla. Nu står plastmojängen och är tråkigt död på blomhyllan i hans fönster bredvid adventsstjärnan i neon, den som lyser rött på asfalten ända som tre våningar ner.
Men, det var kul så länge det varade.



Så kanske vi ska ta lite läsning ur det enorma ägget om det inte blir som vid andra omläsningar jag gör understundom och som då inte håller alls.

*Påminner mig för femtioelfte gången lustifikationen hos Tina Nordlund som i början av sin karriär som TV-kock "kläckte" ägg varje gång hon knäckte ett i smeten.

Nattvandring V


Allt är tyst, halv ett om natten. Jag går med Assar, annars ensam, som om andra inte fanns.
Det är svart i alla fönster, snön ligger som ett tystande täcke, inte ens bilarna på leden, en och annan som far förbi, hörs annat än som mycket dovt.
Känns som att natten bara är min.
Går hem och kokar snus.
Mandelmanns kokade tvål.
Assar nöjd.

tisdag 30 januari 2018

Älskade unge så bra


Frågan är om man får göra så här? Som förälder alltså.
Vara över mödan stolt när ungarna strävar på.
Lovisa har kämpat sig genom massor för det här.
Nu står hon där bredvid reklampelare och annonsdraperier på sig själv i centrala London. Ett jättejobb.


I veckan som var försvann hon igen till London för jobb. Far som en tätting och första gången tidig höst som vi var där tillsammans för att hon skulle ”lära sig lite” förälskade hon sig omedelbart, doften, rytmen, maten, människorna, glädjen, smutsen, regnet. Det där som jag själv lärde mig hatälska för snart 40 år sedan, då som jag blev omedelbar anglofil; musiken, konsten, kulturen, byggnaderna, staden. 









Jag om någon förstår henne, hennes längtan, hennes lust och upplevelse.
Nu står hon där på Oxford Street och tittar på sig själv på bilder som togs i höstas i Spanien. 

-->
"Jag stannar några dagar till, har plåtningar idag och till torsdag".
¨Älskade unge så bra.

söndag 28 januari 2018

Den där Kamprad


Jo, nu är han död.
Kvar har jag ett brev som ett svar på en personlig förfrågan om en idé jag hade för en kokbok, lika svensk som IKEA.
Hade skickat honom manus till huset i Lausanne, hem till hans privata adress.
Oj vad det dröjde.
Flera månader.
Men jag hade tålamod, för om det här satt så skulle pensionspengarna sakna betydelse.
Nu satt det inte.
Kvar har jag ett brev.
Och så ser det ut. En sida riven ur ett kollegieblock med rester av perforeringen mot ringbindningen kvar.
Skrivet i blyerts, så vänligt och bestämt med en folkskolepictur.
Blyertsen var alldeles säkert från en liten gratispenna ur ett fack på IKEA.
En hel sida full, personliga och vänliga reflektioner, citat och kommentarer som bevis på att han verkligen läst manus och grubblingarna värkte mellan raderna. Tvekar inte en sekund över att han verkligen och egentligen ville inleda ett samarbete.
Nu berättade han på sidan i blyerts att han blivit så gammal att han knappt orkade driva sina egna projekt än mindre i samarbete med andra.
Han berättar om smaker och minnen, det var alldeles förfärligt så mycket han fick med på kollegieblocksidan.
Vi träffades aldrig. Men vi hade brevväxlingen. Han behövde inte skicka tillbaka manuset. Av hans brev förstod jag att han gillade det och läste-
Han avslutade sitt brev med "Vännen Ingvar".
Så kan det vara.

onsdag 24 januari 2018

Nattvandring IV



Ska det behöva vara så. Rädslorna i natten.
Snöglopp vid midnatt, så gott som alla fönster släckta. Något enstaka där det rör sig. Någon lagade nattamat i ett kök.
Vilsamt i tystnaden av snön. Lite blött. Assars älsklingsväder, han går lugnt och tittar upp på mig vart tredje steg.
Ovanlig runda och efter gator där det går folk.
Långt där framme kommer en människa, som en silhuett mot gatlyset. Mörk jacka, vita jeansbyxor, huva över huvudet, pälsbrämad eller kanske fejk.
Får syn på mig och Assar, tvekar i steget, tvekar ytterligare. Ser sig om efter möjligheter, verkar lite desperat.
Håller Assar i kort koppel och på insidan, kanske hon är hundrädd. Vissa är ju paniska. Assar går fint.
Hon kikar under fejkpälsen, ser hennes rädsla i blicken, men inte mot hunden.
Helvete, det är mig hon tittar på. Viker av och småspringer över till andra sidan av vägen, till andra trottoaren. Panik i ögonen ser jag trots halvdunklet.
Doften av adrenalin.
Assar gnyr till.
Säger: Duktig Assar.
Han viftar på svansen och får en godis.
Släppen honom på åtta meters lina. Han är glad.
Men ska det vara så, att inte en ung tjej ska kunna gå om kvällen i ett belyst område med stadsliknande bebyggelse, järnvägsstation och busshållplatser utan att vara paniskt rädd. Ska det vara så.

Assar, nu går vi hem