söndag 15 februari 2009

Klotterkonst och skadegörelse

Förmodligen såg inte pappa och mamma den lille pojken när han var liten. Han gjorde allt för att bli synlig, men lyckades föga.
Så växte han upp och strävade under hela uppväxten efter att bli sedd. Men ingen såg.
En dag förstod han att han kunde bli konstnär, men hade missuppfattat det hela, konstnär är man för att det finns en inneboende drift att förmedla, att synliggöra annat än sig själv, att se vad som är möjligt.
Den lille osedda pojken hittade på att förstöra en tunnelbanevagn samtidigt som hans tilltag filmades. Då skulle han bli sedd och visst blev han det. Så nu kan han vara nöjd.
Det var bara att det hela var ett examensarbete på Konstfack. Wow!
Efter fyra års studier så var det det här som kom ut, detta var resultatet, Jesus.
Det han trodde skulle bli en hyllad examen, tilltaget han kallar konstnärligt, blir inget annat än en djup suck från många och ilska från ännu fler.
Det var just det här som fick mig att, efter elva års högskolestudier, hoppa av en allt konstigare inställning och allt märkligare uttryck. Färg som rinner åt obestämt håll, fläckar som är satta utan tanke, budskap som inte formulerats, riktningar som inte definierats är bara viftningar och betydelselösa gester.

Middag idag igen


Som jag tidigare skrivit har vi en bra entrecoteleverantör. Från denne hade vi kvar en bit (som vanligt) i kylen. Den fick lufta några timmar och bli rumsvarm innan den stektes i skivor och fick sällskap av strimlade sockerärtor, strimlad savoykål och egenodlad rödlök som stuvades med ostronsås.


Stekt basmatiris med överbliven lax, ärter, majs, paprika (jo en sådan där fryst grönröra från just frysen). Allt steks och stuvas med pojkesoja och lite fisksås, enkelt, gott och jag inbillar mig att det är nyttigt också.

Brödraskapet och bondbönsvälling

Brödraskapet, August och Gaston, sönerna.

Soppan från senast - den doftande härliga bondbönsvällingen.