onsdag 17 oktober 2012

Historiska omläggningar på tallriken och vänner som förser mig med allt det goda



Bilden ovan hade varit ganska omöjlig bara i somras. Att en tallrik, en servering skulle få innehålla de där gröna som inte alls går i lag med det övriga, i det här fallet en kryddig köttfärs fräst med stekt potatis och lök. Kall sallad till varm mat har jag...och dessutom med äckligt rårivna morötter...tyckt vara det mest avskyvärda.

Innehållsförteckning på sjukhusmaten

Nu har jag fått bestämda regler och upptäckt att mycket av det som jag trott varit fördomar och ögonblickligen blev jag bra att hantera balansen mellan det tillagade och det råa, kanske bara något ljummat.

Hemma igen reflekterar jag bildligt över sjukhusmaten och det slog mig en dag att det serverades fisk, men hur mycket jag än sökte på innehållsförteckningar och med frågor till personalen fick jag aldrig reda på vilken slags fisk det var. Processad i storkök blev det också svårt att rent okulärt bestämma art...kanske just begreppet "fisk" var mer sanningen nära än artbestämmande kolja, sej (den hade jag omedelbart sett att det var jämte torsk) vitling (har ju en så karaktäristisk smak, men urkokt kan den gå under begreppet fisk jämte koljan).

Sjukhuskyckling med pasta

Slår mig när jag ser bilderna hur mycket kolhydrater som serverades på denna medicinmottagning där lejonparten låg inne för diabetes. Slår mig därmed på axeln och berömmer mig själv även om det fortfarande känns en gnutta vingligt.

Så till det där med vännerna. Efter leverinflammationen jag drabbades av i höstas till följd av ett penicillin blev huden fruktansvärt känslig, mycket efter den "leverklåda" som uppstod och varade under lång tid (känns av till en del fortfarande). Hittade tillbaka till ett presentpaket från min årsdag i somras som innehöll just hudmedel för män. Det här visade sig vara fullkomligt undergörande samtidigt som det väcker minnen som inte 'är lika behagliga (återkommer till dessa tror jag)

Så häromdagen, när man som mest behöver det där som smakar, så kommer Christina och Bengt direkt från Sörmland med fem liter mustade äpplen i en baginbox.
Fruktos är förödande för mig om det inte intas i små valda mängder som största njutning. Denna nektar av sörmländska äpplen är just en sådan.

Det här är egentligen Augusts favorit - det vet ostbutiken i Sollentuna Centrum

Och som att inte njutningen vore fullödad under Hollywoodfruar när Sverige höll på att skämma ut sig i Berlin öppnade vi en Plaisir au Chablis från Gaugry som visst inte är ett vin utan en alldeles perfekt mognad ost som min ostleverantör låtit smita ner utan att jag nästan märkte det. Vi åt med sked och tittade färdigt på fotbollen under andra halvlek vilket understryker att "en glädje sällan kommer ensam"...eller hur det nu var...kanske olycka...men skit i det, njutning handlade det om!