torsdag 5 december 2019

Den stora ledsnaden och det enda minnet från julen










Den enda julen han mindes på riktigt var den där när han var åtta.
Men det var inte julklapparna eller doften, eller väntan. Inte ljusen i granen. Kalle Anka på TV fanns inte då. Inte alla de gamla juldekorationerna som placerats ut i hemmet, julkrubban på ett bräde, den värmländska ljusbäraren i kökstaket som dekorerats med kräppapper och cox orange.
Nej det är något helt annat som etsat sig fast och som överglänser alla andra jular som upplevelse, som minne.

Mormor hasade runt i tofflor i det lilla långsmala radhusköket. Morsan tyckte hon var i vägen och gnällde. Hon sa aldrig du till mormor, men det gjorde pojken, aldrig ”mormor” i tredje person.


Borgerligheten lade sig som ett tungt ok över allas axlar, regelverket var stabilt. CocaColatomten var inte uppfunnen, artighet var en dygd och så finkläder och tystnad på det, nästan som på långfredagen.

Gossen på åtta kände det som om att man inte fick visa längtan, lust, glädje, man skulle vara stilla och lära sig att inte förhäva sig, lära sig att inte vara ivrig, lära sig att stå ut.
Det var ändå oroande hemma, som att något snart skulle brisera, gummisnoddarna i gummisnoddsmotorn skulle gå av, allt skulle rämna och julen skulle krascha. Det var en magkänsla han hade gossen som redan kände sig hotad av åthävor och bannor och att få gå och lägga sig om han inte skötte sig.


Maten radades upp, det kallskurna, mycket tack vare mormodern som en gång i tiden varit kalaskokerska och oavsett vad mamman häcklade henne för visste hur logistiken skulle läggas upp.
Tre vuxna i köket och en liten åttaåring blev för mycket. Morsan och farsan stötte ihop och det efter en spänd ordväxling om revbensspjällen skulle grillas helt svarta eller bara rödbruna. 
Farsan höll på det första och morsan gjorde illa miner och gjorde äckelljud med munnen. Då brast det för det hela hade föregåtts av massor av spänningar och delade meningar och framförallt  en rädsla över att det skulle gå åt helvete. Farsan tog skopan som hängde vid slasken, fyllde med vatten och hällde över morsan samtidigt som han sa något obestämt, men rått. Morsan smällde till honom till sitt försvar och sprang sedan dyngsur och gråtande ur köket med farsan efter redan ångerfull.

Det var julen det brast, då artigheten och uppfostran sprack i tusen bitar. All förvandlades till en slags värre grå vardag än vanligt trots glittret i granen.

Men det var inte därför den här julen skulle bli så minnesrik. Det var en betydligt mindre detalj och någon timme senare när morsan bölat färdigt och farsan pudlat på knä vid sängkanten (men det var bara något åttaåringen antog för sängkammardörren var stängd och låst).

Ur den största konserveringsgrytan fiskade mormor elegant, med hjälp av två trägafflar, upp ett stort grishuvud som först varit rimmat och nu kokt efter alla konstens regler. Huvudet lades upp på ett stort lerfat och överflödig vätska hälldes av varefter huvudet torkades med linnedukar för att så småningom griljeras och dekoreras.


Gossebarnet stor där bredbent med händerna höfte fäst och tyckte det han såg var det mest storslagna någonsin. Hur huvudet var rimmat och kokt till perfektion, genomkokt och mört men ändå med alla bitar på plats. Han studerade hur huvudet styckats jämt med slutet av karrén.
Mormor gick ut ur köket. Gossen stod kvar och tittade in i grisgapet, såg på tandraderna av flikiga oxeltänder och längre fram riktiga betar.

Försiktigt tog han tag med fingrarna på en av oxeltänderna.
Tanden som var enorm i pojkens ögon lossnade omedelbart och kunde med lätthet dras ur sin håla. Han lade den enorma tanden med roten åt sidan på diskbänken och prövade en av de stora framtänderna. Den var nästan som en bete och lossades lika lätt, om inte lättare. Så tog han de båda tänder, förstod att han gjort något otillåtet. Stoppade tänderna i fickan och gick baklänges ut ur köket.


Morsan och farsan hade samsats, mormor var tillbaka i logistiken och märkte inte grisens tandlossning. Hur det blev sen minns han inte, gossen, minns inga julklappar, inte hur julmiddagen smakade, ingenting om beteenden eller om han till slut fick gå till sängs för att han varit orolig eller osansad eller pratig. Nej han minns inget om jularna före och inget om jular efter, bara julen när grishuvudets tänder hamnade i hans ficka.
Tänderna då – nä, han minns bara händelsen, inte var tänderna tog vägen.

Salig blandning på bordet

Vi stänker nog i oss ett antal ostron i månaden här hemma.



Man tager om så behagar. 
En salig blandning att äta.


Biff med lök, en klassiker. Biffen grillas till en innertemp av 47° och får vila i 8 min.

Nä, men det var några bilder som dök upp ur min bildsortering och så blev det grejer som jag gillar var för sig. 
Samtidigt en vardaglig förrätt här hemma, ostron. Sedan en biff med lök. En vardagsrätt som jag älskar och så, bara för att reta julmoralisterna, en semla till andra advent som gräddig dessert.

"Ingen semla före årsskiftet" - Jag säger likväl en Budapestbakelse, semla året runt!
(Alltså vi har inte serverat det här som en vardagsmeny, det är bara något styrt ur bildflödet.
Ikväll blir det pölsa från Delins i Färila med stekt potatis och röda betor som äro inlagda.)