fredag 16 januari 2009

Minsta möjliga motstånd och till dårskap gränsande

Vårt hårdstekta fläsk med vitlök och ostronsås

Jag tror att vi alla såg fram mot att klockan skulle slå 11:20.
Det är då vi samlas i receptionen på kontoret varje fredag och reser ner till vårt bord på Edsbacka Bistro för att äta långlunch och prata med varandra om sådant man inte pratar om på kontoret.
Så kunde jag inte motstå att äta kalvläggen igen. Det var några minusgrader ute, klart väder och kallt. Alltså kalvläggsväder och det var lika gott som sist.
Jag har sagt det förut att kärleken i köket kan mätas på limmigheten i såsen och läpparnasdärpå följande klistrighet, utan andra ekivoka jämnförelser!
Så var det att limmigheten satt som en klistrig marinadhinna i munhålan när vi tågade ner för att besiktiga en av landets kanske viktigaste offentliga konstverk, Vevax av Arne Jones:

Jag skrev om konstverket när det sattes på plats i början av 70 talet och vid ett flertal tillfällen hade jag förmånen att få besöka Arne i hans ateljé, titta på när han jobbade, vara med och samtala.
Nu står konstverket/skulpturen, av en av 1947 års mäns viktigaste skulptörer, där, skavankig och klottersanerad, sönderetsad i den vackra ytan. Det är så oerhört viktigt att sådant som detta bevaras till eftervärden, den samlade konstnärliga erfarenhet och det storslagna uttryck och gestaltning som finns inkapslad.
Tyvärr är det ingen som lyssnar, ingen som reagerar, ingen som gör något. Konstverket får förfalla i sin egen förtvivlan över beslutsfattares ytlighet, okunskap, dumhet.

Lite längre bort har det beställts en formslapp och uttryckslös idrottsskulptur i en rondell. Skulpturen består av formklippta plåtsilhuetter av höjdhoppare. De dinglar i stålbågar. Meningen är väl att uttrycka spänst, rörelse, hastighet och hurrarop, men resultatet är något som påminner mer om slaktkroppar hängande på steglingsstolpar idragna en aln långa dragnaglar med hullingar. Det är vedervärdigt vid en jämförelse, att detta är något som får vara iögonenfallande medan den verkliga konsten förfaller.

Tröstade oss med gula, äggsmäckade kinesiska nudlar och hårdstekt fläsk med ostronsås som även lille August estmerar med största entusiasm om med ätpinnarna i högsta hugg.

F/L avskalad enkelhet

En havskräfta med knorr, lysande presenation och makalösa smaker. Tänk att fläsk och skaldjur går så bra tillsammans.

F/L igår ikväll, allt var rätt och Eva Sjöstrand var klädd i klaraste rött. Intensiva samtal och lika intensiva smaker, många skratt åt oss själva och breda leenden åt maten.
Jag är ju lite av part i "målet" och med ett visst engagemang med Björn Frantzén och Daniel Lindeberg, men det är ett ännu mer medvetet matlagande i köket och som kommer ut på tallriken, ännu mer hänsyn till smakernas rytm. Jag hade anledning att tro att detta inte skulle vara möjligt, att det skulle vara svårt att hålla i konceptet och framförallt att utveckla det, förfina, men det är precis det som gjorts. Fläsket och havskräftan, den milda paprikapurén mot mjölkkokta marulken och så ankan serverad perfekt bakad med konfiterade lår tillsammans med rödbetsstrimlor. Ärligt talat var presentationen av ankan ganska fattig, jämfört med många av de övriga, men smaken som fanns inkapslad däri drog iväg oss till himlen.