När jag körde taxi ringde växeln upp mig och frågade var jag var, de såg mig inte på datorn. Jag sa att jag var på Bättringsvägen. De skrattade och sa att det var ju jättebra, men var är du. "Jg är på Bättringsvägen, en ganska lång vägsnutt i Råcksta som alla borde känna till". Så bra sa växeln, kan du ta en körning i Vällingby. "Ha ha ha, Råcksta är ju Vällingby, ett lopphopp till centrum".
Så där var det och det var ju ganska kul. Nu är jag på Bättringsvägen igen, inte i Råcksta utan hemma i soffan. Det har varit tuffa dagar, men om jag jämför med en del kompisar som i coviddens inledande fasa fick ligga nedsövda i respirator i veckor är det jag och K gått genom en fjutt. Utgår man från mitt eget med min ångestsida och hypokondri har det varit en fruktansvärd resa så långt. I förrgår kände jag inte kaffedoften hur långt ner i burken jag än nosade. Lagade en svampomelett som inte smakade något trots grädde och smör. Jag hade alltså gått miste om mitt njutningssinne nummer två. Har numer vare sig bollsinne, luktsinne eller smak.
Bredde några smörgåsar i morse, med Ålands smör, lagrad präst och majonäs. Kokade kaffe till.
Har tränat i 48 timmar, gnuggat mina egenodlade örter och nosat och försökt bestämma, tagit fram kanel, gurkmeja, grön curryblandning. Kanske träningen givit resultat.
För när jag tog första tuggan följt av en mun kaffe så hade jag en förnimmelse. Åh lycka. Mitt mest handikappande kanske ändå överbryggs och läks. Borstade tänderna och fick en förnimmelse av tandkräm. Doftade i kaffeburken igen och alldeles nyss - svagt känner jag det jag minns, otroligt. Men alltså vilken jävla märklig sjuka det här är.
Tack för tre sprutor. Tack för vaccinet. Tack för att det inte behövs IVA och avancerad sjukvård. Tack för att jag sluppit dela mina kamraters erfarenheter när pandemin drog fram, kamrater som inte hämtat sig än. Tack svensk sjukvård. Se hur jag försöker behandla min pandemiångest mitt uppe i min egen covid!
