söndag 13 maj 2018

Bara en påminnelse om bonusdagen i Tureberg





Gör det, det är en bonusdag idag måndag och vädret ska bli fantastiskt. Gröna gräsmattor, stolar och bord, olika stånd med bästa kebaben rullad i helt nybakad falafel från ett tält i trädgården, eller en riktig turkisk börek med feta och spenat. 



Botanisera bland en hel uppsjö meze köttfärs som dolmades i vinblad, i aubergin eller i paprikor (väldigt långt från det vi själva fick uppleva på 60-70-tal).


Så till desserterna och yougurtdryckerna, kryddiga söta, siraps och honungsdrypande, eller turkiska tårtor, bakelser. Örtkryddad knådad rå bulgur.


Alltså, här finns allt för att förflyttas till Bosporen eller det gamla Osmanska riket i smak och texturer.
Var det ligger detta äventyr. Jo, i Tureberg i Sollentuna, tre minuter från pendeltågsstationen på Bergsbovägen på andra sidan Sollentunavägen. Gå dit. Öppnar för frukost klockan 10, grillarna sätts igång vid 12 sedan hålls öppet till 20:00.



Så vidrigt äckligt, skulle bara ha en stödkorv!




Vet ni vad en stödkorv är?

Jo det är en sådan där extragrej man måste ha när blodsockret sjunker och man är hungrig som fan i väntan på middag.

Så var det idag. Massor att göra. En skiva på Bauhaus där sågen fortsatt är trasig trots att kundinfon säger att den är lagad. Så det blev att bära hela spånplattan från drive in avdelningen ner till varuhusets byggavdelning för att få den sågad i de bitar vi önskade. Noll kalorier kvar och stödkorv av nöden.

Då slumpar sig det inte bättre (i det här fallet sämre) än att här finns något de simpelt nog behagar kalla ”Bistro”.

Tog en korv med mos. Klafs Klafs, tre kulor fransigt mos och plaff på med en korv, som bara Gud vet hur länge den legat och rullat i grillen, och så skvimpat över senap och ketschup, Poff, på disken på en papperstallrik.


Tappade lusten direkt
Men nöden har vare sig lag eller tid för kräsenhet.
Moset alldeles kallt. Alldeles åt helvete för kallt för att ens vara ätbart. Påminde om kallt nattståndet tapetklister.

Påtalade för mr Bistro himself. 
”Det är kallt, moset”, sa jag. 
”Va” sa han. 
”Jo moset är oätbart, det är kallt”, sa jag och han tittade på mig som om han sett ett spöke…nej misslynt, så blängde han tillbaka. Bytte ben en gång, två gånger, tre gånger och stegade fram till kantinen och stoppade ett finger i moset. ”Det här är varmt, du kan få nytt av det”, sa han.
Nu var det jag som såg ett spöke.
Du menar inte att du stoppar ett finger i moset och att jag noterat att du inte tvättat händerna vare sig före eller efter.
”Jag kände inte i moset”, sa han och motsade sig det jag sett med egna ögon.
Kände mig matförgiftad omgående.
Det var lite jävligt det där.

Svindlande musik


-->

Det fanns tack och lov något annat att titta på ikväll på TVn.
Men jag ska villigt inrymma att jag hade vissa funderingar att se schlagerfestivalen om inget annat bjöds. Surfade runt och hamnade på tvåan. Sen kom jag inte loss. Naglades fast vid Håkon Kornstad.

Han föddes året innan jag flyttade från Norge så vi har omöjligen råkats i det norska musiklivet som jag till ganska stor del frekventerade de där åren i Oslo. Däremot har jag haft nöjet att festa ihop med Christian Eggen, kvällens dirigent för KORK, Krinken eller korrekt uttryckt Kringkastingsorkestret vid NRK. (Han har ju inte heller blivit yngre, men det är ju 40 år sedan jag lämnade Oslo så det är väl inget konstigt med det!)

Den här Kornstad har en så skir tenor med en sån inre kraft och som hela tiden balanserar på gränser mot tonal kollaps. Det är helt fantastiskt i höga tonlägen som man inte kan avgöra om det är en tränad countertenor eller en tenor i falsett (Nadirs skitsvåra aria i Pärlfiskarna av Bizet) men det är hans egen tenor så svindlande grant och känsligt.

Jag har sällan suttit så andäktigt och på helspänn inför en sångare. Nej det var inte alls stiligt eller mäktigt eller ens det minsta av ideal. Det var en helt egen intagande och charmig, enkel (men det är nog bara som det såg ut) och fullständigt livsfarlig tenor och så kullkastande att lyssna till. Så greppar han sin saxofon och det flödar av symfonisk jazz från hela orkestern och en ensam tramporgel i rent grymma arrangemang. Det bara rinner över alla breddar av musikalitet och fortfarande verkar det så enkelt att man nästan blir förbannad.

Så där ja, vilket otroligt räddande  alternativ med Tosti, Verdi, Bizet och Grieg och framför allt Håkon Kornstad. Norge befäster sig och ofta har det hänt att jag längtar tillbaka.

(Efter kalaset på tvåan surfade jag tillbaka till ettan och spektaklet i Portugal och ser att det mest intressanta, det mest udda och det mest spännande rent musikaliskt, Israel med Netta Barzilai som dessutom hade något viktigt att förmedla. Det finns hopp alltså!)