lördag 31 mars 2018

Köra snus och sela häst





Någon gång andra hälften av 50-talet. Kanske 57, jag är fem år gammal och till häst på Härlunda prästgård i Västergötland, ett arendeställe till min mormors fosterföräldrar. De fick två egna barn, en flicka och en pojke. Dessa syskon lämnade aldrig arrendegården utan blev kvar och levde ihop hela livet. Gubben där till vänster var en snäll människa – han hette märkligt nog Lager i efternamn och vi var alls inte släkt.

Så småningom, jag har förstått det långt senare, när mina föräldrar var uttröttade skickade de ner mig som trettonåring till syskonparet som också var snälla människor. De lärde mig sela och köra häst, vända hö och stränga och bygga hässjor med hötjuga. I pauserna och i skydd för solen i skuggan av en långhässja serverades kaffe med nybakta bullar, iskallt källvatten och så gick snusdosan runt, Ljunglöfs ettan, som trettonåring var det snart nog en självklarhet att inte vara sämre än någon annan så jag inmundigade min första pris. Den satt som en smäck under läppen och jag...ja…allt liksom dansade i solvärmen, solkattor, hässjor, ardennern och kaffepanna.

Svårt att vara på plats och inte låtsa om något. Som att i värsta panikångestattacken låta allt vara och själv vara som vanligt, helvete! Men det gick med källvattnet i såar.
Var snussjuk ända in om aftonen och somnade nog tidigt av nikotinsviter.

En klok människa hade naturligtvis gett fan i snuset för all framtid. Men som den beroendemänniska jag är så lät inte detta vara. Kicken från gårdagen, om än i största obehag var trots lockande och när snuset gick runt efter första morgonfikat på vallen var jag inte sen att ta för mig och nu med en större pris än dagen före. Det var så jag blev fast. Andra prisen var ren njutning.

Sedan den dagen har jag snusat dagligen i 52, snart 53 år.
Och det var här det började, till häst på Härlunda prästboställes arrendegård hos mormors fosterföräldrar.