Någon gång andra hälften av
50-talet. Kanske 57, jag är fem år gammal och till häst på Härlunda prästgård i
Västergötland, ett arendeställe till min mormors fosterföräldrar. De fick två
egna barn, en flicka och en pojke. Dessa syskon lämnade aldrig arrendegården utan blev
kvar och levde ihop hela livet. Gubben där till vänster var en snäll
människa – han hette märkligt nog Lager i efternamn och vi var alls inte släkt.
Så småningom, jag har förstått det
långt senare, när mina föräldrar var uttröttade skickade de ner mig som
trettonåring till syskonparet som också var snälla människor. De lärde mig sela
och köra häst, vända hö och stränga och bygga hässjor med hötjuga. I pauserna
och i skydd för solen i skuggan av en långhässja serverades kaffe med nybakta bullar,
iskallt källvatten och så gick snusdosan runt, Ljunglöfs ettan, som
trettonåring var det snart nog en självklarhet att inte vara sämre än någon
annan så jag inmundigade min första pris. Den satt som en smäck under läppen
och jag...ja…allt liksom dansade i solvärmen, solkattor, hässjor, ardennern och
kaffepanna.
Svårt att vara på plats och inte
låtsa om något. Som att i värsta panikångestattacken låta allt vara och själv
vara som vanligt, helvete! Men det gick med källvattnet i såar.
Var snussjuk ända in om aftonen
och somnade nog tidigt av nikotinsviter.
En klok människa hade naturligtvis
gett fan i snuset för all framtid. Men som den beroendemänniska jag är så lät
inte detta vara. Kicken från gårdagen, om än i största obehag var trots
lockande och när snuset gick runt efter första morgonfikat på vallen var jag
inte sen att ta för mig och nu med en större pris än dagen före. Det var så jag
blev fast. Andra prisen var ren njutning.
Sedan den dagen har jag snusat
dagligen i 52, snart 53 år.
Och det var här det började, till
häst på Härlunda prästboställes arrendegård hos mormors fosterföräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar