Himmelsvid skillnad mellan fotbollsspelare och körsångare trots att de är lika många och hälsoperspektivet i stort sett lika.

 

Sollentuna Kammarkör

På en middag nyligen slängde jag ur mig att det är nästan lika många människor som sjunger i kör dagligen som aktivt spelar fotboll i det här landet.

Kollade med Svenska Fotbollsförbundet egna statistik som säger att 600000 spelare är registrerade och aktiva årligen.

Statistiken hos Sveriges Körförbund visar att det finns 540000 körsångare som är aktiva årligen. Det betyder att sex procent av befolkningen sjunger i kör och körsång är den i särklass största kulturaktiviteten i landet!

Omräknat till fotbolls- och köraktivitet per dag är  1644 aktiva fotbollsspelare som är igång  och 1479 körsångare. Så kan man egentligen inte räkna utan bara ren statistik fördelad på alla årets dagar oavsett säsong.

Årligen får idrottsrörelsen två miljarder i statligt stöd där fotbollen tar lejonparten. Det statliga stödet till körer går via kulturrådet till organisationer  som Sveriges Körförbund eller som projektbidrag. Körerna får förlita sig på bidrag från studieförbunden som i sig har fått kraftiga nedskärningar.

Kommunalt stöd till fotbollen ges som aktivitetsstöd indirekt stöd som att hyra ut planer och hallar till reducerade priser (föreningstaxa).

Körer får kommunalt stöd i form av små bidrag som engångsbelopp för att arrangera konserter. Har inte en kör  en kyrka eller ett studieförbund att repetera hos får de själva betala marknadsmässiga hyror för lokal.

Det är stora skillnader mellan infrastrukturkostnader jämfört fotbollsspelare och körsångare.

En anläggning för fotboll kostar en kommun mellan tio och 30 miljoner samt miljonbelopp för underhåll och skötsel per år.

För körer byggs sällan eller aldrig lokaler anpassade för repetitioner och konserter. Här är svenska kyrkan den främsta scenfinansiären. Körer får repetera där för att till exempel medverka vid andakter och mässor, vara knutna till kyrkan som kyrkokör eller som fristående kör. 

I min kommun Sollentuna går fem procent ur den totala budgeten till Kultur och fritid. Av dessa fem procent går 1.5 procent till kulturlivet och resten till idrott.

Idrotten i Sollentuna är högprioriterad och kulturlivet lågprioriterat och bland de lägsta anslagen per invånare i länet. Reglerna för bidrag för att täcka kostnaderna för en körkonsert är att kommunen kan ge 25 procent.

Sammanfattningsvis så för landet i stort finns det lika många körsångare som fotbollsspelare. Skillnaden i statligt och kommunalt stöd mellan dessa aktiviteter räknas i miljoner kronor till fotbollens fördel.

I kommun efter kommun i hela landet är det idrotten som får lejonparten av det som budgeterats till "Kultur och Fritid." Körsångare får hålla till godo med små bidrag till större projekt. Lokaler för körsång är ytterst sällsynt.

Om jag vill sparka boll i min hemkommun Sollentuna finns stora anläggningar värda mångmiljonbelopp. Sjunger jag i kör får jag anpassa mig till Svenska Kyrkans krav. Generellt prioriterar Sollentuna kommun idrottsanläggningar framför kulturscener i budgeten.

Visingsö - mina historiska kapuchinerärtor korsbefruktade sig förra året med Bergfäldts.

Mina Visingsö

Det är klart att jag vill ha Visingsö kvar som kulturärtor i min trädgård. 

Men en Bergfäldts jättesockerärt dök förra året upp i Visingsös närhet och sen var det kört. 

Har odlat dessa ärtor i åtta år, dock inte gemensamt tidigare. Det blir ju inte oätliga ärtor, men inte Originalvisingsö. I år sådde jag ärtor från frön odlade för fyra år sedan som är garanterat rena, alltså inte korsbefruktade. 

Förra årets korspolinerade ärtor där några ärtskidor är gröna

Nu kör jag en vända i år med bara fröodling. Dessa ärtor som nu är odlade på samma plats i sju år har nu anpassat sig till min jord i Hovra, klimatet och på så sätt blivit en kapuchinerärt Hovra. 

Jag har gjort allt för att bevara mina Visingsö med mörklila baljor och gjort det genom ett klassiskt urvalsarbete sedan debaclet med Bergfäldt allt för att få en Hovraärt. 

Det blålila i Visingsö är recessivt och gröna i Berfäldt är dominant. Jag är skitnoga med att odla ur kulturarvsperspektiv.

Varför använda frön som är fyra år gamla i år? Jo för att korsbefruktningen skedde förra året och dessa ärtor kommer inte i jord utan har ätits upp. 

Det här är en vansinnigt trevlig sysselsättning och jag jobbar med flera kulturarvssorter på samma sätt. I år med bondbönor och gurka utöver Visingsö. 

Vackrast i änget är ett gräs som inte hör hit

Det kom hit på outgrundliga vägar under 1800-talet. Jag visade en bild i mitt förra blogginlägg med bildtexten "Vackrast i änget"

Men alltså det är ju inte en ängsväxt i ängsväxtgänget, men håll med om att detta Kanariegräs är snyggt. Phalaris canariensis växer allmänt i Afrika och så, vilket namnet anger, på Kanarieöarna. Så ovanligt är det inte att träffa på gräset. Det kom alltså hit till Sverige under 1800-talet och räknas inte som invasiv. 

Hur har det här gräset då hamnat här i Hälsingland och i vårt arbete med att skapa ett blomstrande änge i stället för en gräsmatteöken som mötte oss när vi flyttade in för åtta år sedan?

I alla växtböcker och i alla sajter om gräs står det att Kanariegräs säkrast är att hitta på avfallsplatser. Kanariegräsfrö är nämligen nästan alltid med när man handlar frön till burfåglar och det är så den sprids när rester kastas i soporna.

För något år sedan handlade jag en stor påse med ängsväxter, tror det är i den påsen det följt med fågelfrö och några av dessa har varit kanariegräs.

Hursomhelst, jag gillar ju gröna blommor och kanariegräsets fröax är ju att likna vid en grön blomma.

Ätlig? Alltså fåglarna är nog nöjda. Slår jag på gräset i min referenslitteratur så hittar jag både gröt och puddingar lagade med kanariegräsmjöl som huvudråvara. Detta enda ax jag hittade räcker dock inte långt i den branschen.