Jag har lovat mig själv att inte ha synpunkter på sådant gammal jag själv varit involverad i, men lämnat. Löften är till för att brytas när i alla fall ett leende kan framkallas.
Annars utmärkta Fia Gulliksson tog i torsdags med oss till Norge inför 17e maj i dag, (Til lykke med dagen) där kocken Henrik Rettrup firade med att laga danska öldampade musslor.
"Jaha, och sedan lägger du upp dem i en plafond...eller?"
Jag kan lyssna på utsnittet hur många gånger som helst och det blir roligare för varje gång.
Rettrup rättar rätt till platå och Gullikson slipper lägga musslorna i lampan.
Mer allvar blir det med skallen i jorden. Tinningen är intryckt - kan betyda hemskheter, men kan också vara förorsakat av att mängder av stenar lagts över liket.
Hon/han ligger med huvudet rakt österut i akt och mening att kunna resa sig mot solen i gryningen. Det låter mer asatro än kristen övertygelse, men kunniga uttolkare av ordet säger att det här ska vara ett mer kristet sätt att begrava.
Skallen är vacker i sin lite bärnstensfärgade glansiga yta, ögat blickar tomt. Första solstrålarna på 1000 år. Återuppväckt av nyfikenhet, återtagen. Och det är just det där sista som kan vara anledningen till att liket lagts just här, återtagen till en grav som mer liknar romersk järnålder än vikingatida kristen tid kring tusentalet, eller har man fel?
Det kan ju vara så att de döda begravdes så i skiftet mellan de två viktiga tidsåldrarna. Att det fortfarande levde kvar traditionen att lägga de döda i en cirkelkedja av stenar, en rundning. Att de döda som hittades förra året i åkern på andra sidan vägen en gång i tiden också låg i rundningar av stenar så som dessa rundningar faktiskt finns inritade på en karta från 1700-talet, och är det så är det här så intressant att det knappt är klokt.
Skulle det också vara så, vilket ännu inte är motbevisat, att den utgrävning man öppnat på terassen ovanför det gamla gravfältet är grunden till en stavkyrka (som jag påstått sedan utgrävningsdagen den sjunde maj, men så har inte heller jag akademiskt ansvar för någonting) är platsen unik i hela landet.
Efter rent mått mätt torde rymden stämma och en stenskoning av ett stolphål i förskjuten mitt, exakt mitt i rektangeln efter de båda kvadraterna i gyllene snittet, den rektangel som förhåller sig lika till helheten, skulle vara tecken på en högre byggnad efter de stavkyrkor man funnit rester av tidigare i Sverige och framförallt i Norge.
Idag, hör och häpna, tyckte nog alla som grävde på platån att det möjligen lutade åt en kyrka, eller i alla fall ett hus. Det som möjligtvis oroar är nivåskillnader och fyllnadsmassa. Men, för katten, det har ju gått över 1000 år sedan stavkyrkor byggdes så här och mycket har ju hänt sedan dess, några generationer träd har vuxit upp och kapats bort eller ruttnat ihjäl, ett antal generationer bönder har vältad och grävt och lagt på skit på högen, kanske tagit stenar som behövts, marken har eroderats och stenar flyttats av sig självt.
Här ovan är bilden av dagens andra viktiga fynd. Det är i rektangeln längst bort från vägen. Ett spänne av järn som låg under tonvis av stenar. Någon tappade spännet för Gud vet hur länge sedan.
Nu sticker de gamla benen i dagen på en av dem som var med och vi moderna
lägger pussel och förmodar och antar hans eller hennes sanning och liv för att få vår egen tid ett uns förklarad.
