Från vår sida sett.
Jag lyckades, med vissa risker, att riva det gamla ruttna växthuset vi tagit över utan att krossa en enda ruta. Då hör till saken att alla bågar var så ruttna att de gick att frilägga rutorna för hand och sedan varligt lyfta ur dem en efter en.
De gigantiskt stora dubbelfönstren fick jag hjälp av trädgårdsgrannen och min namne Göran att lyfta bort och när vi tog ur det sista av de stående fönstren så rasade hela skelettet. Rötat vek det sig och lade sig sorgligt ned.
Baksidan
Då dyker Gunilla och Heini upp och gör oss väldigt glada. Med sig i en kasse har de två nyskördade och doftande purjolökar och inte minst en burk tysk blodkorv - helt underbart.
Precis som vi själva börjat tröttna för dagen så grep de båda sig an rivningsarbetet och hjälpte till att plocka och bära. Inte minst uppskattade vi glasplocket.
Helruttet tak, livsfarligt att gå in i växthuset. Risk för giljotinering
Den gode rumänen, Emil har nämligen genom åren tryckt ner den ena glasrutan efter den andra i jorden för att hindra jorden från att rinna ur växthuset. Fullkomligt livsfarligt med stora glasfönster som vassa sticker upp. Och det är inte frågan om ett eller två glas. Det är glasrutor i flera lager och en halvmeter ner i jorden - hur fan tänker folk? Heini och Gunilla har förmågan att hålla humöret uppe på en, tack för det. Jag svor nämligen eder över hur man kan så idiotiskt kan förstöra jord.
Inte roligare blir det av att kirskålen fått växa fritt. Det blir en helvetes massa extrajobb i höst har jag märkt, men det ska bli fint!
Så rasade skelettet när sista rutan togs ur.
Sådär ja, nu är det borta.Återstår glasplock efter förre ägarens fulständiga glasidioti
söndag 19 oktober 2008
Nu utökar vi köksträdgården
Hösten och vintern ägnar jag åt "Adonis Stenbrohultensis" och jakt på kulturfröer.
Igår ringde vi vår närmaste granne på kolonin, Emil. En över 90 år gammal rumänsk officer som odlat på "Fyndet" sedan starten. Under mina fjuttiga fem år har jag sett hur åldern börjat ta ut sin rätt hos Emil. Under några år har vi pratat med honom om att Rodjana och jag skulle få ta över hans odling. Varje år har han kommit tillbaka och sagt "bara ett år till", så har han samtidigt bjudit på alla sina rabarber till vår saftning.
Under åren har han lappat och lagat på sina växthus - hans passion har varit tomater.
Växthus som med tiden blivit fullständigt livsfarliga och murknat i ramar, gått sönder och bemängt vissa jordstycken med glaskross.
Igår ringde jag Emil och frågade om det inte var dags.
-Oui!, svarade han.
Igår rev vi hans ena växthus och ägnade dagen åt att rensa jorden från glas. Sedan grävde vi och det var som att gräva i sandigt löst smör. Jorden är så omsorgsfullt förbättrad att det är en ren fröjd, men våldsamt efterskött vad gäller näring.
Det gör inget, jag har fortfarande utmärkt hästskit komposterad och före vintern ska jag hinna kärra ut så jorden blir fetare. Några lass algomin och kalkning i vinter på snön kommer att göra underverk.
När det klarnar idag ska jag riva det stora växthuset.
Några välhållna glas ska vi spara och bygga ett nytt före säsongen i mars, om vintern släpper greppet om jorden tidigt.
Nu har vi en sammanhållen odlingsyta på drygt 200 kvadratmeter och nästan 100 kvadrat ytterligare ett stenkast undan för mer rationellt odlande.
Idag lägger vi halm och kompost kring rosorna och gräver det nya landet så långt vi orkar. En hel del planeringsproblem uppstår. Gamla uteplatsen ska flyttas, kryddträdgården ska utökas och så ska vi mäta upp för ett nytt staket.
Så är cirkeln sluten och det är dags att återgå till de gamla planteringslistorna och planera för nästa år - snart ligger jorden svart och väntar igen och det slår oss att mesta tiden av odlandet är väntan och det är just det som är så charmerande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)