Det ligger långt upp i skogen, bortanför alla och bara för oss. Där är vi i fred och utan konkurrens. Här hostar vi så mycket vi vill, går på torrdass, sover i enkelstugans varma kök nära vedspisen (ombyggt förvisso till tvåvåningstorp efter andra världskriget, men ändå).
Alltså gör vi så trots förflyttningsvarningarna – att vi kör direkt upp till Hälsingeskogen för att bryta karantänen hemma och i stället karantäna i naturen.
Kom precis hem, något ledbruten efter vedklyvning i dagarna två. Som att coronaångesten tystnade ett ögonblick. Ersatt av träningsvärk. Visste ni att man får träningsvärk på utsidan av vaderna när man står och klyver några kubikmeter knotig jävla gnällbjörk?
Har åtta raka granar att ta hand om, ligger sågade i järnspiseformat, ska bara klyvas för torkning. Sen ska vi gå på de mastodontliknande björkkubbarna först med kilar och slägga och sedan i klyven på de mindre bitarna. Fem heldagars jobb kvar skulle jag kunna tänka mig.
Knallsol och ljus kväll, tranorna som skriker sig hesa över åkrarna och slår lovar i gruppering över oss.
Åkte därifrån tidigt i morse, men drar nog tillbaka över helgerna nu framöver.
