Precis läst ut Fosses debutroman Raudt Svart och är helt betagen. Läser Fosse så långt det nu går (svåra att få tag i) på nynorsk för att komma närmare inpå.
En så detaljrik angst att den smittar, får en att flyga 55 år tillbaka i tiden och allt det där ouppklarade far över en, det jag inte visste att jag bar med mig fortfarande, Läskigt. Angst som smittar!
Efter 230 sidor har jag förlorat ett sällskap. Måste omedelbart söka mig vidare i bland Fosses texter, är förälskad. Förälskad i den poesi en roman, en berättelse, kan skrivas med. Fan det är så vackert och samtidigt så ont. Bara några dagar i en gymnasists liv. Lätt att flytta in och så kärt med diftpngerna i nynorskan, rytmen och lyriken. Samtidigt så svidande ont, en angst så svår att den smittar.