Suckar och stönar, låg i brygga av att läsa om en annans ångest, en mareritt på nynorsk

 
Precis läst ut Fosses debutroman Raudt Svart och är helt betagen. Läser Fosse så långt det nu går (svåra att få tag i) på nynorsk för att komma närmare inpå.

En så detaljrik angst att den smittar, får en att flyga 55 år tillbaka i tiden och allt det där ouppklarade far över en, det jag inte visste att jag bar med mig fortfarande, Läskigt. Angst som smittar!

Efter 230 sidor har jag förlorat ett sällskap. Måste omedelbart söka mig vidare i bland Fosses texter, är förälskad. Förälskad i den poesi en roman, en berättelse, kan skrivas med. Fan det är så vackert och samtidigt så ont.  Bara några dagar i en gymnasists liv. Lätt att flytta in och så kärt med diftpngerna i nynorskan, rytmen och lyriken. Samtidigt så svidande ont, en angst så svår att den smittar.

Karameller, njaää gillar inte, aldrig gjort. Ändrat mig nu, i alla fall för Banana Nostalgia från Haupt

 

Ja alltså, hårda karameller har aldrig varit min cup of tea med några få undantag. Kanske för att de helt enkelt inte trivs i min mun och för att de klapprar mot tänderna i tid och evighet, liksom låter. Sen blir det kladdigt också, fy fan!

Några få undantag?

Ja i alla fall ett historiskt och två alldeles nyligen. Den historiska är en lakrits med fermenterad vitlök, tror den var med bland kaffegodiset hos Frantzén, jäkligt god och inte alls klapprig eller vass i kanterna, bara njutning.

I veckan fick jag hem, som jag ville prova. Banana Nostalgia från Haupt. Jag har hittills bara handlat softa (alltså mjuka) smakbomber och ettriga svenskjävlar, små gastronomiska äventyr och käftsmällar.

Det var alltså med ett nästan förväntat obehag jag stoppade en Banana Nostalgia i munnen. För så är min aversion mot hårda karameller.

Omedelbar banansmak - men inte från de där konstlade skumbanan utan snarare från bananbanan, mild sötbanan från Sydostasien, ni vet de där små som man tar i två tuggor om ens.

Så kom en markant sälta och en lakrits ända bak mot djupaste munhålan, liksom dunsade in utan att förta banansmaken. Stoppade genast in till och en till. 

Nu står burken på hedersplats i köket, det vill säga alltid framme så att man kan ta en karamell när man ändå passerar och jag gör mig ofta ärenden ut i köket. Svindlande goda.

Kroppkakor - i all oändlighet

Tog några bilder igår när K ställde sig att laga kroppkakor efter ett gammalt familjerecept som sträcker sig uppåt Sundsvallstrakten. Inget saltfläsk, ingen kryddpeppar!

Nej de här kroppkakorna är mildhetens lena munhåledans, inget jävla rytande av öländska gråtoner på råpotatis. Istället lite glansigt stekt lök och bayonneskinka som fyllning (kropp) och finaste kokpotatisen som hölje (kaka).

Åt dem nykokta igår till middag med lingon från Hälsingland och fint skirat smör. Idag till lunch uppstekta i halvor.

Vill du läsa mer om kroppkakor och få massor av olika kroppkakerecept, läs HÄR för jag har säker skrivit en hyllmeter i ämnet.