På den tiden jag körde taxi kom jag titt
som ofta ut mot Sätra och bort mot Skärholmen. Där på vänster hand efter
Skärholmsvägen från trafikplats Bredäng räknat (avfart 142 om jag minns rätt?)
lystes nätterna upp av neon.
Det såg inbjudande amerikanskt ut. ”Daisys’s”
med tillägget ”Fastfood”.
Åkte förbi där många gånger, alltid med
folk i bilen eller på väg för att hämta. Det blev aldrig en lucka i körningarna
just där, så lång tid närde jag fantasin med hur det skulle smaka, hur menyerna
kunde se ut, vilket klientel som befolkade stället, om det överhuvud var något
att inhämta.
I går körde vi lillgrabben för en
sommarvecka med mamma i Skärholmen. Skärholmsvägen ut mot Sätra. Och där,
javisstja, Daisy’s.
På hemvägen tog vi det där beslutet som
förmodligen skulle kullkasta fantasierna och önskan att stanna till och ta
någon slags ”fastfood”. Har man närt en tanke tillräckligt länge brukar det
räcka med den, man behöver inte bevisa någonting, man behöver inte gå vidare,
men det gjorde vi alltså, hungriga, ganska trötta. Jag med mitt surr i huvudet
och vingliga gång. K ganska så trött av att vara markservice sedan jag
insjuknade.
Alla förväntningar infriades, en uppstoppad
Elvis med gitarr i entrén, bilder på amerikanska 50-talister på väggarna,
väggfasta bord och stolar som var nitade i golvet, neon, neon, neon överallt.
-Vad ska vi beställa?
”Tunnbrödsrulle med hemlagat mos”.
Så var det och så fick det bli. En choritzo
och en ’köttkorv’ extra allt. K tog en likasamma men falafels istället för
korv.
Alltså – bästa rullen dittills har varit
Lidingö. Nu är den slagen. Jäkligt gott mos, förvisso ordinära korvar, men
sammantaget och rikligheten gör att Daisy’s blev en hit. Kanske vår hunger och
vår förväntan spelat in, men så är det ju alltid.
Nu har jag gjort Daisy’s och gör det gärna
igen. Kul som attan.