Daisy's Sätra i neon

På den tiden jag körde taxi kom jag titt som ofta ut mot Sätra och bort mot Skärholmen. Där på vänster hand efter Skärholmsvägen från trafikplats Bredäng räknat (avfart 142 om jag minns rätt?) lystes nätterna upp av neon.

Det såg inbjudande amerikanskt ut. ”Daisys’s” med tillägget ”Fastfood”.

Åkte förbi där många gånger, alltid med folk i bilen eller på väg för att hämta. Det blev aldrig en lucka i körningarna just där, så lång tid närde jag fantasin med hur det skulle smaka, hur menyerna kunde se ut, vilket klientel som befolkade stället, om det överhuvud var något att inhämta.

I går körde vi lillgrabben för en sommarvecka med mamma i Skärholmen. Skärholmsvägen ut mot Sätra. Och där, javisstja, Daisy’s.

På hemvägen tog vi det där beslutet som förmodligen skulle kullkasta fantasierna och önskan att stanna till och ta någon slags ”fastfood”. Har man närt en tanke tillräckligt länge brukar det räcka med den, man behöver inte bevisa någonting, man behöver inte gå vidare, men det gjorde vi alltså, hungriga, ganska trötta. Jag med mitt surr i huvudet och vingliga gång. K ganska så trött av att vara markservice sedan jag insjuknade.

Alla förväntningar infriades, en uppstoppad Elvis med gitarr i entrén, bilder på amerikanska 50-talister på väggarna, väggfasta bord och stolar som var nitade i golvet, neon, neon, neon överallt.

-Vad ska vi beställa?

”Tunnbrödsrulle med hemlagat mos”.

Så var det och så fick det bli. En choritzo och en ’köttkorv’ extra allt. K tog en likasamma men falafels istället för korv.

Alltså – bästa rullen dittills har varit Lidingö. Nu är den slagen. Jäkligt gott mos, förvisso ordinära korvar, men sammantaget och rikligheten gör att Daisy’s blev en hit. Kanske vår hunger och vår förväntan spelat in, men så är det ju alltid.

Nu har jag gjort Daisy’s och gör det gärna igen. Kul som attan.