måndag 10 maj 2010

Bästa entrecoten någonsin



Allt detta snack om marmorerat och härstammning och avel och köttrasdjur. Nys vad gäIler det mesta av kött som går att få tag i i Sverige. Kötthanteringen är en katastrof. I och för sig en sanning jag fick till livs tidigt genom bland andra Håkan Fällman och jag skrev om honom och hans kött i "Järnspisar, hackekorv och tabberas" - långt innan han själv fick mod att torgföra sin utmärkta kunskap och välgrundade köttkritik.

Idag är jag överförtjust!
Rodjana ringde på väg hem från jobbet och föreslog en entrecotestock. Visst, jag förberedde nyskördade rostade jordärdsskockor till. Köttet kom hem - en dröm av marmorering och doft, dessutom perfekt stektempererat. Salt och peppar bara, inget mer, sedan ner i grillpannan, hett, bara ett ögonblick på var sida - man förstår bara genom att titta exteriört på köttet för att begripa hur det måste hanteras, ljuvligt med en rik köttsmak, en enorm fettarom och så mört att det skulle kunnat ätas med sked.

Då frågar man sig hur det här köttet hittat till vårt bord? - det säger jag inte, för om det blir högtryck i vår lilla köttbod, där för övrigt kilopriset för detta "800 kronor/kilokött" ligger på 105 kronor så förfelas snart meningen med att över huvud taget blogga om mat. Med andra ord, hitta fram själv, låt smak och öga visa vägen.

Jag vill mena att jag ätit kött i de flesta världsdelar och under snart 45 år på egen hand, jag har besökt välrenomerade köttkrogar och jag har träffat de mest fantastiska matkreatörer man kan träffa - jag har aldrig, ALDRIG!, fått en så bra köttbit som alldeles nyss, smältande läckert med den bredaste smakvidd man kan tänka sig.

Frågan inställer sig naturligtvis, är det lönt att jaga vidare eller ska man bara återkomma till köttboden med detta underkött?