En av mina stora favoriter är sidensvansen.
Intensiv, flyktig, snabb och en jäkel på att äta röda bär. Dessutom oerhört
vacker med sina färger, sin sidenfjäderträkt och temperamentstofsen på huvudet.
När jag var barn för en sisådär 60 år sedan
flög en sidensvans på fyllan efter att ha ätit jästa rönnbär i morfars trädgård
in i vardagsrumsfönstret och föll ner död bredvid hans spaljerade persikor (han
var trädgårdsmästare!)
Varsamt plockade han upp sidensvansen från
marken. Lindade in den i en tidning och åkte iväg med den till en konservator för
att få den uppstoppad.
Jag var föremålet för hans besvär och när jag
fyllde år det året fick jag sidensvansen som uppstoppad sittande på en träkvist
och med vakna ögon så levande som om den aldrig flugit fel.
Den där fågeln hade jag med mig när vi flyttade
till Stockholm och många, många år därefter.
Plötsligt var den borta en dag. Inte ett spår.
Borta. Morsan sa att hon slängt den.
”Man kan inte slänga en fullt fungerande fågel”,
sa jag och hon svarade att det kommit småkryp i den vilket jag än idag tvivlar
på för långt innan dess hade hon varat mig för att ens stryka med handen över
den fantastiska fjäderdräkten av risk att bli arsenikförgiftad för det var just
det som fåglarna impregnerades med för att just inte riskera att bli malars rov.
Jag sörjde verkligen och fortfarande den där barndomens sidensvans.
Och idag vid lunchtid tittade jag upp mot en
klarblå himmel efter att ha hört ett svirrande. Där var de i hundratals dessa
små papegojor. Så slog de sig ner i en oxel utanför vårt hus. Snöt bär och så
upp i luften igen i en hejdundrande gruppuppvisning, så vackra.
