Jon Fosse i vinterlandet, läsning som för mig bort och in i mitt, tenkjer jeg

Meir varmt vatn Olai, seier gamle jordmor Anna

Nei stå no ikkje det og heng i kjøkkendøra då mann, seier ho

Nei nei, seier Olai

Dessa rader är inledningen till Morgon og kveld en osannolikt, sann, historia som för mig in till min egen livsvandring och den efter

skulle han vara obegriplig, knappast, fullständigt glasklar där varje ord blir poesi och varje mening utan punkt, meningar som aldrig upphör, en lång ändlös strof att sjunka in i utan att be om förklaring utan ände och alls inte med ett slut som är ogripbart

läser den lilla korta romanen på nynorsk, och nu vill jag läsa allt av honom i original det blir tätt och nära 

så nära och så tätt att det ibland blir nästan obönhörligt starkt, så påtagligt i språket där själva nerven blottlägges och sprakar ändå tystlåtet obönhörligt stark så påtagligt

jag är kär, jag är förälskad, jag är återbördad till språket, ett språk som poesi där varje ord har en innebörd som leder till nästa och det är vackert och uttrycksfullt, återbördat språk med dessa sköna upprepningar, återtagningar.

så svårt nu att beställa Fosse på nynorsk - bokhandlare vägrar för kostnaderna är för höga med importavgifter och importskatt. Över nätet går det, men dessvärre är det mesta utsålt, listar mig för nytryck och vill att det sker omedelbart.

Snövinter som vanligt, utmärkt skidföre och grannt i trädgården

När jag var barn var det alltid snö om vintern. Minns inte en enda slaskvinter och man fick kälke och skidor i julklapp. Sen tog det slut - mina barn fick aldrig skidor, det var liksom ingen idé och inte hade vi råd att åka till fjällen som villaungarna - plågade mina barn med utställningar och utställningar istället och vi vandrade från galleri till galleri i stockholmsslasket. (undrar nu i efterhand vilken som var den bästa fostran?

Tittar ut genom köksfönstret och tar en bild på plommonträdet där K slingrat upp belysningen. Jo men det är fint och massor med snö. Skulle väl tänka att det är en halvmeter om jag toge tumstocken.

Tänder en brasa och njuter av doften och njuter av stillheten, tystnaden och ser ut där snön fortsätter falla.

Ju(v)lig morgenmad

Det pratas så mycket om allt det där som står i kylen efter julbordet. Skrev nyligen om det, hur resterna skapar lugn och stillhet inombords

Idag till morgens blev det danskt rågbröd från Janssons Bröd i Ljusdal, smockfyllt med fänkål som passade så bra till kalvsyltan och rödbetorna som lades ovanpå tillsammans med en fet klick majjo för att sammanbinda ytterligare. Tänk en rejäl kopp svart kaffe till det. 

Blodpudding, ja men visst!

Jag kan inte nog sjunga blodpuddingens lov. I alla fall inte om jag får välja mellan industribakad (dit ingen lovsång når) och antingen min egen (inte bakad på år och dar tyvärr, recept i länken) och Björks i Färila (som jag ofta handlar och hyllar). 

Om jag säger så här att om jag handlar en 30 centimeters lång blodpudding (säljs som tjocka stoppade korvar i svart fjälster med ø 10 cm så låter det skitmycket i mångas ögon. I mina ögon blott några frukosteringar.

Här hemma serverar vi alltid blodpuddingen med Björks bacon och så med lingon från hälsingeskogen, rårörda. Vill vi så skvättar vi över lite tjock grädde - det blir en frukost att hålla sig till, makalöst med rockenroll i varje tugga - har liksom allt!

Följ den här länken och läs allt jag skrivit om blodpudding.

Lite självskryt i mellandagarna

 

Det är väl allom bekant att jag skriver om mat i Fokus. En gång i veckan dimper det ner en liten rapport om vilka artiklar som är mest lästa. Jag är ju mest intresserad den veckan varje månad som jag själv medarbetar och "jagge" om jag inte är bland de åtta mest lästa i stort sett varje gång vilket får mig att bli  lite reslig gång efter annan - det är så roligt att mina ord uppskattas!

(Kanske dags att teckna en prenumeration på tidningen - vassa pennor i övrigt och orädda reportage utan snuttifiering!)

Så idag kom en sammanfattning över mest lästa artiklarna under året. Jag hamnade på en sjundeplats med ett uppslag om restaurangen på Östra Station. 

Kul det här!

Annandagjulfrukost och alla andra äventyr med julmaten och hur den skapar ro och tillförsikt

Överst t.v Håkan Juholts lingonsill från hans bok Silldiplomati, 

t.h Rågbröd med kallrökt ren från Marja Ek på Renprodukter, Neders t.v 

mejramspäckad och len leverpastej signerad Christina Frohm, t.h Kristinas

väldigt små smakbomber till julköttbullar på lite köperödbetsröra, längst upp

rn skiva av vår hemlagrade edamer, köpte förra julen och har vårdat i 

kyllådan i kylskået sedan dess, en knallgod ost. 

När jag bodde med familjen, alltså originalfamiljen med morsan, farsan och två syskon var det bästa med matjulen antingen sent om julnatten, låångt efter julbordet som oftast åt som en lång lunch, alltså kanske halv ett på natten så alla andra låg dästa och sov efter julklappar och alkohol och Norén. Då var det en lycka att med bara en lampa tänd i köket hämta en tallrik och tyst öppna kylskåpsdörren och ta för sig av kylskåpskall hemkokt kalvsylta, av flottigt feta revbensspjäll, av skinkskivor och grovkornig senap, av kallnad rödkål och stela bruna bönor. Där i tystnad sitta ner och njuta av stillheten, granens ljus och doft från vardagsrummet, paketpapper i en stor påse, fläckar på duken från jullunchen, slattar i glasen som doftade brännvin. En utspilld vinfläck på damasten.

Då, i ensamheten var det lugnet självt som kom över mig, utan förväntningar, utan längtan efter The Tempest, bortanför relationer och gunst och att vara tillags. Njuta av skinkan med stingslig senap, rödkål och bruna bönor i en och samma tugga, Girigt bli flottig om läpparna av de griljerade revbensspjällen kanske kylskåpsnapperade med kallnad gräddskysås. Mumsa och njuta och höra ingenting, alldeles tyst och njutningsfullt - det var julen för mig, drömmen när allt stillnat och allt så gott som var över, detta hemska.

Idag om morgonen, som igår när hela världen och vi firade jul stilla i enskildhet, men tillsammans, var det stilla och och 20 minusgrader utanför fönstren. Köksspisen tänd som ger en alldeles ju(v)lig värme. Dukade upp till frukosten av rester från det sparsamma vi ätit till juls på juldagen. En så balanserad och god frukost, med lågmält samtal om ditt och datt. Sedan horisontalläge med julklappsböcker, skavfötters i soffan i biblioteket. Försjunker i Morgon og Kveld av Fosse på nynorsk -  med så mycket poesi att det fullkomligt rinner över sidorna och som en hyllning till långsamhetens lov. Återkommer till den.

Sprita inte i jul

 Tänkte en mycket längre argumenterande rubrik, men den korta uppmaningen räcker!

Igår morse på TV4 satt två  "alkoholexperter" och pratade om julspritande till tittarna. I grunden förmedlade de rätt, men framstod ändå, trots att de var rubricerade alkoholforskare, som fullständigt oförstående för alkoholens kraft - typ ställ fram många alkoholfria alternativ då kanske den alkoholsugna väljer det istället och bry er inte om att kommentera för mycket drickande. "Man går inte ista' och kritiserar folk för att de är vegetarianer eller valt en viss klädstil, alla gör sina val."

Nu är det så här att den som är torsk på alkohol har inga val, är fullständigt maktlös inför brännvinet. Det är alkoholen som dikterar hans eller hennes liv från början till slut.Serveras ingen alkohol så ser han eller hon till att ha säkrat sitt lager över jul, över nyår, över alla årets dagar. Alla känner till en alkoholist i familjen eller släkten - alkoholisten är det stora samtalsämnet inför julen. Alkoholisten själv vet också han eller hon anses vara ett "problem."

Enda lösningen är att aldrig hålla tyst utan istället säga följande: "Du är trevlig när du är nykter, men vi klarar inte av dig när du dricker, därför har vi alla beslutat oss för att du bara är välkommen att dela vår jul om du inte dricker" och sedan verkligen följa det beslutet.

Alla normaldrinkare då? Suparna till julsillen, ölen, vinet, glöggen.

Är det bara vuxna så är det väl okej att kröka till och sedan ta konsekvenserna, typ Norénstämning, typ gräl, eventuellt misshandel, skador, fyllekörning och konstiga kommentarer.

Är det barn med är alkohol över jul helt förkastligt, Redan vid första glöggen, den bittelilla alkoholmängd som intas förändras en vuxen i barnens ögon genom sitt annorlunda beteende, blir det sedan mer är förändringen så stor att barnet antingen är på väg in i en stor ledsnad eller ett stort medberoende, detta är misshandel av barn!

Spola kröken i jul (och gärna alltid när barn är med)

God Jul

Kakmonstret laddar för julen här hemma - helt jävla otroligt goda kakor signerade Kristina E!

Bakning hela degen, f'låt dagen. Ett totalokuperat kök, men vad gör väl det med vanilj och chokladdoft ända ner i trapphuset.

Nu vilar de gott i den gamla blå våningskakburken där enligt uppgift Kristinas mamma hade egenbakade skorpor till att doppa efter skolan sådär någon gång på 60-talet i Edsberg.

(Hemma hos oss mötes vi av muffindoft, men bara doft då de alltid åkte ner i frysen så fort de svalnat)

Jag har alltid varit julhatare, tycker det är en förfärlig helg och alldeles i helvete för mycket bestyr för några dagar. Omvärderar lite av den känslan men bara för kakornas skull. Ser fram mot kaffet på julafton med allt det rika som gömts i kakburken och kanske en köttbullemacka med rödbetssallad, kanske lite kalvsylta med inlagda rödbetor, möjligtvis en sillbit till en egenodlad kokt potatis, rökt renstek och möjligen en skiva marinerat, grillat, revben med rödkål och så en grönkålspaj...inget mer.

Och så alla julgrejer som ska fram, men vad katten.

Äter årets lutfisk i morgon på klubben som av tradition - ingen annan än jag här hemma äter lutfisk, då vår man åka bort och äta ute. Lutfisk är ett måste, men inte bara till jul. Glömmer aldrig Werner Vögelis små lutfisksuffléer på Operakällaren där man petade ett lite hål i mitten och hällde i rikligt med smält smör. Hemma i mitt föräldrahem åt vi alltid lutfisk till jul och eftersom mina tidiga barnaår var i Östergötland var det även brunabönor på julbordet och det där är jäkligt gott, bäst sent om kvällen när alla andra ligger och sover att ta en skiva skinka med hemlagad senap, en sked kall rödkål och en sked kalla brunabönor. Viktiga smakminnen . men jag tycker julen är ganska fruktansvärd. Vid sidan av brunabönor och lutfisk och grönkålssoppa med ägghalva på annandagen så var det rena rama Norénjular med alla slitna, trötta, grälande. 

Åt förresten julköttbullar idag som K stekte igår, små trillade köttbullar, lite saltiga och med perfekt stekyta - bästa köttbullarna jag smakat på år och dag.

Förbannade jul, älskade smaker - men skinka? Nä den vänder vi ryggen. (köpte en miniskinka av dålig kvalitet (Scan) till första advent, inte lyckat, inga smakminnen, inget att roa sig över och en tredjedel som blev kvar skar jag ner till Assar som blev glad.

Lite Nobel därhemma

Är jag tråkig som tycker Nobelfestligheterna är jäkligt bra TV. Det är direkt (vad som helst kan hända!), det är närvaro, det är en del flärd och det är fantastisk mat och matlogistik i kombination med väldigt mycket lärande och kunskap.

Vi? Ja, jo, i alla fall jag, blev sittande klistrad vid burken i går - en helaftons TV-kväll.

Geniet Fosse finns närmare dig är du tror, SR.se se - sök på Fosse så kommer den fantastiska romanen "Morgon och Kväll" upp att lyssna till - drabbande, innötande och med ett svindlande språk.

Hans tacktal - typ att han var försäkrad priset sedan länge, omtumlande bra.

Jag är inte så intresserad av klänningar och frackar och sånt så då tog jag paus och fixade några mackor. Räkor och kräftstjärtar i Augusts majjo med dill, hårdkokt ägg, allt på en tunn skiva danskt rågbröd och så toppat md laxrom.

Måste det vara köttbullar till jul?

Det vetekatten!

För många är just köttbullen ett måste på julbordet - det är det inte för mig. Däremot köttbullar lite då och då under året och just nu är det då och då och "dået" räcker till påska för jag langade fram 102 medelstora oxköttsbullar kryddade med kanel, chili, soja och spiskummin, rejält med salt och ströbrödet svält i bara vispgrädde, så ska det vara. Dessutom det där med löken , hatar stora bitar lök i köttbullen, lökbitar om en så smått hackat ändå kommer in som något obehagligt knaster i munnen med en beska och bismak av SO2. Nej, och det lärde mig Christer Svantesson en gång när jag gjorde ett juligt program för Meny i P1, hacka löken fint och fräs den lätt i smör, späd med vatten och låt sakta koka mjuk i 40 minuter på svag värme, då lockas sötman fram och löken börjar lira på riktigt. Sedan ska kryddorna blandas med löken och mixas till helt slätt för att kunna bearbetas in i färsen...alltså det blir så bra.

Nu står jag här med 100 köttbullar att frysas in till en del och kanske tas fram till jul om det är nödvändigt. 100?, det var ju 102 alldeles i början av det jag skriver - jo men en till August och en till Assar, blir hundra kvar. 

Fredagsmiddag i morgon blir kokt potatis från Håvra, köttbullar och gräddsås. Så är det och så får det bli.

Ostar som ger or ett ansikte...liksom

Det här är vårt smågodis just nu, en sju års lagrad Farmhouse. Inköpt på fantastiska Winijas. Jag gillar de här gamla ostarna som har några år på nacken, men alltså sju år, fatta, det är så mycket smak så att man ramlar baklänges och dessutom med ett superbrett smakregister som griper tag i en, liksom pockar på uppmärksamheten och dröjer sig kvar i flera timmar - total njutning med andra ord. Liksom i reserv har jag en 58 månaders lagrad Dacke - testat den tidigare och den är av en annan karaktär med högre syra och svinbra att lägga på en vetesur i höga travar med rikligt med smör under att ätas till kvällsteet.

Räkor med hemslagen majjo - bara för att

 

Alltså, tre lite udda spikar sitter, men sen går det åt fanders

Det borde inte vara så. Sitter tre udda spikar så ska de övriga med lite säkrare hästar gå in. Men jag tänkte så här att tar jag med en eller annan 25-oddsare bland de övriga så är det lite större pengar att hämta. Det häll inte, borde satsat på de övriga med större vinstchans, men just då i stunden tänkte jag utanför bekvämlighetsboxen. Okej, rätt ute i alla fall, spänning för 81 spänn.

Börjar med lite inramning med sådant som finns i gömmorna

Pastell på handgjord papper 13 x 19 cm

Hittade en amatörmålning på Skopan i Väsby - den högg jag för 15 spänn för ramens skull och för länge sedan. Hade också en bit sabbat glas hemma, den som spar han har. Bara att skära till och så passpartou, sådär ja. Första grezpastellen inramad - nöjd. Det är en av de små jag gjorde för att pröva hur mina pasteller gick an mot det papper jag tillverkade för kanske 40 år sedan och det satt bra.

Appropå har jag inte skurit en enda liten glasbit sedan jag för säkert 45 år sedan gick en kurs i blyinfattning i Oslo så det var lite nervöst. Slog mig att jag kunde blundat och skära, handlaget sitter kvar någonstans där jag inte har en aning, kul!

Pastellen är ju aktuell nu - som jag skrivit tidigare stod jag där i värmen i den magnifika ateljén i Chevillon och redde ut tankar från förra sommarens resa på Island. Det är den första lilla. Vattensprickan i det mörka lavalandskapet.

Ikväll temakväll om Konstnärernas Hjälpfond som fördelar sammanlagt fem miljoner varje år till konstnärer i nöd.

Spännande uppackning av grejerna från Frankrike

Idag kom Grez sur Loing till vårt vardagsrum. Jag tog mig tid att äntligen packa upp alla pasteller och teckningar från vår månadslånga vistelse på hotel Chevillon. Inte utan en viss nervositet. Jag var ju så glad i dessa grejer när jag var där nere i värmen, i den exklusiva konstmiljön och det fantastiska huset och ateljén. Skulle allt detta framkallas igen nu när jag började sprätta upp det omsorgsfullt igentejpade paketet? det gjorde det, det var som att Grez flyttade in i vårt vardagsrum hemma i Stockholm.

I min iver under vistelsen blev alla bilder större och större samtidigt som jag förstod att jag inte skulle kunna få hem dem den vanliga vägen med flyg. Anders Bergman från Helsingfors som är i Grez på ett halvårsstipendium i Carl Larssonateljén kunde bistå med bra pappskivor till inpackningen, Arne Rasmusson och Moniqua förbarmade sig att trots en fullpackad bil och stort ansvar ta mitt paket med bilder till Göteborg.

För några veckor sedan reste jag ner med tåg över dagen för att hämta paketet. Utöver att jag förstått att det gått bra med bilderna fick jag självfallet ynnesten att prata med Arne en hel eftermiddag och senare också bli bjuden på indisk middag dessutom en rundvandring på universitetet och främst på teologen där Arne är professor. 

Ärligt talat har jag inte riktigt vågat öppna paketet - inte av rädsla för att allt skulle vara förgånget (trots att jag framkallat syner om natten i sömnen att den där jävla sköra pastellen inte varit fixerad utan ramlat av pappret och låg som ett stoft i ett hörn av paketet) utan snarare för att kanske platsens ande i ateljén på Chevillon varit som intagande att jag kanske skulle upplevt de mesta som bra, som hållbart som färdigt och nu varit något jag inte alls skulle vara nöjd med.

Tog upp det ena arbetet efter det andra. Oj Oj Oj, jag har varit inne på det där tidigare, när målningen man arbetar med kommer in i ett slutskede och talar om för mig att det är över, att allt är klart och man genomströmmas av en slags tillfredsställelse som är rasande skön. Just precis så översköljdes jag när jag tog fram den ena målningar efter den andra (jag säger målning om alla arbeten så blir det lättare, för jag målar snarare än tecknar med pastell, jag jobbar till en del frenetiskt med materialet och ibland ohyggligt långsamt och försiktigt) 

Det här är ju ohyggligt privat och det är möjligt att ingen annan än jag själv får den där känslan av mina målningar - huvudsaken är ju att jag gör det själv för som jag tidigare påstått så handlar mitt konstnärsskap blott om mig själv....skulle det också engagera någon annan är det ju en annan slags tillfredsställelse som i och för sig inte är mindre betydelsefull, men på långt när lika stort som när jag står där på final med ett långtidsarbete och den börjar snacka med mig...typ "sluta!" och jag tar några steg bort från staffliet, vänder mig om och det säger tjong...eller typ "har jag gjort det där...verkligen."

Nu ligger målningarna i mitt arkitektskåp i väntan på att få glas och ram - vilket kommer att ske inom kort. En underbar känsla. Nu har Grez sur Loing och hotel Chevillon flyttat hem till oss.

UNESCO:s Global Geopark med Retreat hotel och Blue Lagoon på Island hotas av vulkanutbrott

 Ingen har väl missat min fäbless för Island och det Isländska landskapet, ett landskap präglat av mager men färgsprakande växtlighet, mossor och svart basalt, lava från historiska vulkanutbrott.

                               

 

 För inte länge sedan öppnade sig en sprickvulkan någon mil från huvudvägen mot Keflavik och flygplatsen. För inte alls så många år sedan var ett annat utbrott i närheten och nu skakar marken nästan oupphörligen hela vägen ner mot Grindavik. Senaste rapporten är att marken höjd sig sju centimeter nere vid de geotermiska källorna som hyser Blue Lagoon.

Förra sommaren hade jag och K förmånen att få vara där, eller snarare hos grannen, The Retreat. Det var en storslagen 70-årspresent från min dotter Lovisa, en dryg vecka på Island med allt som man hinner och med ett fantastisk dygn i arkitekten Sigri∂ur Sigdorsdottirs storverk byggt av den omkringliggande lavanaturens stenar.

Nu hotas hela den här fantastiska anläggningen av ett förestående vulkanutbrott. Ser på både Blue Lagoons och Retreats hemsidor att anläggningarna idag är stängde, ett fulkanutbrott i närheten kan bli förödande.

Kan inte hålla mig från att visa några bilder från anläggningen och den vulkaniska naturen runt omkring som vi tog när vi var där i juni -22.

Utomordentligt trams med fabulerande arkeologer och forskare - Historien om Sverige!

14500 år f.kr - det vet vi inte ett jävla dugg om. Ändå sitter tomtar i TV med och spekulerar utifrån vår egen idéhistoria, vår egen tid och vårt sätt att relatera till varandra. Här lägger man tonvikt vid olika påstådda ceremoniel utifrån vårt eget bockande och bugande för kungen. De sitter i 21a århundradet och relaterar från en fjutt i historien. Här spekuleras om människooffer när det lika gärna kan handla om brutala mord. En bakbunden kvinna  blir "Sveriges" första människooffer - hör hur märkligt ett sådant påstående låter.

Så befriande jag trodde den här serien skulle vara och hur mycket hade jag inte hoppas på ett berättande om förhistorien med breda penseldag med hintar som kan förklara vår egen tid.  Istället får vi oss till livs spekulationer om religiösa ceremonier som förklaringar till död och liv. 

Jag har skrivit om det här tidigare, där SVT hemfaller åt sak samma och i programmet "De första svenskarna". (Tryck på länken och läs)

Bävar nu för fortsättningen - kommer vikingarna bära hornhjälmar eller kommer man att prata om Uppsala högar som gravar för kungar som samlats för att äta grisar som dagen efter återuppstår?

Köttbullar som meditation...pyttsan!

När något är sådär fruktansvärt långtråkigt försöker jag göra det hela till 1)meditation 2) tålamod eller 3)  tanken på att det blir bra när det är över.

Ett papper som jävlas på staffliet, en tågresa som bara är skittråkig, hundra lökar som ska hackas eller köttbullar som ska trillas.

Någon sa att "tålamod" bara är konsten att vara otålig fast lite längre. Tanken på att det blir bra när det är över är bara en nåd att stilla bedja om och att över huvud ge råd om meditation till en med svår ADHD är ett skämt.

Konstigt att jag ändå fick trilla ihop över 140 köttbullar något sånär jämna. NEJ jag steker inte på stekpapper i ugnen, jag steker i omgångar i panna och jag har ett uns kanel i smeten och jag steker läken separat och mixar den med lite steksky innan jag blandar ner den i köttbullesmeten och så ytterst lite chili.

Det blir bra och nu är köttbullarna redan uppätna - de sista drog jag i en lefsa med majonäs och röda inlagda betor. 

Ny smet snart - köttbullar bör man ständigt ha ätklara i kylen!

Drömfabriken i Paris - nu har jag så jag klarar mig

Nu ligger de monterade och klara för en utställning så småningom, mina Graal - olja på järnplåt

 

Galet oinformerat och märkligt när Erik Videgård slängde vitlökspressen i soptunnan

Vill jag ha en riktig vass och härlig vitlökssmak använder jag med självklarhet en vitlökspress. Alltsedan studieåren då ett mellanmål kunde utgöras av en knäckemacka med pressad vitlök och smör  så svidande härligt att man nästan ramlade baklänges och av något slags obändigt beroende tvingade sig själv till sista tuggan (jmfr med Svenskjävlar från Haupt lakrits). Eller lika med studieårens billigmiddagar, råris, soja, massor av pressad vitlök och kanske något protein. 

Det är klart att jag gick omkring med en stinkande vitlöksandedräkt. Eller som morsans väninna sa någon gång i slutet av femtiotalet som jag överhörde i köket hemma: "Ewy, jag åkte buss från stan idag och det måste varit en italienare med för luften var fylld av vitlöksdoft, oj oj oj, inte klokt egentligen hur man kan!"

Lite senare kunde man se Tore Wretman i TV ge råd om vitlök att det var utmärkt att ha i sallader men manade samtidigt till försiktighet genom att halvera en vitlök och gnida insidan av salladsskålen med den för att få smak.

Erik Videgård som är född åtta år efter mig torde också varit en vitlöksgubbe och pressat vitlök för att få ut det maximala av smak i denna kökets kanske viktigaste smaksättare varför det är rent av knäppt att ställa till med show i TV4 och slänga vitlökspressen i soptunnan. Vitlökspressen är nämligen att ta till för att få ut det maximala av smak.

Allt är kemi och den som är väst rustad att berätta om kemin i maten är Lisa Förare Winbladh. Bläddrar ofta med stor behållning i hennes Taffel.se och hamnar i en utmärkt och kunskapshöjande artikel hon skrivit om vitlökens kemi. Läs den här och förstå att Erik Videgårds soptunneshow inte baserades på faktu utan underhållning. Smaka på ordet "Underhållning" så billigt.

Här är mer att läsa om min kärlek till vitlök

Nej, det är bara ett utrymme som behövs

Bild från Stiftelsen Grez sur Loings Instagramsida

Det här är "min" ateljé i Grez sur Loing, Frankrike. Nu är jag i trängande behov av ett utrymme här hemma. Stort eller pyttelitet, spelar ingen roll. Behöver inget flödande ljus, kan till och med vara fönsterlöst, typ källarlokal, garage eller liknande, bara ett billigt ställe att jobba i. 

 

La Maison du pastel, underbar butik men ruinerande

I Grez sur Loing dristade jag mig till att äntligen öppna en box med gråskaliga underbara pasteller som jag köpte i England när jag gick på Royal College of Art 1978. Tänk att respekten för dessa helt fantastiska pasteller har varit så stark, på gränsen till ångest, att de fått ligga nerpackade i olika målarflyttkartonger jag släpat med mig allt sedan dess.

Under åren 78-80 använde jag mig flitigt av sådana "Inscribepasteller" och jag älskade på det sätt de släppte pigmenten och höll ihop ända till sista lilla biten. Älskade intensiteten och hur de lätt blandade sig, hur de svarade olika på olika slags papper men alltid med kvalitet även om motståndet var olika.

Jag kan nog lite tillspetsat erkänna att jag var kär i Inscribe och att jag under 45 år älskat på nervös distans.

La Maison du pastel

När jag väl tog mod till mig och öppnade förpackningen i hårdplats var det med höga förväntningar och visst, kritorna motsvarade och skänkte mig den där sköna känslan av ett vackert återseende (nästan lika starkt som när jag träffade Kristina efter 45 års frånvaro).

Försöker hitta något på nätet och Inscribe finns naturligtvis kvar. Har kontaktat säljare om de kan skicka till Sverige, men inte fått svar än, men trägen vinner.

Man blir lite glad över att ställen som det här finns!

En genväg i pastellernas värld kunde förstås vara La Maison du Pastel på 20 rue Rambuteau och jag och Kristina promenerade dit för att inse att det bara var öppet marginellt om torsdagar. Lyckligtvis var vi kvar i Paris och tog oss dit. Att gå in i denne veritable godisaffär av pasteller är inte lätt. Handtillverkade i alla färgers valörer och skiftningar, ordnade i lådor efter färgtoner.

Två av de fyra

Butiksbiträdena plockade med kritorna åt kunderna som om det var juveler de handskades med, sköra juveler. Valde två olika grå, varmt och kallt samt en svart och en off white. Summa 730 spänn. Hade lust att handla mycket mer, men det får väl bli efter att V75an går in med redig utdelning någon gång.

(Kristinas bilder)

Återträff som blev makalöst lyckad, Silverdalskören i Sollentuna 51 år

"Orka", tänkte jag när Kicki som bäst höll på att leta tjejernas omgifta efternamn för att söka efter epostar och telefoner. Orka ens gå på tillställningen - det är alltid något som går fel, typ Anna Odell i Återträffen. Och till vilken nytta? Och hur mycket sjöng jag egentligen med Silverdalskören, jag var ju främst Kummelbykorist.

Jag har hållit mig borta från återträffar tidigare och ansett att tiden bakom är oåterkallelig samtidigt som jag med åren blivit alltmer nostalgisk. Tänkte på alla unga vackra människor i kören och nu skulle de framkallas som tanter och farbröder.

Men så roligt, vilken upplevelse, tänk att nostalgi kan vara så upplyftande och verklig, och folk fortfarande vara så vackra efter 51 år.

Utmärkt plats,  förvisso med mat som kanske inte var prisvärd (ja jag vet jag är en gnällspik när det kommer till sådant) men stämningen, närvaron av i stort sett alla, kramarna, leendena, igenkänningen kändes befriande skön och samtal, inte bara om vad som hänt sedan sist utan vad som är i nuet hjärtliga och med den där stora nyfikenheten åt alla håll. Trodde inte att alla möten skulle ge så mycket .

Anders har jag haft förmånen att träffa ganska ofta och ha kontakt med och till och med sjunga under genom åren. Extra roligt att han gjorde sig besväret att resa ner från Rättvik till återträffen. Vi slutade prata klockan halv två på natten innan vi hittade till sängs.

"Orka?" - ja jag är glad över mig själv som orkade - det gav energi och jag är så glad över att fått vara med, främst kanske också för att ha fått sjunga i Silverdalskören för 51 år sedan.

Tack Agneta Z och Kicki E för initiativet, det var väl inte lättjobbat att hitta alla, men ni lyckades så bra!

(Ikväll körrep med Stockholm Consort)

6) Sjätte och sista sammanfattningen om mina landskap i Grezateljén

Det var tidigt om morgonen. Tittade ut från lägenheten och morgondimman rörde sig i borta mot änden av trädgården ner mot Loing där den var alldeles grå. Smög ut för att inte väcka andra gäster i huset.  Satte mig på en av plåtstolarna vid kanten av Loing och tittade över och bort mot den andra sidan och blicken följde den stilla strömmen. En grupp sädgäss häll på att skrämma livet ur mig när de plogade fram på låg höjd. Träden på andra sidan var bara som mörkare toner av dimman och speglade sig ändå mörkare i Loing, vita strimmor i vattenbrynet. Memorerade och gick upp till ateljén för att börja jobba. Det fick bli bilden från dimman.

Någon timme senare, när jag lagt upp den kalla dimbilden av vatten och träd tog jag en paus, Gitanes som inte längre smakar Gitane utan något helt annat och alltså inte alls som de jag rökte som 17-åring i Frankrike. Som någon lite skarpare jompa utan filter isf ren, kraftfull tobak - vad har hänt?

Nere vid Loing hade allt ändrat karaktär, solen som gått upp en bit färgade allt gult varmt som dimman fördelade som ett dis.

Skyndade mig upp till ateljén igen, inte för att ändra utan för att lägga upp nytt att arbeta med parallellt med den gråa kalla.

Blev två fina pasteller klara först efter flera dagar och på de större pappren jag köpte i Fontainebleau 65x50 cm.

5) Ytan och mitt arbete i Grez i närbild, kanske också lite om varför

Gaal 2 Olja på järnplåt

Man kan fråga varför, men frågan är överflödig då arbetet är resultatet av ett behov (möjligen också begär på svar) helt enkelt en nödvändighet.

När jag för hiskeligt många år sedan var redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären fick jag en kopia på ett brev från en av medlemmarna. Brevet var från skattemyndigheten till konstnären och löd som jag minns det: "Ni har haft underskott i förvärvskälla i tre år i rad, varför fortsätter ni?"

Underliggande finns där svaret på frågan varför!

Längst upp på den här sidan finns en av mina målningar jag kallar Graal. En olja på järnplåt från 2021. Ingick i en serie där motivet återkom om och om igen och där själva graalen inte är central utan snarare bild som helhet, arbetet med ytan, med formen, till synes en enkel problematik, men som inte bara tar oändligt med tid utan också reser bildproblematiken till sitt yttersta. En ensam match mot materialet, mot färgen, mot formen på den lilla plåtbiten. När jag står där med bilden är jag helt ensam och kan ibland känna mig utlämnad i min egen lilla värld då vare sig tid eller rum existerar. (En drastisk jämförelse är väl att föda).

Berättelsen som yta är viktig i mina bilder, ytan är uttryck och ger form och rum från hörn till hörn.

Den röda ladan, pastell på papper Grez

I ett tidigare inlägg skriver jag om den röda ladan som blivit ett återkommande vagt färgfält (ibland ilsket falurött(?)) i ett annars dimmigt landskap. Den här lilla pastellen kom till i Grezateljén för snart en månad sedan där ytan är det som utgör landskapets karaktär.

Ljuset, pastell på papper Grez

Ett annat landskap är från Grez (ovan) och mer tydligt i ytarbetet. Nej, jag skriver som Magritte "Det är inte en solnedgång" (Typ detta är inte en pipa...ni vet?) där arbetet med pastellen visavi pappersgrängen är det viktiga i själva berättelsen, det och ljuset eller mörkret.

För att förtydliga ytterligare följer här en rad närbilder från skilda arbeten i Grezateljén. Arbeten som nu kommer att få en fortsättning vidare. (Klicka på bilderna och förstora gärna)