Det finns ting utan betydelse och sådana man bär med sig odefinierbart och som bara finns där.
När jag flyttade senast, fyra månader sedan och från större till mindre, var jag nog ganska så tuff mot min böjelse att spara allt. Lass efter lass med "bra-att-ha-saker" kördes till källsorteringen i Smedby.
Jag skaffade fem stapelbara plastembar med tättslutande lock för sådant jag inte bara kan slänga typ: gamla uppsatser på papper, referenslistor, gamla brev, fotografier, uppslag, utgångna pass, gamla internationella körkort, gamla kärlekar, recensioner, andra tidningsklipp, bästa pennorna, färgband till skrivmaskiner, uttorkade tip-ex-burkar (ja jag vet jag är galen!!!) Ritstift av metall, bläck, ringförstärkare för hålslagna hål, läskpapper, gnuggisar, blyertsskisser, skissblock, dopsked...och sådana grejer som har anknytning till människor ur mitt liv och sedan länge borta.
I Norge, när jag studerade där (5 1/2 år på 70-talet), hade vi lärare som var väl orienterade. En kurs jag tog till mig var glas. Att göra blyinfattningar av det sköraste.
En av de många grejerna jag gjorde har hängt med genom alla år och till alla platser. Oerhört märkligt att den inte gått sönder. (hängde under en hel del år hos mina föräldrar).
Nu har den funnit sin plats i mitt 1800-talsfönster på Antuna Lugnet och nu på morgonen kastar den ljus ner mot gran och golv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar