lördag 4 januari 2014

Smått förförd av en timmes teater på Edsberg - Malla och Kärleken

Ljuskronana i slottets entré.

För bara två hundra år sedan var världen och Sverige ytterligt inskränkt och klass uppdelat - så till den milda grad att den ena klassen inte ens reflekterade över att den andra fanns, den bara var, alla tjänstemänniskor, alla uppassare, matlagare, bönder, torpare, backstugusittare, arbetare - de bara var. En liten grädda hade hovet, pengarna och armén som skydd för sina uppburna positioner. Därifrån blickade de inte neråt, möjligtvis inåt mot det egna livet.

Ett sådant liv, också nedtecknat som tidsdokument, tangerade Magdalena Sofia Montgomery, senare Silfverstolpe. Hennes kulturella resa spräckte väl till en del av den fostran hon utsatts för av sin älskade mormor Magdalena Rudbeck på Edsbergsgodset.

Nu har hon blivit teater och en mycket fördelaktig sådan också framförd på slottet hon bodde i, Edsberg och i salen hon beträtt. "Litt skummelt" egentligen! Och den känslan infinner sig bara för att tablåerna är tidstrogna och nästan som framkallade ur väggarna. Lyckad gestaltning alltså av skådespelare som har på näsan och gör ett skickligt jobb.

Utanför slottsporten stod Christina Frohm, riksspelman och "lärarinna" på Klasro och välkomnade. Jag vet att hon varit en drivande kraft till det här rika spektaklet. Såg henne för några år sedan där hon själv gestaltade Malla med texter inspirerade hur de fyra självbiografiska band som utkom i början av 1900-talet. Då var det Christina som Malla i talgdankssken filosoferande och berättande i en av de finare slottsslongerna på Edsberg och som en njutbar monolog. Idag står hon som idégivare, sammanhållen kraft och musikrådgivare för föreställningen och inte minst den som svarat för klädsömnad, en inte oviktig detalj i konststycket att locka fram figurer lätt glömda ur minnets murar i slottet.

Malla som ung, gestaltad av Niki Gunke Stangertz (bild från edsvik.se)

Cecilia Nilsson spelar den åldrade Malla och Niki Gunke Stangertz den unga. Och för att inte stanna i en rad uppläsningar tog regissören Marianne Sand till ett säkert och bokstavligen slagkraftigt grepp från farsens teatrar på privata gatan. Vi är så "hemma i den soffan" så vi vet att det blir roligt. Det kallas "doorslamming" en form som till och med Shakespeare var familjär med. Tempot ökar, spänningen stiger, timningen sitter.

Silfverstolpe spelades av Richard Forsgren och  Sköldebrand av Johan Wennerstrand. Gustava, mallas förtrogne, spelades av Alexandra Chalupa.

En timmes kammarteater i tablåform som binds samman av ett levnadsöde och en inte helt oviktig, kanske till och med central, gestalt.  Malla Silfverstolpe var med och skapade plattformar för litterära salonger både i Stockholm, men kanske främst i Uppsala. Salonger inte helt oviktig för breddningen av den tidens kulturliv. Konstnärerna, poeterna, författarna har nämligen inte, med några få undantag, tillhört de besuttnas klass historiskt vilket griper tag i hur jag inledde bloggningen om Edsbergs Slottsteater och "Malla och Kärleken".

"Ja, men vad tycker du då?" frågar sig vän av ordning.

Jo, jag hade en underhållande och framförallt eftertänksam timme, blev en smula snabbförälskad i den unga Malla, passionerad i den äldre, svartsjuk mest på Sköldebrand som ändå hade en del av skapande att tillföra och förstånd. Bara lite på den outvecklade Silfverstolpe som aldrig vann Mallas hjärta men som blev hennes man efter konvenans. Kort sagt, jag gillade det här och hoppas på mer från Slottsteatern snarast.

Uppdatering av texten ovan den 5 januari 11:30:
Nu på morgonen blir jag uppringd av en läsare som står Slottsteatern nära. Vederbörande tycker inte det framgår med den önskvärda tydligheten vem som står bakom spektaklet så som det uppenbarar sig under namnet "Edsbergs Slottsteater". Det var väl heller inte meningen med min text att reklamera för enskilda bakgrundsaktörer annat än att berätta om sammanhangen och om föreställningen med dess gestaltningar. För att inga misstolkningar ska göras så vill jag understryka att Edsbergs Slottsteater ägs och drivs av en engagerad  Marianne Sand (ovan refererad till som regissör). Detta är hennes första uppsättning med den egna teatern efter att tidigare medverkat vid film, tv och teaterproduktioner i Norge och Sverige. 





Första mathelgen för året. Läckra ostar som vickning alldeles nyss


Hemma hos oss har vi sjusärdeles fäbless för vackra välsmakande ostar. Det gäller för såväl mig själv som för småungarna. De var med idag som vanligt i centrum hos Bonne vie och provsmakade så det nästan blir genant. Samtidigt blir det dyrt att gå dit med ungarna för hem släpar vi den ena smakligheten efter den andra.


Uppdukat längst till vänster på separat fat (och överst i det här inlägget), en Saint Felicien "La Tentation" från Etoile Vercors, typ Saint Marcellin fast bättre, klarare i smak, gräddigare i konsistens och en daggfrisk syrlighet vilket är det minsta man kan säga om marcellinen.  "En sådan här ska vi ha jämt hemma" (August).

Närmast är resultatet av en jakt efter en rosmarinsmakande getost Lovisa fick för flera år sedan och som hon, trots idogt provsmakande och inköpande ännu inte hittat, så inte heller idag "men den här var djävligt nära".  - En holländsk lite smånötig Landana, vit getost. "Snabbäten"

Mellan den och "tentationen" över papper på eget fat ligger en klutt som är ofta på tallriken hos oss. En bergsost från franska Baskien, självfallet sträv och nötig, "Tomme Basque" tillredd av fårmjölk och milt smörjande alla sinnen.

Ingen ost hemma hos oss utan en som sticker ut ordentligt avseende både i konsistens och smak. Det brukar vara något engelskt svårfångat eller franskt allmänt. Idag blev den en färskost på get också den från Etoile och späckad med örter (klockan tolv på tallriken).

En av de ostar jag själv estmerar mest, för att den är gudomligt god till en fyllig expresso, är den lilla knubbiga Crottin de Chavignol från Dubois Boulay. (klockan tre på tallriken). Egentligen en allmänost som finns överallt, men det spelar ingen roll. Den ska ha en kärna och den är torr, på gränsen till kritig och det är först när man tar en ytterst liten mun med kaffe tillsammans med osten som den spelar ut ett löjligt rikt spektra av smaker, det studsar nötter och getragg, ek och vårblomster, sötma och syra i virvlar. Helt enkelt en djädra trevlig ost till alla dagar i veckans avslut på middagen oavsett det är anka eller lapskojs.


Till ostarna i drack ungarna en Twinings påste "voyage" och jag själv ett kannabrygt (japansk noppkanna i gjutjärn) Twinings engelskt morgonte. Ost spelar bättre mot kaffe eller te än mot vin hur konstigt det än låter och hur mycket det än bryter mot traditionellt tänk. När munhålan möter alkoholen i vinet försämras omedelbart smakförmågan med 80 procent och då kan man lika gärna äta hushållsost till.