Hemma hos oss har vi sjusärdeles fäbless för vackra välsmakande ostar. Det gäller för såväl mig själv som för småungarna. De var med idag som vanligt i centrum hos Bonne vie och provsmakade så det nästan blir genant. Samtidigt blir det dyrt att gå dit med ungarna för hem släpar vi den ena smakligheten efter den andra.
Uppdukat längst till vänster på separat fat (och överst i det här inlägget), en Saint Felicien "La Tentation" från Etoile Vercors, typ Saint Marcellin fast bättre, klarare i smak, gräddigare i konsistens och en daggfrisk syrlighet vilket är det minsta man kan säga om marcellinen. "En sådan här ska vi ha jämt hemma" (August).
Närmast är resultatet av en jakt efter en rosmarinsmakande getost Lovisa fick för flera år sedan och som hon, trots idogt provsmakande och inköpande ännu inte hittat, så inte heller idag "men den här var djävligt nära". - En holländsk lite smånötig Landana, vit getost. "Snabbäten"
Mellan den och "tentationen" över papper på eget fat ligger en klutt som är ofta på tallriken hos oss. En bergsost från franska Baskien, självfallet sträv och nötig, "Tomme Basque" tillredd av fårmjölk och milt smörjande alla sinnen.
Ingen ost hemma hos oss utan en som sticker ut ordentligt avseende både i konsistens och smak. Det brukar vara något engelskt svårfångat eller franskt allmänt. Idag blev den en färskost på get också den från Etoile och späckad med örter (klockan tolv på tallriken).
En av de ostar jag själv estmerar mest, för att den är gudomligt god till en fyllig expresso, är den lilla knubbiga Crottin de Chavignol från Dubois Boulay. (klockan tre på tallriken). Egentligen en allmänost som finns överallt, men det spelar ingen roll. Den ska ha en kärna och den är torr, på gränsen till kritig och det är först när man tar en ytterst liten mun med kaffe tillsammans med osten som den spelar ut ett löjligt rikt spektra av smaker, det studsar nötter och getragg, ek och vårblomster, sötma och syra i virvlar. Helt enkelt en djädra trevlig ost till alla dagar i veckans avslut på middagen oavsett det är anka eller lapskojs.
Till ostarna i drack ungarna en Twinings påste "voyage" och jag själv ett kannabrygt (japansk noppkanna i gjutjärn) Twinings engelskt morgonte. Ost spelar bättre mot kaffe eller te än mot vin hur konstigt det än låter och hur mycket det än bryter mot traditionellt tänk. När munhålan möter alkoholen i vinet försämras omedelbart smakförmågan med 80 procent och då kan man lika gärna äta hushållsost till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar