Onödigt med den där tidsomställan nyligen, man hinner inte klart i trädgården före mörkret.
torsdag 29 oktober 2015
Pak bong - en av mina thailändska favoriter
Men det var inte Miang som fångade mig utan ett knippe morning glory eller pak bung som det heter på thai och med det avses en vattenspenat.
Så enkelt och så gott och förmodligen väldigt nyttigt också.
Vitlök och chili fräses i olja kort, sedan i med morning glory skurna i tio centimeters längder. Hög värme i woken. Rör runt av satan och sist ett par rejäla matskedar med saltade sojabönor, finns på flaska. Rör runt så att allt är hett och servera med ris.
Picard, okey jag gav dem en chans
Sagt och gjort och jag möttes, och det hade jag alldeles glömt bort sedan Paris, av den där rena, avskalade butiken.
Köpte confiterade anklår sous vide, potatiskroketter och fyra köttspäckade griskorvar från Toulouse. Tillagade efter konstens alla regler eller i alla fall så som jag upplystes göra på förpackningen. 20 minuter sjudande i påsarna och i vatten för anklåren.
Jo, köpte reducerad ankleversås också, i små frysta bitar, bara att värma försiktigt, alltså låta smälta långsamt, i en teflonpanna.
Det var sjusärdeles god mat. Anklåren kanske hade haft nytta av att rimmas lite ytterligare innan confiteringen, men jag är ju saltfreak så det är förlåtet. Kroketter är ju svårt att misslyckas med som frysmat, men hade en god frächör, korvarna var okey, inte mer, men såsen hade ett djäkla drag och var befriad från smakförstärkare och annan skit.
Okey, det blir fler vändor när inspirationen tryter.
Kändes lite som den där föraningen folk hade i slutet av 50-talet att framtiden nu är här.
The Flying Elk med tunga gedigna smaker
Bild från Björn Frantzéns Instagram |
Så dyker det upp ett smakminne som är rent av nostalgiskt, gamla Frantzén Lindebergs fattiga riddare med gammal vinäger, parmesan, tryffel och gräddkokt silverlök. Jag minns så väl den fullödiga smaken, den som uppfyllde inte bara munhålan utan hela kroppen, man föll liksom pladask och det svindlade samtidigt. Jag såg folk runt omkring där tårarna trillade efter kinderna. så inihelvete gott var det. Ikväll håller Frantzén en popup i Studion, då är det samtidigt fattiga riddarens återkomst, exakt så som den serverades under flera år på Frantzén.
Var med Alma på The Flying Elk i tisdags kväll. En massa nytt på menyn men längtan efter det senast ätna var så stark så Alma tog landets bästa fish&chips och jag tog Björn Frantzéns schnitsel. Något är gemensamt utöver Björn, mellan den fattiga riddaren och det som serveras på Tfe, den där omsorgsfyllda smakbehandlingen, nogsamheten i det som läggs fram, kombinationen av råvaror och djupet i smaken, man driver råvarorna så långt det någonsin går och det är väl det man sammanfattar med begreppet Gott...Djävligt gott.
Så avslutade vi middagen med en var sin Eton mess |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)