Åldern? Min stora passion just nu.

 

Passion är ett fint ord och högst användbart för stora delar av mitt liv. Jag är passionerad på många områden. Självklart i min kärlek till min partnerrelation min konst och mina ord. Fick en otrolig egoboost för det sistnämnda igår kväll då Fokus bjöd till årlig julfest med middag och mingel (god pärlhöna) och alla läser det jag skriver och alla var överförtjusta. Men passionen har inget alls med kickar att göra, inte alls med egoboost, det är bara en överbyggnad. Ett slags kvitto på trevlig existen.  Passion är en  djup personlig odling. I passionen ser jag äntligen min egentliga blygsamhet min tillbakadragsenhet. I mina målningar som är ett jävla slit finner jag stillsamheten i mig själv. Förstår att mina passionerade tillstånd på sätt och vis varit en livräddare. Passionen har skapat ett överlevnadsdriv som jag förutan slocknat. 

Hallå, ligger. I badet och funderar med så varmt vatten och meditativt skum som jag vågar. Kanske är ålderns att jag lägger mig här så ofta jag kan, en äldres frusenhet. Nej för katten. En njutningsfull paus med värmen utifrån och in. Låter funderingar komma och försvinna, njuter passionerat tills badet kallnar. 
 

Pumpa, pumpa, pumpa av okänt märke . men god var den både som soppa och i gröt (!?!?)

Hemtagning, lite för tidigt pga frostrisk, men fått eftermogna inomhus 

och blivit väldigt bra.

Hade inget annat än pumpa att sätta i hügelbädden. Hittade några frön som jag egentligen inte hade en aning om sort, blir så ibland när ordningen störs och fröpåsar inte etiketteras ordentligt. Tänkte att den gamla hügelbädden med allt sitt mikroliv kunde vara bra för pumpa (bäst brukar den ju växa i komposten).

    

                     

Hügelbädden uppe på sluttningen, rens framför. En utmärkt plats för pumpa!

Det växte på en hel del, bättre än jag vågat hoppas. Tvingades ta dem lite tidigare för frostvarning så de har fått eftermogna. Knackar jag på dem nu låter det lite murket ihåligt (med murket menar jag dovt).

Sprättade en av dem igår och den var helt fantastisk. Fin doft, fin färg, gult härligt pumpakött och en massa frön som var mogna. 

Avsikten var att det här ska räcka till flera måltider där pumpa ska ingå och som pumpasoppa vara huvudspelaren. (Idag blir det en grov bit smörstekt bröd, skivor av matjes och rödlök, täckt med en kräm av löskokt ägg från Svedjan och så överhällt med brynt smör, pumpasoppa med lite friterad rotselleri till)

Igår blev det en variation på Sebastien Boudets gröt på fyra sädesslag som blötlagts ett dygn och hårdstekts, mot slutet hoprörd med ugnsbakad pumpa i bitar, kokt rotselleri, stekt rödlök, rostade pumpakärnor och en bra fond på kalv (tillagas som en risotto. Á part serverade jag heta stekta lammkorvar i bitar. Mättande och fantastiskt god middag.

25 minuter i 175 graders varmugn, perfekt för bakning av min pumpa.

 

Daniel Serra på Historiska museet - jag erkänner, jag har haft fel!

Daniel Serra är arkeolog som doktorerat på vikingatida mat. Nu har han gått på medeltiden också, maten från 800-talet fram till Stockholms blodbad och Gustav Vasas kröning.

Jag gillar det här med att gå på föreläsningar för att ständigt bli uppdaterad, lära mig nytt, ifrågasätta min egen fastlåsta uppfattning.

För någon vecka sedan gick jag till historiska museet för att träffa Serra och höra honom prata om just medeltidens kosthållning. I några stycken var det att slå in öppna dörrar, om sådant jag redan visste. Men så är det grejer jag varit fullständigt övertygat om att jag haft rätt i och faktiskt också fört ut i diskussioner jag haft som jag får lite moloken erkänna att jag haft fullständigt fel i. Sådant är roligt och exakt därför jag travar runt för att lyssna på annan sakkunskap.

Se där hur arkeologer med sakkunskap om mat gräver fram lite gräsfrö, några sädeskorn, en urna med bevarat fett. Bara ur minimala rester kan de inte bara artbestämma fett, benrester, gräs och spannmålsfrö. Serra kan se hälsotillståndet bland dessa människor sedan länge döda, se deras ekonomi, se deras sammanhållning och hur maten tillagades, till och med smakade. Det är helt galet intressant.

Så kom den upp, tavlan på fynd som tidsbestämmer var när och hur. Jag som alltid förbannat dessa munkar som kom in till svenska klostren före reformationen och hade med sig olika örter till klosterträdgårdarna. Hur de sådde denna förbannade kirskål som översvämmar oss och kväver allt och som odlare försöker kväva tillbaka.

Kirskålen kom över oss före folkvandringstid!! F'låt munkarna, F'låt papister.

                                                     

Så bjöds en liten avsmakning. (man hör vad Daniel Serra förklarar och smakar på orden). Det är lite raffinerat på något sätt, en liten gröt, en skiva rökt salt korv, ett vinkokt fikon och så syran och sältan i maten, intressant. Inte så hemskt mycket olikt smaker vi strävar efter idag när jag lagar en middagsgröt med rostad pumpa och grönkål.

Det finns en bok från Daniel Serra om vikingatida mat, snart kommer en om medeltiden. Ser fram mot den för de gamla sätten, tillagningarna, råvarorna kan speglas i nutiden och vi kan med mod säga att det var nog ändå lite bättre förr. Nåja!