fredag 30 januari 2015

Kaffe med tulipaner till frukost



Nä, Kristinas tulpaner ska inte ätas utan står där som en föraning av våren trots sjunkande temp utanför köksfönstret, en vår att vänta på extra speciellt 2015.

Vabbar med en tillfrisknande liten gosse som haft feber och en djäkla rosselhosta en hel vecka.
Ute ligger snön med harspår, rävspår, kråksparkar och rådjursspillning. Aldrig trott att friden kunde vara så vit. Nåden så stor.


Inne, en spisa ribb med pressat kaffe, stora förväntningar, ett manus i datorn som snart är färdigskrivet, ett annat manus på nästan 250 sidor som ska skivas om. Bra att få den distansen till det egna skrivna, att "det här behöver bearbetas och falla på plats" och samtidigt inse att det är lyckligast av stunder att älta, som en ordmeditation. Att ta tag i efter vabbet med lillgrabben.


Nu bara kontemplation över en kopp kaffe på vit linneduk, tulpaner och kontrast. Detta lugn har jag nog inte uppnått på 40 år. Stort!

tisdag 27 januari 2015

Det enkla är det goda


Ibland blir det stockning av varor i kylen. Sånt man köper hem i tronöver att det ska gå åt illa kvickt, men blir liggande tills det sloknar och blir kastmoget.
En som riskerade kastmognad var ett prima huvud romansallad. Tanken var väl en sallad med fläsk och förlorat ägg, men tiden räckte väl inte och nya tankar på annat kom emellan.
Hatar att saker och ting förgås. Om så ock ett sketet salladshuvud för 14 spänn.
Skar det längs till hälften och sedan flankerna ytterligare till hälften om vardera mittskärningen. Vek ut. Hettade upp lite vitlöksolja i gjutjärnspannan och stormstekte en halv minut på var sida. Dressade lime över, vände ytterligare en gång, saltade och lade upp på skärbräda och skar i portionsbitar. Så djäkla enkelt och fantastiskt gott.

Den vidunderliga nogsamheten och utnyttjandet av allt


Jag sa ju det, att jag har en dold fäbless för handarbete. Sådant arbete som går för en spottstyver på loppisar och auktioner, som inte längre tillmäts något alls.
En till mig mycket närståendes släktingar på spinnsidan och i Sollentuna fick över mjölsäckar och sydde genast om det fina tyget till handdukar med nogsamt broderat monogram.
Det är en märklig känsla att nu sitta med den handduken i knät till middag och som servett, genomtänkt finfållad så att det taktila blir en njutning.
Säckarna var transportörer av mjöl till jästfabriken som provbakade med egen jäst och fint vete. Att därifrån bli monogrambroderade kökshanddukar vittnar om omsorg, återbrukstanke, tillvaratagande, ödmjukhet och estetisk ådra. Vetesäckarna berättar den säregna historien om jästfabriken och människorna både som arbetare och boende i trakten.
Försiktigt använde jag handduken som en generöst tilltagen bordsservett och vek med aktning ihop den att användas till nästa middag.

fredag 16 januari 2015

Favorit i repris; vaniljmarinerade apelsiner

Mina marinerade apelsiner serverade i en pajform och på Konstnärsklubbens porträttduk
Jag glömmer den emellanåt, så dyker den upp som lust och längtan, mina marinerade apelsiner med vanilj. Alltså, egentligen och från början stod jag och filéade apelsiner i ett Sisyfosgöra. Gick lika bra att skinna med kniv, få bort alla vita hinnor och sedan skära tvärs av i fyra millimeter tjocka skivor. Och så hemkörd glass till.

torsdag 15 januari 2015

Fettisdagsbulle - say no more


Ni vet, jag är född i Norrköping och hade mina första nio år där. När jag var barn åt man fettisdagsbullar eller fastlagsbullar, semlor hade v inte hört talas om trots att Norrköping då var Sveriges fjärde största stad. Senare, alldeles i början av 60-talet kom vi till Stockholm som invandrare och med bred östgötska blev jag killen som pratade ganska så konstigt. Här åts just semlor och redan i januari vilket inte fanns i sinnevärlden. "Då hinner man ju tröttna på dem" sa morsan. "Konstigt", tyckte farsan som hade för sig att han läst om att det är förbjudet att baka semlor för fettisdagen i fastan.

Här åt man semlor till kaffet, vilket var ännu konstigare, att man förhöjt fettisdagsbullarna till bakelser. Hos oss värmdes mjölk från mjölkkanna med gräddskiktet  nedrört. Så skulle det serveras i djup tallrik och med så mycket mjölk att semlan lättade från fatet och slöt en smula. Kanel skulle dessutom doftas över. Och när semlan så sakteliga blöttes upp från undersidan av den rykande heta mjölken, ja, den doften av vetedeg och kardemumma blandat med gräddmjölken och den grova mandelmassan - se då visste man att påsken var i antågande.

(Så ska jag villigt inrymma att samvetet fick sig en törn när jag satte i mig semlan på bilden och gick mot allt jag inte vill)


Strömming i pipelinen


Ja, men det är väl klart. Den nya snabbmaten som andas så mycket mer kvalitet, natur och tradition kröns av strömming, Ni vet den lilla sillen norr och öster om Kalmar Sund, clupea harengus membras.

Ensamkväll med en massa jobb. Passar med en knäckesmörgås och nystekt strömming framför kakelugnsbrasan.

Så här enkelt är det:
Köp filéer. Ryck bort ryggfenan. Bred senap med pepperrot på insidan av filén och lägg ihop eller vik. Vänd i rågmjöl, stek i smör. Lägg upp på smörat knäckebröd när svalnat något. Salta och ät!

(Lägg eventuella överblivor i ett,två,trelag = 1 del ättika 12%, 2 delar socker och tre delar vatten) och med tunnt skivad rödlök, några pepparkorn, that's it!)